Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Charlotte »Lottie« Wikings gärning lever vidare

Vd, Swedish music hall of fame, avled den 20 november, 48 år gammal.

»Klädkod? Det har vi ingen. En jazzmusiker och en hiphoppare klär upp sig på olika sätt.«

Någon, jag minns inte vem, sa att vi borde ha spelat in telefonsamtalen med de nyinvalda i Swedish Music hall of fame, eftersom reaktionerna kunde ha blivit en minnesvärd programpunkt i sig. I dag önskar jag att vi bandat dem av en helt annan anledning. Från andra sidan skrivbordet var det omöjligt att veta om Charlotte Wiking pratade med en Broder Daniel-gitarrist eller en anhörig till Kai Gullmar. Hon kunde för all del lika gärna kunnat ha landshövdingen eller någon av sina tre söner i luren. Att tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin fick andra syssla med – Lotties röst var alltid densamma.

Som ny i en bransch full av tätt tvinnade kontaktnät hände det att hon möttes av skepsis från män med tilltagna meritlistor, men Lottie fann så gott som alltid en samhörighet med musikerna själva. Detta eftersom hon såg replokalen eller orkesterdiket som förebilder för de samarbeten hon ingick. Ställde sig någon i vägen konstaterade hon bara att »vi två nog inte ska spela i samma band« och fortsatte att skapa tillsammans med andra.

I artiklar har det hetat att Swedish Music hall of game grundades efter amerikansk förlaga, men Lottie var noga med att vi inte skulle bli något Rock & roll hall of fame där andra uttryck snurrade likt satelliter runt de traditionella jättarna. Stor del i detta hade invalsjuryn som redan första året, under journalisten Jan Gradvalls ledning, satte tonen genom att bredvid Roxette och Abba även förära exempelvis The Latin kings och Stina Nordenstam likvärdiga platser.

Vägvalet var varken självklart eller okontroversiellt, men samtidigt den enskilt största anledningen till att utmärkelsen på rekordkort tid etablerat sig som en av de högst ansedda och mest eftertraktade i musiksverige.

Att skapa en långsiktig och löpande verksamhet för Swedish music hall of fame har däremot visat sig överraskande svårt. Där liknande initiativ i våra grannländer erhållit betydande ekonomiskt stöd från offentligt håll, har tillgängliggörandet av det svenska musikundret varit mindre självklart att satsa på.

Det fanns goda skäl för Lottie att ge upp, men också alltid ett nytt spår att pröva och en ny dörr att knacka på. Motiverad av visionen om att etablera populärmusiken som en del av vårt kulturarv fann hon sig ofta i ett ingenmansland mellan näringslivet och myndighetsvärlden, mellan bilden av smal kultur som behöver stöd och lättare underhållning som antas bära sina egna kostnader med råge.

Lottie var övertygad om att nyckeln till Hall of fames trovärdighet och existensberättigande låg i att utmärkelsen var en del i en större kontext. Att invalen var en av många pusselbitar i ambitionen att sprida och berätta Sveriges moderna historia genom dess musik. Och viktigast i denna ekvation var publiken.

I praktisk handling visade sig denna inställning när inbjudningskorten till 2018 års invalsceremoni skulle skickas ut. För första gången valde vi att ta betalt för biljetterna, med ett fåtal utvalda undantag. Förutom invalda med anhöriga toppades denna gratislista inte av direktörer eller makthavare utan av vinnarna av det musikquiz vi startat tillsammans med Södra teatern i Stockholm och skivbutiken Pet sounds (och till vilket Lottie bokat in namn som Siw Malmkvist, Andreas Mattsson, Pandora och Peter Morén som gästartister).

Vinnarna var våra vip-gäster och de anlände inte sällan till ceremonierna i t-shirts med bandloggor. Uppklädda helt enligt Lotties klädkod.

Vi som fick ynnesten att ingå i samma band som Lottie har förlorat en oersättlig frontfigur, men det är en självklarhet att låta hennes gärning leva vidare.

Björn Alverfeldt, vän och kollega

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera