Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Den belgiske premiärministern Charles Michel på väg till kungen för att begära avsked.

Blogg

Och nu, till Belgien …

Regeringskrisen i Belgien är av sådant slag som vi kan komma att se i Sverige. Men perioder av oro är en del av politiken.

En liten utblick i väntan på talmannen:

Auberon Waugh – stockkonservativ, men uttalad eurofil – skrev en gång i Daily Telegraph att han inte alls begrep alla som skällde på ”Bryssel”. Den ideala regeringen för Storbritannien, menade han, skulle bestå av en ”junta av belgiska biljettkontrollanter”.

Sedan dess har den stora oredan även nått Belgien. Förmodligen också dess biljettkontrollanter.

I går kväll avgick den belgiske premiärministern Charles Michel. Orsaken var att det flamländska nationalistpartiet – en del av Michels koalition – drog undan sitt stöd efter att premiärministern skrivit under FN:s migrationsöverenskommelse.

Kritiken mot migrationsöverenskommelsen, som bara hörts mycket svagt i Sverige, är inte alldeles grundlös. Den bygger, som många FN-dokument, på ett försök att inte låtsas om nationell suveränitet och de faktiska politiska processer som krävs för internationella åtaganden. Det finns goda argument för att inte uppmuntra den här typen av dokument, som försöker låtsas som att det finns något slags världsregering. Inte alltför sällan tas FN:s policyarbeten över av mer eller mindre radikala eller bisarra idémakare. Oftast vattnas dokumenten ur till inget att tala om, innan de klubbas, men utgångspunkterna finns kvar.

Å andra sidan är all den ilska och hetluft som överenskommelsens motståndare lyckas producera helt oproportionerlig. Överenskommelsen är inte bindande. Det finns ingen möjlighet för FN – juridiskt eller praktiskt – att tvinga något land att ta emot fler migranter än man vill. Det högljudda motståndet mot överenskommelsen har mer än en liten ton av konspirationsteori.

Det är märkligt att FN:s mest idealistiska förespråkare och dess mest hårdnackade motståndare förenas i sin överskattning av FN:s makt och betydelse. På ena sidan talas det ibland om FN som om organisationen redan var en världsregering av upplysta, på den andra som om FN är en mäktig konspiration av onda globalister.

Sanningen är mycket plattare. FN är en diskussionsklubb, som i enstaka fall lyckas finna en minsta gemensam nämnare. Det, och en stor och byråkrati med effektivitets- och korruptionsproblem. Men det är bättre att ha en diskussionsklubb och en arena för att lösa eller mildra internationella konflikter, än att inte ha det. Det går att leva med dumheterna och de ändå rätt blygsamma kostnaderna. Sammansvärjningen finns inte, så den är särskilt lätt att leva med.

Men i Belgien blev alltså rädslan för att FN kan tvinga på landet en oönskad migrationspolitik tillräckligt stark för att välta regeringen och leda till nyval.

Det här är precis den typ av situation som Sverige kan hamna i inom något år. De som varnar för att en regering som behöver Sverigedemokraternas stöd är en regering som aldrig kan vara riktigt säker, har rätt. Sverigedemokraterna är ett parti som betraktar sig självt som på väg att bli riktigt stort. Partiet kommer att fatta sina strategiska beslut utifrån det. Den som tror något annat än att partiet kommer att använda sin position, oavsett vilken den är, för att maximera sin väljartillväxt, gör sig naiv.

Men de som av det drar slutsatsen att alla andra partier – eller nästan alla andra – måste samla sig i en koalition mot Sverigedemokraterna, missar poängen.

För det första är en sådan slutsats i praktiken en önskan om att kortsluta partipolitiken. Drömresultatet är ett slags partidiktatur, där all opposition blir symbolisk.

För det andra är det en slutsats som bygger på att politiken i allt väsentligt bör vara statisk, spårbunden och trygg. Men det är att klä av politiken all egentlig betydelse.

Vi – stora delar av västvärlden, inte bara Sverige – hade fram till något decennium sedan en lång period av politisk stabilitet. Ungefär samma partier tyckte ungefär samma saker, rörde sig ganska samfällt längs idéutvecklingens skalor och varierade bara en aning i storlek mellan valen. Tryggt och säkert, men historiskt mycket ovanligt. Samtidigt genomgick samhällena förändringar som i sin omvälvande snabbhet knappast har någon motsvarighet i historien. Ekonomin, tekniken, kommunikationerna, samhällsstrukturerna – allt stöptes om på sätt som ibland skapade direkta brott med det som varit förut.

Det är orimligt att tro att det går att undvika förändringar av politikens förutsättningar i ett sådant läge. Det är snarare oundvikligt att även politiken måste utvecklas och finna ny mark, för att inte bli irrelevant.

Det är det här som är det stora problemet med idén att isolera och stänga ute de populistpartier som nu växer fram. Det är en idé som bygger på en förhoppning om att politiken kan förbli vid det gamla. Att alla förändringsprocesser inom politiken är ett hot. Att det obehagliga bara kommer att försvinna, om man sluter sig samman och vägrar att ta i det.

Belgiens regeringskris, Storbritanniens Brexitkaos, Frankrikes gatukravaller och våra problem att ens få till stånd en regering, är ansträngande för den politiska eliten och i viss mån även för oss andra. Men de är alla exempel på hur politiken på ett rörigt, irrande sätt letar efter ny, fastare mark att stå på. Det kan sluta i misslyckanden och obehagligheter, men processen är inte ett misslyckande i sig. Tvärtom. Den är en nödvändighet. De som är rädda för att ta sig an utmaningarna och tror sig kunna tänka bort dem, har helt enkelt fel.

Ja, politiken kommer att vara stökigare och mindre stabil de närmaste åren. Det är sant om vi får en regering som behöver Sverigedemokraternas stöd, men inget säger att det är mindre sant om vi får en socialdemokratisk regering. Det finns inget parti som kan förhindra att politiken runt om i världen söker nya former och en ny ram. I grund och botten är det ett gott tecken. För det är med politik som med allt annat: rörelse är detsamma som liv.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera