Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Ramallah – kulturbubblan på Västbanken

Mitt i den ständigt närvarande konflikten på Västbanken hålls Qalandiya International, en konstbiennal som lyfter fram de statslösas röster.

Plötsligt får jag ett meddelande från Momen Omer, receptionisten på mitt hotell. Han skriver att jag bör ta mig tillbaka omgående. En israelisk soldat har utsatts för en kniv­attack, och vid efterföljande skottlossning har en israelisk kvinna blivit skadad. Soldaterna är på väg att stänga alla check-points mellan Nablus och Ramallah. Vid busstationen råder ett smärre kaos. En liten gul minibuss fylls snabbt, med palestinier, mig och en ung amerikan.

– Välkommen till Palestina. Detta är vår verklighet, säger en av de palestinska männen i bilen till mig.

Vi far genom svindlande landskap i bergen. Blir stoppade av beväpnade soldater. Chauffören säger till oss – sex passagerare – att de som är rädda kan sitta i baksätet och de som inte är rädda kan sitta i framsätet och vara frihetskämpar. Jag är hungrig. Jag vet inte hur lång tid resan tar, men till sist är vi i Ramallah. Mitt hjärta bultar. På hotellet väntar Momen Omer. Han skrattar när han ser mig.

– Såg du attentatsmannen, Moa?

Jag får en öl, och får höra att de 50 pilgrimer från Polen som skulle bo på hotellet just avbokat efter att ha läst om attacken.

På arabiska betyder Ram Allah »Guds höjd«, och utanför pulserar en högljudd stad dit strid och förtryck drivit många av dess medborgare.


Men låt oss
förflytta oss bakåt i tiden några dagar. Anledningen till min resa till Ramallah är att jag fått ett journaliststipendium för att besöka Maans news agency, Palestinas största webbnyhetsbyrå. Jag såg till att åka när stadens stora konstbiennal Qalandiya International pågår; en internationell satsning som strävar efter att sätta Palestina på den kulturella världskartan genom utställningar, samtal och filmvisningar med fokus på nutidskonst.

På Goethe-Institut i staden håller konstnärerna Akram al-Halabi och Shada Safadi, tillsammans med 15 andra konstnärer, alla från syriska Golanhöjderna, på att förbereda vernissage för utställningen »The fourth line«.

Shada Safadi, som studerat konst i Damaskus, har sin studio i Ramallah eftersom staden ger så stora möjligheter till samarbeten med andra konstnärer, och hennes uttryck är framför allt målningar och ristningar på plexiglas. Som hon ser det är biennalen »jätteviktig« för folk både i Golanhöjderna och i Palestina.

– Solidaritet är så viktigt. Vi och palestinier har samma bakgrund. Vi vet vad ockupation är, säger hon, och förklarar att distans är ett viktigt tema i hennes konst som en följd av ett liv vid stängda gränser. Bakom henne hänger en vitmålad spegel, delvis skymd av en fladdrande blå sjal, ett resultat av gränskommunikationen med hennes mamma.

– Vid gränsen, mellan Syrien och Golanhöjderna, så möts vi genom teleskop och mikrofon. Jag och min mamma hade blå som vår färg, så vi kunde hitta varandra när vi stod på varsin sida av gränsen.

Akram al-Halabi står längre in i lokalen och mixtrar med en projektor. Under sitt senaste konstprojekt har han gett 1 800 människor världen över tillfälle att rita vad de vill. Nu hänger bilderna som vita pappersgardiner och en kort film går på repeat. Han berättar om hur olika konstprojektet togs emot i skilda delar av världen. I Wien deltog alla han frågade och ingen ifrågasatte vem han var.

– I Jerusalem var kommunikationen annorlunda. Alla undrade vilken religion jag hade och vart jag kom ifrån. Men jag är från Golanhöjderna och född utan nationalitet och definierar mig genom andra, säger han.


Biennalen drar till
sig en lång rad internationella konstnärer och konstvetare. Redan min första dag på Västbanken äter jag musakhan och vegetarisk fatteh tillsammans med ett tjugotal konstnärer i Ramallahs kulturhus (Khalil Sakakini) grönskande trädgård. I dricksglasen serveras granatäppeljuice och samtalen som förs under fikonträdet är lågmälda.

Bredvid mig sitter dokumentärfilmaren Salim Abu Jabal från Golanhöjderna. Vi har precis lyssnat på ett samtal om hur den brittiska radion trängde sig in i Palestina 1936.

– Koloniseringen fanns redan då. Den här biennalen berör ockupationen på ett djupare plan, både filosofiskt och sociologiskt. Jag bor här i Ramallah som är navet till mycket, men de riktiga palestinska städerna är Hebron och Nablus, säger Salim Abu Jabal, vars senaste projekt är arkivbilder från ockupationer runt om i världen.


Under min tid
i staden känns mitt blonda hår ofta som en lysande boll som drar till sig blickar, men vid check-pointen Qalandiya behöver jag aldrig gå ur bussen, utan kan lugnt sitta kvar och visa mitt svenska pass för soldaterna med k-pistar. Medan mina palestinska medpassagerare måste stå i led för att visa sina papper. En procedur som kan ta sin tid beroende på trafik, soldaternas attityd och tid på dygnet.

Ramallah är en egen ö anser den israeliska journalisten och författaren Gideon Levy, som skrivit om Israels ockupation av de palestinska områdena sedan 1982.

– Staden symboliserar inte »real Palestina« utan är en låtsasbubbla, säger han när vi träffas över en kopp kaffe i hans hem i Tel Aviv i Israel, dit man flyger för vidare transport till Västbanken.

Han är inte den ende som framför liknande kritik. Bashar Alhroub, visuell konstnär från Ramallah, tycker att biennalen, om än spännande, är exkluderande. Han tror att gräsrötterna inom konsten i Palestina inte har en aning om tillställningens existens.

– För vem är den egentligen? frågar han sig, när vi träffas utanför Garage – ett kafé som fungerar som samlingsplats för stadens kulturarbetare, FN-medarbetare och internationella gästarbetare.

– Vi har ingen erfarenhet av att vara en stat eller att prata om hur det fungerar efter att man blivit en stat. Ändå förs den diskussionen just nu i Palestina mellan de intellektuella, säger han och tar en klunk på sitt arabiska kaffe.

Temat för årets biennal är solidaritet och konsten ska belysa kampen för frigörelse från den koloniala administ­rationen, det vill säga från Israel, läser jag i programbladet. Men solidaritet är bara ett trendord, menar Bashar Alhroub.

– Viktigare för mig är diskussionen om vem vi har solidaritet med. Är det med Palestina? Med institutionerna? Med konstnärerna? Marknadsekonomin försöker att bygga en nation utifrån sina kapitalistiska utgångspunkter och inte för nationens skull. Det är bara prat, prat och prat. Man använder stora titlar och internationella ord, säger han, och hävdar att det är samma internationella akademiker och konstnärer som kommer vartannat år och rör sig mellan Betlehem, Ramallah, Jerusalem och Gaza. Han tittar på det lila festivalprogrammet och säger att det är tjockt som en bibel och blir bra bränsle till vintern.

Senare på kvällen så kittlar molnen hustaken. Luften är kylig och klar. Jag hör ljudet av böneutrop och känner doften av jasmin. Går du inte uppför i Ramallah, så går du nedför. Branta backar och tvära svängar för både gångare och bilister. Det går ändå lätt att ta sig fram till fots eller med de gula taxibilarna. På Yasir Arafats torg klättar en skulptur upp mot den palestinska flaggan; på en inomhusmarknad finns världens alla kryddor och sötsaker; och på varenda bergsplatå hus, hus, hus.


Två dagar före
hemresan till Sverige tar jag bussen, för en tia, upp i bergen till Nablus. Staden har en befolkning på över 120 000 och är den tredje största på Västbanken. Här finns en känd tvålfabrik och en mycket gammal stadskärna, som delvis blev förstörd under andra intifadan.

Efter en kortare promenad i gamla stan, där jag hinner äta kanafeh – en varm ost med pistagenötter och honung – så dör batterierna på min mobil. Jag laddar den i en telefonbutik vid busstationen. Det är då meddelandet om knivattacken kommer från Momen Omer – hotellreceptionisten.

– Ät och drick och glöm. Nu är du tillbaka i bubblan och du behöver aldrig åka tillbaka till Nablus, säger bartendern nästa kväll när jag sitter på Garage och äter en äggmacka.

Senare är det middag hos svenska Brinda, som jobbar med mänskliga rättigheter för FN i staden. Dagens historier delas. Vi går till hipsterbaren Berlin där musiken och shotsen aldrig tar slut.

När jag lämnar Ramallah följande dag börjar en palestinsk filmfestival. Det finns något att bocka av i kulturkalendern varje kväll i Ramallahbubblan för den som vill.

Fakta | Qalandiya International

Ramallahs internationella konstbiennal startades 2012.

Den fjärde biennalen avslutades i veckan efter att ha pågått 3–30 oktober 2018 med temat Solidaritet.

Samarbetet sker mellan nio olika konst- och kulturinstitutioner i Jerusalem, Ramallah, Gaza, Al Bireh och Birzeit.

Namnet Qalandiya används av många platser. Bland annat den övergivna flygplatsen i Jerusalem, flyktinglägret Qalandiya och byn Qalandiya som numera delas av separationsmuren.

Andra platser i världen som QI gästar är Swansea, London, Kapstaden, Doha, New York, San Francisco, Olympia, Oakland och Düsseldorf.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera