Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Nytt år – samma problem

Vi befinner oss i ett skede inte olikt det när Erik Gustaf Geijer lämnade konservatismen för liberalismen. Det är bara det att rollerna är ombytta.

Det här året – det vill säga 2019 – kommer vi att få en regering. Det kan vi nästan vara säkra på. Men sedan då? När vi fått något slags kompromiss i mitten, som ser liknande ut oavsett vem som blir statsminister, kan politiken läggas till handlingarna då?

Det den utdragna regeringsbildningen med allt sitt fäktande och förhandlande döljer, är att dramatiken på ytan just är ytlig. Att vi inte har en regering är en omedelbar följd av valresultatet, men det är på ett djupare plan en följd av att partierna i varierande grad inte förmår förstå och förlika sig med samtiden. Det beror delvis på ovilja i kombination med rädsla. Delvis på rådvillhet, när gamla vägar framåt inte längre fungerar och de nya är oröjda.

Dagens Nyheter rör vid ämnet och illustrerar samtidigt problemet i sin huvudledare i dag. Den tar fasta på Erik Gustaf Geijers avfall från konservatismen till liberalismen 1838.

”I själva verket var Erik Gustaf Geijers kontakt med verkligheten bättre än de flestas”, skriver DN, ”Han var en sociologisk seismograf och registrerade de skalv som fick de europeiska samhällena att skaka: industrialiseringen, proletariseringen av landsbygdsbefolkningen, borgarklassens växande ekonomiska makt och därmed sammanhängande krav på politiskt inflytande.

Avfallet är hans svar på frågan: Hur ser den samhällsordning ut som kan härbärgera alla dessa nya konflikter? De gamla feodala föreställningarna om föregivet naturgivna lojaliteter var överspelade. Det moderna samhälle Geijer anade konturerna av konstituerades i stället av myndiga medborgare redo att ta ansvar både för sitt eget öde och de gemensamma angelägenheterna.”

Geijer är inget dåligt föredöme, men det som fallerar i den här analysen är just det som Geijer får beröm för. Vi står i en ny period då ”sociologiska seismografer” är nödvändiga. Globaliseringen har raskt förändrat världen. Den driver migrationsvågor och löser upp kittet mellan samhällsklasser på ett sätt som tär på själva basen för demokratin. Mogna välfärdsstater lider av förstelning och förmår inte längre leverera ved de lovat, trots enorma skatteintäkter. Det stora europeiska politiska projektet har medvetet drivits genom att fösa medborgarna framför sig. En känsla av maktlöshet och alienation har växt fram på bred front. I land efter land uppstår nu motreaktioner grundade i allt det där. I USA, i Storbritannien, i Italien, i Tyskland, i Frankrike, i Polen, i Ungern, i Tjeckien, i Österrike. Till och med i Sverige.

Det är sättningarna av det här pågående skalvet som gör att Sverige ännu inte har en regering. Och mycket därför att det politiska etablissemang som dominerat under de senaste decennierna bara vill ge ett svar på alla frågor och allt missnöje: mer av den sortens politik de fört tidigare. Det har för dem blivit en trosfråga att inte vika en tum från den kurs som fört oss hit.

Det är med andra ord de liberala krafterna, av det slag DN hyllar, som nu låter precis som Geijers konservativa kritiker, efter hans avfall. Då varnade de konservativa krafterna för att ge liberalismen en tum, för då skulle kaos följa, nu använder liberaler samma retorik. Då talade de konservativa föraktfullt om ”folkförförare” och pöbeln, i dag är det liberaler som kräks över ”populister” och skakar på huvudet åt det obegripliga folket. Då kunde konservativa ge liberalismen en medicinsk diagnos och säga att den var ”en förslappning av hjärnan”, i dag är det liberaler som inte kan hitta andra förklaringar på meningsmotståndare och utmanare än att de är störda eller sjuka på ett eller annat sätt.

Likheterna med Geijers tid är stora. Det är bara det att liberalerna, som visade vägen ut ur den oredan, har de konservativas roll den här gången.

En annan sak är förstås att vägen ut inte är alldeles lätt att se. Precis som när radikalismen ställdes mot konservatismen under 1800-talet finns många obehagliga inslag bland de utmanande krafterna. Alla radikaler var, på Geijers tid, inte humanistiska liberaler. Men likväl behövdes förnyelse och det gick inte att bli vid det gamla.

Vi kommer att få en ny regering det kommande året, men det mest sannolika är att den på ett eller annat sätt försöker finna ett sätt att slippa hantera det nya. Den kommer antagligen att vilja ignorera det som utmanar, i hopp om att det ska försvinna.

Det var det Geijer begrep var en omöjlighet. Det kommer att dröja några år till innan de liberaler som åberopar honom förstår samma sak.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera