Bo Rothstein: ”Jag är ytterligt kritisk till ockupationen av Västbanken”

Robin Bankels kritik av mig bygger på ett missförstånd, skriver Bo Rothstein i en slutreplik. Men det finns en punkt där de är oeniga.

Text: Bo Rothstein

Robin Bankels replik till mina två artiklar om konflikten mellan Hamas och Israel bygger på ett missförstånd, nämligen att jag skulle försvara Israels agerande på Västbanken eller Benjamin Netanyahus politik. Något sådant finns inte i mina artiklar, tvärtom är jag ytterligt kritisk till både bosättningspolitiken, den fortsatta ockupationen av Västbanken och som tydligt framgår Netanyahus politik att försöka bygga säkerhet för Israel på militärmakt i stället för på seriösa fredsinitiativ. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

På en punkt är vi emellertid oeniga. Bankel skriver att palestinierna har varit mycket måttliga vad gäller kraven på rätten för flyktingarna (i realiteten numera deras barn och barnbarn) att återvända. Detta är inte korrekt. Hamas har inte gett upp det kravet och huvudparten av vad som publicerats att de som deltog i Camp David förhandlingarna 2020 ger en motsatt bild. I sin mycket vederhäftiga bok ”The Oslo Syndrome” sammanfattar Kenneth Levin misslyckandet som att ”trots omfattningen av det israeliska erbjudandet och intensiva påtryckningar från president Clinton, var Arafat motvillig. Han var uppenbarligen ovillig, oavsett vilka israeliska eftergifter, att underteckna ett avtal som förklarade sig vara slutgiltigt och avböjde alla ytterligare palestinska anspråk”. Levin hävdar vidare att både israelerna och amerikanerna var naiva i att förvänta sig att Arafat skulle gå med på att ge upp idén om en bokstavlig "rätt att återvända" för alla palestinier till Israel, oavsett hur många flyktingar från 1948 som det gällde eller hur mycket monetär kompensation Israel erbjöd sig att betala.  

Som jag har visat är den palestinska flyktingkatastrofen 1948 den enda av det halvdussin liknande flyktingkatastrofer från denna tid som fortsatt orsakar militärt våld. Och det är också den enda där flyktingarnas organisationer kräver en rätt att återvända vilket är vad som har gjort det omöjligt att lösa konflikten.  Om detta tydliga samband har Bankel dessvärre intet att säga.

***