Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Älskade undantagstillstånd

Katastrofen är ett verktyg för maktmänniskor. Med hjälp av den kan de begära frikort.

Ibland glömmer vi det mest grundläggande. Som att politik handlar om makt.

I stort och smått har människor med maktanspråk alltid lockats av undantagstillstånd. Ska man bilda en religiös sekt byggd på lydnad, är världens undergång och den yttersta domen nödvändiga ingredienser. Ska man driva ett populistparti är den "islamska vågen" och "massvåldtäkter" det som behövs för att kunna mobilisera. Ska man driva igenom en illa konstruerad gemensam europeisk valuta är det bekvämt att skrämmas med att finansmarknaderna står med käftarna öppna, redo att sluka dem som säger nej. Och så har vi förstås hela klimatfrågan, som slagit sina klor så djupt i tyckarbranschen och en betydande del av befolkningen att begrepp som "klimatångest" blivit vardagsord.

De som tycker att snacket om "klimatdiktatur" är en skendebatt, att sådana som Torbjörn Tännsjö och miljöpartisten och tv-meteorologen Pär Holmgren bara provpratat lite, missar hela poängen. Det är väl möjligt att Pär Holmgrens romans med diktaturen bara beror på bristande omdöme och tankeförmåga. Kanske ska vi till och med av någon anledning ha dubbla måttstockar när miljöpartister flörtar med antidemokratiska idéer och när sverigedemokrater gör det. Men även om det är så, är det centrala något annat. Nämligen maktmänniskors vurm och längtan efter undantagstillståndet. Läget som upphäver alla regler, allt behov att kompromissa och all debatt. Läget där en maktmänniska kan göra världen till en förlängning av sin egen personlighet.

Det mest anmärkningsvärda i Sverige under andra halvan av 1900-talet var avsaknaden av undantagstillstånd. Kanske berodde det på rekordåren, som gjorde att finansministrar kunde hitta på i stort sett vad som helst, utan att råka illa ut. Kanske berodde det på socialdemokratins förkrossande dominans, som gjorde att partiet inte behövde ett undantagstillstånd för att göra som det ville. Kanske var det faktum att halva Europa levde i ett permanent undantagstillstånd, bakom en kommunistisk mur, något som gjorde lockelsen till något liknande svårare att hålla vid liv. Kanske var minnet av Hitlers Götterdämmerung alltför starkt. Det skulle i alla fall dröja fram till sextiotalets sista år innan tanken fick fäste igen.

Då, för femtio år sedan, var kapitalismens kollaps i olika skepnader, det som krävde ett radikalt undantagstillstånd. Det fanns en fiende, särskilt lömsk eftersom det rörde sig om en inre fiende, i storkapitalismen. Den var med berott mod och för egen kortsiktig vinnings skull på väg att leda oss mot stupet. Något måste göras och det fort.

Av det blev det något av en fjutt: löntagarfonder. Socialdemokraterna försökte blanda bort förslagen och spela bort sin vänsteropposition, men misslyckades.

I jämförelse mad vad maktmänniskor ger uttryck för nu, av krav och drömmar på undantagstillstånd, var det en västanfläkt.

Det är något djupt osunt i att föraktet för vardaglig normalitet, vett och sans spänner över hela den politiska skalan. Att vara skeptisk, ifrågasättande och lugn har börjat kallas cynism, både av ytterligheter till höger och vänster. Från vänsterhåll kan det osunda i Viktor Orbáns eller Donald Trumps frampiskade hotbilder om hejdlös invandring och en ränksmidande George Soros med rätta kritiseras. Men i svaret på den offensiven går sedan vänster och liberaler åt samma håll: jorden kommer att gå under, fascisterna är på väg att ta över, vår civilisation ligger på sitt yttersta.

Vi har hamnat i en kamp mellan permanenta undantagstillstånd. Frågan är inte om vi behöver snabb, skoningslös och oppositionsfri politisk handling, frågan är av vilket skäl vi behöver det. Valet, så som det presenteras av maktmänniskor, står mellan olika gudaskymningar. Det är ingen slump att Wagner har blivit en populär husgud igen.

Politik är en mänsklig aktivitet. Den handlar om makt. Så har det alltid varit och så är det fortfarande. Människans största politiska framsteg har varit att finna sätt att tygla den politiska makten, så att den inte är fri att ta sig till vad som helst. Det tog hundratals, ja tusentals, år att ta sig dit. Nu har maktmänniskorna tröttnat och drömmer om undantagstillståndet. Flera av dem gör det säkert utifrån ärliga övertygelser, men det spelar ingen roll. Resultatet är detsamma.

Det finns inte mycket som tyder på att 2019 kommer att bli bättre. Snarare tvärtom. Hoppet står till dem som har styrkan att inte dras med i höger- vänster- eller ekohysterier. Visst har vi gemensamma problem. Vi måste lösa dem. Men inte genom att ge frikort till maktmänniskor. Hur vanligt är det att undergångssekter slutar i något positivt?

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera