60 år av förnedring – ska England nu äntligen vinna VM?
För 30 år sedan ondgjorde sig engelsmännen över årtionden utan mästerskapsvinster. Nu har det dröjt 30 år till, men de ger aldrig upp hoppet om guldpokalen.
Bild: Pressbild
“Three lions on a shirt
Jules Rimet still gleaming
Thirty years of hurt
never stopped me dreaming…”
Så sjöng engelsmännen under fotbolls-EM 1996. Mästerskapet spelades i hemlandet och de drömde sig tillbaka till när deras landslag vann VM-guldet hemma på Wembley i London 30 år tidigare. Sedan dess hade England inte kammat hem en enda medalj i mästerskapen.
De tre lejonen är symbolen på den engelska landslagströjan och sången var dessutom en generös hommage till Jules Rimet, fotbolls-VM:s franske grundare. Popgruppen Lightning Seeds spelade in Three Lions som blev Englandsetta och en världshit den våren. På hemmaplan sålde singeln mer än 1,2 miljoner exemplar.
Frontmannen och låtskrivaren Ian Broudie sjöng låten tillsammans med de två komikerna David Baddiel och Frank Skinner från det populära humoristiska fotbollsprogrammet Fantasy Football League. I Three Lions grämer de sig över Englands förluster och tillkortakommanden genom åren, men förmedlar också det aldrig sinande hoppet om den stora revanschen.
Engelsmännen tog till sig låten och skanderade dess “It’s coming home, it’s coming home, football’s coming home!” på läktaren och puben eller framför tv:n i vardagsrummet.
Till skillnad från VM-finalen 1966 lyckades man inte besegra Tyskland, utan förlorade med minsta marginal i straffsparkar mot ärkerivalen i semifinalen. Spänningen var stor och brittiska tabloider var inte sena med att dra upp andra världskriget och nazireferenser för att förnedra tyskarna. Men mest förödmjukande blev engelsmännen när tyskarna själva sjöng Three Lions refräng när de sist tog med sig guldpokalen hem till Berlin.
Three Lions förkroppsligade en växande ny stämning i hela det brittiska samhället. Efter årtionden av hög arbetslöshet, strejker och våldsamma klassmotsättningar infann sig nu en gemensam framtidstro. Den uttryckte sig inte minst kulturellt: världens bästa popmusik, konst, mode och film kom nu från Storbritannien. Britterna hade inte upplevt något liknande sedan just 60-talet och nu var deras huvudstad återigen “swinging London!”.
Politiskt sett tog den rekordunge Labour-ledaren Tony Blair vara på tillfället och blev ansiktet utåt för förändringens vindar. På partiets kongress parafraserade han Three Lions när han beklagade 17 år av konservativt styre och uppmuntrade engelsmännen att återigen rösta rött:
“Seventeen years of hurt, never stopped us dreaming, Labour’s coming home. So come home to Labour!”
Genom åren har Three Lions fortsatts att sjungas av den engelska publiken och letar sig fortfarande upp på hitlistorna i samband med de stora mästerskapen. Med tiden har man börjat sjunga det mer tidlösa “no more years of hurt”, men inför 2026 års VM är det de facto 60 år sedan England blev världsmästare – låt vara att de på senare år åtminstone fått ett par silvermedaljer i EM.
Som värdland för en världspopulär klubbfotboll som omsätter omkring 80 miljarder kronor per år kan man förstå att engelsmännens självbild är att de är en stor fotbollsnation, även om de aldrig tycks räcka hela vägen fram.
Det speglar också den brittiska nationen för övrigt. Man vann andra världskriget, men förlorade ett världsomspännande imperium. Storbritannien är ännu den femte största ekonomin i världen, men ändå väsentligt mindre än den tyska.
“Rule Britannia, Britannia rule the waves”, ljuder avlägset. Den en gång så stolta brittiska flottan är decimerad, endast hälften så stor som den var under Falklandskriget 1982. Det är nu ett fåtal fartyg som avseglar för att hjälpa till att öppna Hormuzsundet.
***
Läs även: Heysel 1985 – Belgiens eget 9/11
