Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Kakabaveh (V) : »Jag får inga svar från styrelsen«

Veckans parlamentariker är Vänsterpartiets Amineh Kakadabeh som både för en kamp mot hedersförtryck och sitt egna parti.

Nästan allt som kretsar kring dig handlar om kontroverser och strider med ditt parti, hur känns det att det blivit så?

– Det är tröttsamt och tråkigt. Jag måste ständigt försvara mig och lyssna på allt käbbel. Den riktiga kampen mot hedersförtryck kommer i skymundan, särskilt inom mitt parti.

Vad är din kortversion av allt som skett?

– För tre och ett halvt år sedan, sommaren 2015, skrev jag en debattartikel om moralpoliser i Stockholms förorter som terroriserar kvinnor. Partiledningen svarade med att på debattplats hoppa på mig. Från hösten 2016 deltog jag i medlingsmöten tillsammans med partisekreteraren och en inhyrd medlare, med anledning av den ömsesidiga brist på förtroende som fanns mellan mig och partiledningen. Det skedde en skriftlig uppgörelse på mitt initiativ. Bland annat fick jag ett löfte om att offentliga påhopp på mig skulle upphöra. Men enskilda VU-ledamöter bröt sedan denna uppgörelse. Därmed var också min respekt för uppgörelsen, såväl som min tilltro till partiledningens uppriktighet i ambitionen att verkligen uppnå en lösning på konflikten, förlorad.

– Efter valet har partistyrelsen och riksdagsgruppen tagit emot ett upprop undertecknat av ett 150-tal partimedlemmar från hela landet med anledning att jag även den här mandatperioden inte tilldelats några utskottsplatser.Mitt förslag är nu att, enligt partiets stadgar, hålla en rådgivande medlemsomröstning om förtroendet för mig. Men jag har ännu inte fått något svar.

Den officiella förklaringen till att du blivit av med utskottsplatser från partisekreterare Aron Etzler är att »du inte sökt bra relationer i riksdagsgruppen« och inte »valt att delta i riksdagsarbetet«, ligger det något i det?

– Det är mycket svårt om människor knappt hälsar på dig. Eller om jag tilltalar kamrater i gruppen och de svarar: ’du är inte vår kamrat, vi är inte kamrater’. Eller om partiet officiellt flera gånger säger att de inte har något förtroende för en. Jag skriver brev till partistyrelsen för att jag villa lösa konflikten men jag får inga svar.

– När jag inte får något uppdrag och gruppen offentligt uttrycker sig på detta sätt, hur är det ens möjligt att gå till ett möte där man känner sig mobbad och åsidosatt?  Det är inte roligt att bli mobbad i en grupp och ansvaret ligger inte på den mobbade. Skulle du själv vilja delta om du inte får svar från din chef där du tillhör? Om du mejlar frågor och på sju veckor låtsats ledningen som om det inte finns någon fråga, skulle du dyka upp på möten? De flesta hade inte gjort det. I stället skulle folk sjukskriva sig direkt.

Det låter som en farlig cocktail, hur klarar du av det?

– Min egen bevekelsegrund är mycket starkare än allt annat. Jag har ett starkt stöd bland gräsrötter i partiet, svenska folket, kvinnorörelser och förortsfeminister. Men man måste verkligen vara Kebnekaise för att orka. Det här handlar inte om att jag inte fått någon utskottsplats. Det handlar om intern demokrati och respekt för spelreglerna. Vänstern står för allas lika värde, feminism och socialism. Det måste också genomsyras i handling.

Vilka handlingar syftar du till?

 – Jag vill driva den politik som vänstern står för. Sedan har jag fokuserat extra mycket på de frågor vi varit otydliga i – kampen mot hedersförtryck och fundamentalism. Kvinnors och barns rättigheter ska inte begränsas. Det är fel att religiösa samfund får skattemedel för att upprätthålla förtryck och segregation. Eller att Sverige haft en nämndeman som vill att sharia styr samhället. Vi måsta prata om dessa frågor, det handlar om grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter.

Utöver att lyfta upp frågan och prata om det, vad mer konkret betyder den politiska kampen du för?

– Barn ska inte gå i särskilda religiösa skolor, oavsett religion. De ska lära sig om religion där beprövad vetenskap styr och inte vidskepelse. Varför ska vi ha slöja, religiösa symboler eller omskärelse på barn? Låt barnen själv få bestämma när de blir vuxna. I Sverige har vi skrivit under barnkonventionen. Då kan inte de svenska lagarna undermineras av tradition och religion. Det är beklämmande och en politisk feghet.

Fakta | Amineh Kadabeh

Politisk karriär: Riksdagsledamot för Vänsterpartiet sedan 2008. Flydde som flykting från Iran på grund av »den politiska kampen«.

Annan karriär: Utbildad socionom. Ordförande i organisationen »Varken hora eller kuvad«.

Ålder: På papper 47 år, i verkligheten 45 år.

Familj: Singel

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera