Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Filmar sina fattiga föräldrar

Genom att göra film av sin eländiga familj i "Ray & Liz" bearbetar Richard Billingham sin egen vanmakt.

En skolkamrat bjuder av ren empati in den ensamme Jason till en grillkväll hans föräldrar ordnar hemma i trädgården. De är någonstans i mellanstadieåldern. Jason får en fantastisk kväll, där han sitter omgiven av andra barn i värmen från brasan och grillar toast. Vuxna snurrar runt dem med sina omsorger och sin service.

Men timmarna går och en efter en blir barnen hämtade av sina föräldrar. I röran som kan uppstå när många föräldrar hämtar på samma gång så märker ingen att ingen hämtar Jason.

Ingen ser så ensam ut som ett barn som har slutat be om hjälp. I filmen »Ray & Liz« visas Jasons ensamhet i de mycket små detaljerna. En barnhand som ideligen gräver i en överdimensionerad burk efter syltade grönsaker till sitt orostade rostbröd, till frukost, till lunch, till middag. En låda med sniglar under sängen som han då och då plockar fram och ömt smeker över ryggen (i den mån ryggrads­lösa djur kan anses ha en rygg). Tillsammans med sin storebror Rich ställer han till med bus i lägenheten – grova och respektlösa bus, så som det kan urarta för barn som aldrig blivit kontrollerade.

Hans föräldrar är inte elaka. De är vilsna och känslomässigt omogna. Pappa Ray är alkoholiserad. Mamma Liz röker och är arg. De är arbetslösa, panka och båda tycker synd om sig själva. Kanske är de deprimerade.

Brittiska »Ray & Liz« är en originell film på så sätt att den visar att misär kan vara lågmäld och till och med rätt vänlig. Det är inte alltid våld och övergrepp som plågar barn. Ibland är det de långa timmarna av ingenting, tristessen, avundsjukan på andra som har »allt«; prylar, upplevelser, middagar, nya – och rena – kläder.

Filmen, som visades på Stockholms filmfestival, är fotografen Richard Billinghams första långfilm och den har prisats med bland annat Guldleoparden i italienska Locarno och för bästa manus av British independent film awards.

Med filmen fortsätter Richard Billingham det självbiografiska utforskande av sin familj som han påbörjade i tonåren. Tidigare har Billingham väckt debatt med närgångna fotografier av sina verkliga föräldrar Ray & Liz. Bilderna har formen av familjefoton och samlades 1996 i fotoboken »Ray´s a laugh«. I stället för tårtor och glada släktträffar visar de essensen av misär, bilder av en pappa redo att kräkas på den skitiga (bokstavligen) toaletten och en mamma som håglös halvligger i soffan och äter. Voyeuristiskt och utlämnande hör till den kritik som Billingham brukar avfärda med att han inte alls är ute efter att chockera, utan att berätta.

Flera av fotografierna visas just nu på grupp­utställningen »Black mirror: Art as social satire« på Saatchi gallery i London.

De sociala myndigheterna får nys om att den smutsige och hungrige pojken riskerat sitt liv ensam ute i novembernattens kyla och kommer för att hämta honom. Grillkvällen blir således en vändpunkt. För Jason. Kvar i lägenheten sitter hans storebror, ensam på sin säng i rummet som han inte längre behöver dela.

Richard Billingham började att fotografera sina föräldrar – där de går bland pryttlar, skräp och husdjur utan att någonsin få kontakt med varandra – från början som ett projekt för konstskolan där han gick. När han vågade berätta för sina klasskamrater och lärare vilka människorna på bilderna var så upptäckte han att det hjälpte honom att försonas och förstå sin uppväxt. Genom att rikta linsen mot sina föräldrars stora ensamhet så sätter han fokus på sin egen ensamhet, på andra sidan kameran.

»Ray & Liz« har ännu ingen svensk distribution.

»Black mirror: Art as social satire« visas på Saatchi gallery 2wi Lonmon och på nätet till den 19 februari.

Nina van den Brink är kulturredaktör. Läs hennes artiklar här

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera