Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Anders Stendalen såg till att strejken inte föll i glömska

Anders Stendalen, förbundsordförande, avled den 21 januari, 81 år gammal.

Första gången som Nelson Mandela besökte Sverige efter sin frigivning var det en särskild fackföreningsledare han krävde att få träffa: Gruvs förbundsordförande Anders Stendalen. Ett aktat namn inom den sydafrikanska oppositionen.

Under 80-talet hade Stendalen sett till att den globala gruvinternationalen bistått Sydafrikas gruvarbetare när de steg fram som det främsta hotet mot apartheidstaten. Rasåtskillnaden märktes långt in i gruvgångarna där de svarta hänvisades till de farligaste och naturligtvis lägst avlönade arbetsuppgifterna. De fick inte ens sköta gruvhissarna.

En smällkall vinterdag 1979 stod de sydafrikanska gruvarbetarnas unge ledare i Arlandas ankomsthall, sommarklädd i t-tröja och sandaler. Anders Stendalen tog med sig ynglingen till Pubs varuhus i centrala Stockholm för en ny garderob. Mötet var det första med Cyril Ramaphosa, i dag Sydafrikas president.

De bägge gruvarbetarledarna blev goda vänner och gästade från och till varandras hem i Soweto och Grängesberg. På höstblanka Bergslagssjöar prövades fiskelyckan medan de njöt av att kunna dela den rofyllda stillheten.

Ramaphosa ledde Stendalen till Nelson Mandela. Först i enskilda samtal på Haga slott, senare i samband med det sydafrikanska gruvfackets kongresser där de delade plats vid hederspodiet.

Sydafrikas sak var svår för fackföreningsrörelsen. Gruv förordade bojkott till skillnad från exempelvis Metall som tvärtom ville att de svenska företagen skulle övervintra – med förbättrade villkor för de svarta arbetarna.

Enligt Anders Stendalen prisade Nelson Mandela bojkottlinjen och ville att den skulle gälla fram till det första fria valet:

»Han sa till mig att om man ska koka vatten kan man inte slå av värmen för tidigt.«

Några år senare blev Anders Stendalen själv en del av Metalls ledning som dess förbundssekreterare. Då var Sydafrikafrågan överspelad. Krympande medlemsantal hade tvingat Gruv att 1994 gå upp i Metall, en fusion som från och till hade varit aktuell ända sedan 1920-talet. Samgåendet blev också finalen på Anders Stendalens egen fackliga bana, som hade inletts nästan ett halvsekel tidigare på LKAB:s mekaniska verkstad. Där sögs han in i den stridbara Gruvtolvans sjudande aktivitet.

Som 26-åring rekryterades han som ombudsman till Gruvs förbundskontor i Grängesberg, klassisk mark för den som besjälas av gruvarbetarnas kamp. Just där hade förbundet 1895 bildats av några hundra gruvarbetare i syfte att »i alla länder verka för orättvisornas avskaffande i världen och mänsklighetens förbrödring«. Ord som långt senare föll internationalisten Stendalen i smaken.

Efter pensioneringen 1997 riktades engagemanget mot Grängesberg. Han valdes till ordförande för Cassels stiftelse, med ansvar för den mäktiga Bank of England-liknande konsertsalen som tronar på höjden ovanför det gamla gruvområdet.  Anders Stendalen var också drivande i Gruvcentrum Mojsen, ett historiskt upplevelsecentrum inrymt i arbetarnas gamla matsal.

Som Gruvs siste förbundsordförande såg Anders Stendalen till att vårda den stridbara arbetargruppens historia. Men så hade han också varit i högsta grad närvarande i gruvarbetarnas mest laddade ögonblick: strejken i Malmfälten 1969. Då återvände han hem som förbundets representant i den stormiga förhandlingsdelegation som företrädde de strejkande. En grannlaga uppgift med tanke på de strejkandes misstro mot det egna för-bundet.

Anders Stendalen såg till att strejken inte föll i glömska. 40 år efter den uppslitande konflikten anordnade han ett stort seminarium om gruvstrejken med forskare, historiker och fackligt aktiva. Nästa vinter man försöka högtidlighålla 50-årsminnet utan Anders Stendalen.

Harald Gatu, journalist, Dagens Arbete

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera