Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Debatt

När talmannen blir en sumprunkare

Så går det till när vi som tror oss förstå svensk politik inte längre förstår något alls, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Egentligen gick de snett redan på valnatten. Det första som hände var att Moderaterna började yra om att statsministern minsann borde avgå. Det var den talepunkt de bestämt sig för att trumma in – i stället för »nu tar vi över!«.

Vi som agerar politiska experter – och förklarar för andra mindre vetande vad som händer – tog detta som ett startskott för en borgerlig regeringsbildning.

Visst, vi tyckte det varit rimligare att Allianspartierna på en gång förkunnat sin avsikt att ta över makten, i stället för att gnälla på stackars Löfven att han måste avgå.

Och nog borde det väl vara Alliansen som var gladast på valvakan och inte Socialdemokraterna som partade mest?

Men, trodde vi experter, de borgerliga har väl naturligtvis en plan?

Partierna hade nämligen i valrörelsen uttryckt sin irritation över att de tvingades svara på frågor på temat »Vem tar vem« i stället för att diskutera sakfrågor. Tids nog skulle det där med regeringsmakten fixa sig.

Sedan avsatte de statsministern. Det var lite oroande för oss i expertisen. Varför gör Alliansen det om de tänkte ta över?

Givetvis fanns säkert en taktisk komponent i detta. Genom att avsätta statsministern så att denne inte kunde varsla om extraval i förhandlingarna berövades Socialdemokraterna ett vapen. Dessutom visade de sina väljare att de hade handlingskraft.

Men sen då? Ska inte Alliansen bilda regering?

Så har det gått ett par månader av politisk förnedring. Talmannen har agerat sumprunkare medan partierna skvalpat runt i ett till synes meningslöst överläggande där bristen på kreativ politisk syre hela tiden är ett överhängande hot.

Den politiska klassen tvingas skamlöst leka charader inför medias kameror när de hälsar artigt på sumprunkaren för överläggningar. Medier har tjatat hål i huvudet om tänkbara konstellationer. Kommuner börjar ängslas för hur de ska kunna göra en vettig budget när staten är förlamad. Allt fler signaler hörs om att saker inte blir gjorda därför att ingen styr riket.

Sen har vi en väljarkår som börjar tröttna och rimligtvis snart ser sig om efter ett politiskt alternativ till denna dystra samling döddansare.

Svensk borgerlighet har en svår tid. De har visat sig inte ha rätta virket för att bära staten. Partiledarna har ett helvete med att agera mellan ytterligheterna i sina partier, dels en ängslighet och försiktighet som riskminimerar, dels de skogstokiga aktivisterna som riskmaximerar.

Det vore inte så bekymmersamt om det inte samtidigt var så att Socialdemokraterna också har en del problem. Partiet har förvisso förstått att det gått dåligt i valet, men betraktar det mer som en tillfällig avvikelse från det normala. Och, konstaterar de med en blick ut över världen, det kunde varit värre.

Historien lär oss att när borgerlighet och socialdemokrater är usla så leder det till att de drar ner varandra. De sporrar varandra till nesligheter snarare än stordåd.

Men vi har också lärt oss att vi som tror oss förstå svensk politik inte längre förstår något alls. Det är konsekvensen av att det gamla politiska landskapet är borta. Utan att något nytt kommit istället. Och i det landskapslösa tillståndet blir också expertisens förkunnelse lätt att sammanfatta: bla bla bla!

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera