Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Sport

Nu är det kamp på allvar

Få sporter är så krävande för alla muskler i kroppen som längdskidor.

Uthållighet, nerver och precision. Underhållning i toppklass. Äntligen har världscupen i längdskidor och skidskytte dragit i gång. Timme ut och timme in kan jag framför tv:n följa atleterna, för att efteråt känna en känsla av välbehag. Nästan som om jag själv varit ute på tur och får unna mig en kopp varm choklad.

När min familj samlas framför tv:n skriker och hurrar vi, nästan så högt att skidskytten Kaisa Mäkäräinen borde höra, det vare sig tävlingen äger rum i Kontiolahti eller Oberhof. Men när hon kommer in på skjutvallen tystnar vi tvärt.

Någon viskar »alla tummar upp«, helt i onödan, vi vet alla vad vi ska göra när Kaisa skjuter. Sju personer inträngda i två soffor med fjorton tummar i vädret.

Att som finländare vara intresserad av skidåkning har dock haft sitt pris: VM i Lahtis 2001. En far som grät. Ordet Hemohes ger mig fortfarande kalla kårar.

Det som kännetecknar riktiga idrottstalanger är hur lekande lätt de får sporten att verka. Det var så det såg ut när Hanna Öberg, blott 22 år gammal, tävlade under OS i Pyeongchang. Hennes främsta prestation dessförinnan var en femteplacering i världscupen, men när det gällde som mest sopade hon banan med eliten. Bragdguldet var henne välförtjänt och jag bävar inför vad hon kommer att ställa till med denna säsong.

Andersson, Kalla, Nilsson, Sundling, Falk, Ingemarsdotter och Dyvik verkar i alla fall kunna sporra varandra till oanade höjder – det visar de redan många pallplaceringarna. Kan det vara så att svens-korna formtoppat för tidigt? Min missunnsamhet går inte att dölja. Aldrig är mitt hjärta så blåvitt som i skidsammanhang

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera