Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

De små siffrorna spelar roll

Med tanke på att BNP-siffror är något av det tråkigaste som finns är det fascinerande att de kan väcka så starka känslor.

Det går ju bra för Sverige! Mannen – sakkunnig i Regeringskansliet och ytligt bekant – tittade förnärmat, nästan aggressivt, på mig. Anades rent av ett stänk sårad stolthet i den där blicken? »Stabil tillväxt, låg statsskuld, budgetöverskott, sjunkande arbetslöshet, allt fler nyanlända i sysselsättning«, föreläste han. Möjligen fanns ytterligare något ess där i ärmen, men det har jag i så fall glömt.

En paneldiskussion om tillståndet i Sveriges ekonomi hade just avslutats och jag hade okänsligt påpekat att det går sådär. Fast resonemanget kom egentligen inte från egen fatabur utan var stöldgods från ekonomiprofessorn John Hassler, som hade hållit ett anförande några dagar tidigare när Näringslivets skattedelegation firade sin hundraårsdag. Han visade att Sveriges BNP-tillväxt per capita var hög – runt 3 procent per år – efter andra världskriget fram till början av 70-talet. Sedan följde ett par decennier med låg årlig tillväxt – drygt 1 procent. Efter strukturreformerna i början på 90-talet var det nästan lika bra drag under galoscherna som under efterkrigstiden. Men så rasade tillväxten igen efter den globala finanskrisen.

Det senaste decenniet har den faktiskt varit ännu lägre än under de lågproduktiva 70- och 80-talen. Och ingen ljusning skymtar.

Tillväxten har förvisso, som min politiskt sakkunnige vän påpekade, varit ganska stabil i Sverige även under den senaste perioden. Men kakans storlek är egentligen bara intressant om man också vet hur många som ska dela på den. Och eftersom befolkningen växer ovanligt snabbt nu – på 13 år gick vi från 9 till 10 miljoner invånare, ökningen från åtta till 9 miljoner tog 35 år – så blir det inte särskilt mycket mer kaka per invånare.

Nu vore det lätt att tro att invandringen orsakar den svaga tillväxten per invånare. Men den förklarar bara en mindre del, enligt nationalekonomen Tino Sanandaji som studerat migrationens effekter. BNP-bekymren verkar främst bero på låg produktivitetstillväxt. Att spåra rötterna till den är dock svårare. Liknande problem med produktiviteten finns på flera håll i OECD – »en klubb för rika länder« som tidningen The Economist brukar kalla organisationen – också på ställen som inte har lika stora demografiska förändringar som Sverige.

John Hassler efterlyser för sin del enklare och effektivare skatter, höjd produktivitet i den offentliga sektorn, en reformerad bostadsmarknad och ett utbildningssystem i världsklass för att åtgärda problemen. Bara att hugga i!

Oavsett problemens rötter så är den svaga ekonomiska utvecklingen dålig för landet och alla som bor här. Det kan tyckas som om det inte spelar så stor roll om tillväxten skiljer någon procentenhet hit eller tid. Det gör det inte heller. Under enstaka år. Men med ränta på ränta blir skillnaderna stora över tid.

I ett land med en BNP per capita på 100 000 kronor och en årlig tillväxt på 1  procent drar invånarna ihop 122 000 kronor i snitt efter tjugo år. Med 3 procents tillväxt blir summan 180 000, alltså nästan 50 procent högre. Var och en förstår vad det betyder i termer av resurser till vård, skola, omsorg etcetera. Exemplet antyder också vad svenskarna gick miste om under de förlorade åren från 1973 till 1993.

Nyligen kom också siffror som visade att BNP – aggregerat, inte per capita – föll med 0,2 procent under det tredje kvartalet, inte steg med 0,5 procent som experterna hade tippat. Och Teknikföretagens chefekonom Mats Kinnwall spår att BNP bara växer 1 procent nästa år. Orsakerna är främst att bostadsbyggandet faller snabbt samt att världshandeln mattas av, vilket får stora effekter för en liten exportberoende nation. Till en början stack hans bedömning ut som särdeles pessimistisk. Men nu skruvar fler bedömare ner sina prognoser mot den nivån.

Med tanke på att BNP-siffror är något av det tråkigaste som finns är det fascinerande att de kan väcka så starka känslor. När Magdalena Andersson var nytillträdd som finansminister i januari 2015 frågade jag henne vilka hon ansåg var de största problemen hon hade fått ärva av alliansregeringen och som var viktigast för henne att ta itu med. De höga sjuktalen och den svaga tillväxten per capita, svarade hon. I våras frågade jag åter om tillväxten per capita, i samband med att ny statistik presenterades. Nu blev svaret att hon inte kunde uttala sig eftersom hon inte hade sett de nedbrutna siffrorna.

Som Wittgenstein sa: Om det man inte kan tala, därom måste man tiga. Det går ju bra för Sverige! Eller hur?

Jon Åsberg är programledare på DI tv och tidigare bland annat ekonomiredaktör på Fokus. Läs hans tidigare artiklar och krönikor här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera