Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Vänskap mellan kvinnor fascinerar och förfärar

Elena Ferrantes Neapel-kvartett lär oss att kvinnor borde bli mer osams – inte mindre.

När jag var 22 blev jag ovän med min första och närmaste väninna. Det var hösten 2001. Vi bodde båda i New York. Konflikten var trivial, men utan verktygen att reda ut den blev den gigantisk. Vi pratade inte med varandra på åtta år. 

Jag har senare frågat mig om vårt avbrott var nödvändigt. Var vi unikt dumma i huvudet eller offer för den tragiska konsekvensen av ett ideal dömt att misslyckas? En rad samtida berättelser sätter äntligen barndomsvännen – och dess försvinnande – i ett sannare ljus.

Relationer mäts mot rådande ideal. På 80- och 90-talet »slogs pojkar och gick vidare« medan »tjejer snackade skit och frös ut«. Berättelserna omkring oss rymde bara en tjej. I den mån det fanns väninnor var de antingen Judas eller brudtärnor. På horisonten: »Kvinnor kan inte hålla sams.« 

Men kvinnor bör kanske inte hålla sams. För trots den kulturella periferin fanns en outtalad förväntning på att kvinnlig vänskap ska vara perfekt. Att bråka med en pojkvän och hantera hans idioti var både förväntat och nödvändigt. Att bråka med en väninna och lyfta mindre sympatiska sidor kunde bli sista gången ni pratade. Vänskapsrelationer i grundskolan var som en särskilt otäck omgång av Hela Havet Stormar. När musiken tystnade visste du aldrig om du fortfarande hade en plats.

När jag träffade min första väninna var jag tre och bodde på landet. Hon var fyra och bodde i utkanten av den skånska by där vi båda skulle gå i skolan. Vi älskade böcker och djur men fick delta i vad glesbygden hade att erbjuda: Fotboll. Gruppklarinett. Åtta tjejer som tutade »When the saints go marching in«. Det roligaste vi hade var tveklöst varandra. 

Men roligt räckte inte. Vår vänskap vajade fram och tillbaka. I sjuan blev hon cool och pratade inte med mig på två år tills jag, över en dag, blev socialt acceptabel och fick en inbjudan till hennes fest. I början på gymnasiet hade vi båda andra vänner. Men även när vi umgicks var det inte fråga om något »stöttande« eller »peppande.« Vi utmanade varandra. Stod nästan alltid på varsin sida en åsikt. Eventuella komplimanger var bakvända. När jag funderade på design i stället för skrivande snäste min väninna att »jag borde göra något jag hade talang för«. Sensommaren 2001 kom vi till New York. »Mitt i Sex and the City«. Ett decennium före »Girls«. 

Det var en reflektion som kom smygande: »Sex and the City« handlade inte bara om dejting i NYC utan visade också kvinnlig vänskap. Relationen mellan väninnorna var ännu inte avslöjande eller vågad, men den var central, vilket kring millennieskiftet räckte för att kännas nytt.

Sex and the City« röjde väg för »Girls«, nästa HBO-hit om fyra kvinnor. »Girls« handlade om klivet till vuxenlivet. Åren efter studenten då du, fortfarande utrustad med en tonårshjärna, måste klara dig själv. Skaffa dig färdigheter så du behövs och egenskaper så någon vill ha dig. Begå och överleva misstag och dessutom göra det inför tjejkompisarnas allvetande blickar.

I »Girls« värld blev det möjligt. »Girls« gjorde vänskapen explicit. Seriens hjärta låg i dess glad-smutsiga realism och – vill jag påstå – i en lyckligare inställning till vänskap. Lycklig är kanske inte det självklara ordvalet när Hannah och Marnie tokbråkar om vem som är en bra eller dålig vän och drar upp varandras värsta sidor i en scen värdig ett Bergmanäktenskap. Men lycklig i att det vanligare sättet att ha det bråket är inför någon annan, utom hörhåll för den berörda. Lycklig som i: Du är värd besväret. Vi kan bli bättre. Det här är värt att reda ut.

Jag och min väninna intalade oss att uppbrottet gjorde oss fria från en dålig människa. Inför gemensamma bekanta, som mest tyckte vår fejd var märklig, höll vi oftast tyst. Bara ibland, naglarna klapprande mot vinglasstammen, fälldes en väl avvägd kommentar: »Jag lärde känna henne för väl.« Det vi inte förstod var att en livslång vänskap tar lika mycket plats i dig som tomrum.

Elena Ferrantes Neapelkvartett är berättelsen om Elena och Lila, två begåvade flickor som växer upp i fattiga kvarter i Neapel. Den unikt gestaltade relationen borrar djupare i definitionen av en vän. Flickorna ser tidigt vad som står på spel: Ska de bli som kvinnorna i kvarteret eller lyckas göra något av den talang de mest upplever hos den andra. De konkurrerar. Känner avundsjuka. Lierar sig med andra. De döljer sig för varandra även om den andra alltid vet och blir sårad av döljandet. Samtidigt är de varandras livsblod och nödvändiga komplement:

»…när hon inte var med hade jag efter en kort tvekan satt mig i hennes ställe.«  

»När hon var borta, när hennes röst försvann från saker och ting, blev de liksom fläckiga och dammiga.«

»Sådana stunder väcktes mitt hjärta och huvud till liv igen, när det var hon och jag och alla sammanfogade ord.«

Ferrante skildrar inte vänskap som spelare och cheerleader utan som en sammanfogning av identiteter. Den enes dåd påverkar den andra, även då vänskapen är latent.

Författaren Claire Messud är inne på samma spår. »Den brinnande flickan« handlar om två barndomsvänner i en fiktiv småstad i Massachusetts; tiden innan och tiden efter de börjar sjuan. Julia berättar om sin barndomsvän Cassie och vad som hände när vänskapen dog och Cassie försvann. På många sätt en universell berättelse. Som Julias mamma säger: »Någon gång förlorar alla en vän.«

Messud går till barndomsvänskapens kärna: En hemlig värld där poängen med nästan allt är att kunna skratta åt det. Så kommer tonåren. Cassie skaffar sig coolare vänner. Julia är duktig i skolan. Har en framtid, enligt de vuxna omkring henne. De bråkar inte. Pratar fortfarande ibland. Uppbrottet är subtilt. 

»Jag hade andra vänner men jag hade förlorat den jag tyckte bäst om, som jag tyckt om så länge jag kunnat minnas och det kändes livsviktigt att inte visa att jag brydde mig.«

Orsakerna har alla med identitet att göra. Olikheter som inte spelade någon roll när de var små — att Cassie underpresterar i skolan, inte har någon pappa, en mamma som är svag när det gäller, börjar ge form åt ett annat liv, långt ifrån Julias välordnade förhållanden. Sjunde klass är en värld av »vuxna handlingar och vuxna antaganden«. Känslan av att det kommer ske en »utgallring«. Känslan av att den andra är en belastning för det man vill bli.

»Jag kanske fick henne att känna sig instängd, som om hon hade vuxit ifrån mig. Men från min sida var det som att jag kände henne för bra, såg henne för klart, när hon inte längre ville bli sedd på det viset«. 

Cassie utmanar sina demoner utan Julia. Men när hon försvinner är det bara Julia, barndomsvännen som sett och brytt sig om de specifika detaljerna i Cassies liv, som till sist förstår vart hon tagit vägen.

När jag och min väninna tog upp kontakten igen blev det inte någon tårfylld återförening. Jag minns bara en omedelbar uppsluppenhet. Hur kul allt blev. Hur absurt att vi varit ovänner. Vi avhandlade våra förlorade år under en natt bland tomatplantorna på hennes balkong. Jag ställde frågan om åren som passerat varit lättare om vi funnits i varandras liv. Min väninna menade att avbrottet varit nödvändigt. Att vi behövt slipa av våra mest osympatiska egenskaper på varsitt håll innan vi kunde ses igen under bättre premisser. Sant är att jag först då kunde se vår vänskap som ovärderlig.

Att förlora en väninna är att tappa en del av sin talangbank, sin styrkereserv, sidor av sig själv som bara hon tar fram. En barndomsvän är en människa i din storlek som du sett genom hela uppväxten, tydligare än du sett dig själv. Du blandar lätt ihop er. Hennes styrkor blir dina. Dina svagheter hennes. I en tid då du helst av allt vill vara något du ännu inte är — klart att det är henne du blir arg på. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera