Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Dryga åtta procent

Det måste vara ett rekord i politisk oskicklighet att tvinga Vänsterpartiet till att ens överväga att rösta nej till en socialdemokratisk regering.

Hybris. Det var den svåraste synden i det antika Grekland. Det är ingen merit i samtida politik.

Det var rätt svårt att förstå varför nästan alla trodde att regeringsbildningen var klappad och klar, redan i fredags. Att Centern skulle följa Annie Lööf, nästan utan invändningar, var klart. Men Liberalerna var gravt splittrade, Socialdemokraterna skulle, om Annie Lööf hade rätt, svälja att de fick en radiostyrd centerledare i toppen av sitt parti och, framför allt, Vänsterpartiet skulle godkänna sin egen utplåning.

Hur kunde det vara en säker sak?

Det fanns inget som banade vägen för en smidig omröstning i Annie Lööfs drygt 40 minuter långa föreläsning, tvärtom. Hon gnuggade verkligen in att Socialdemokraterna nu skulle gå i Centerns ledband. Hon citerade den klausul som hon lyckats få inskriven i överenskommelsen: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”.

Det var en mycket märklig taktik, om avsikten var att bereda vägen för ett ja i riksdagen på onsdag. Förväntade sig verkligen Annie Lööf att Vänsterpartiet bara skulle bita ihop och släppa fram en regering som i sitt grunddokument slår fast att partiet inte ska ha något som helst inflytande? Varför skulle Vänsterpartiet vilja begå ett sådant självmord?

Att något märkligt har hänt med Centern har vi alla kunnat observera, men det som drabbat partiet verkar smitta. Ett åttaprocentsparti har skaffat sig en hundrafemtioprocentspersonlighet. Det har börjat resonera ungefär som ett inbilskt studentförbund. Alla förväntas lägga sig platt för Centern. Och på något sätt har det offentliga Sverige följt med på den där resan. Att en och annan ledarsida sett Annie Lööf som Jeanne d'Arc må väl vara hänt, men var har känslan för det absurda och rimlighetsavvägningen tagit vägen i resten av journalistkåren?

Nu – inte alls förvånande – rapporteras det att Vänsterpartiet inte kan godta en regering Löfven på de här premisserna. Det måste vara något av ett rekord i politisk oskicklighet att tvinga Vänsterpartiet till att ens överväga att rösta nej till en socialdemokratisk regering. Det sitter extremt långt inne för Jonas Sjöstedt att göra något sådant. Antagligen skulle han inte ha tvingats hantera saken, om inte Centern lyckats få in den där formuleringen i uppgörelsen. Men just den gör det med alla rimliga mått mätt fullständigt omöjligt för Vänsterpartiet att släppa fram den här regeringen.

Det vi ser är återigen ett exempel på hur Centerpartiet förlorat verklighetskontakten och försvunnit in i sina egna inälvor. Det var det som fick partiet att ställa ut oförenliga löften och garantier inför valet. De var uppenbart oförenliga redan då, men inte i Centerns verklighet. De struntade i sådana invändningar. Det var det som gjorde att det tog närmare 130 dagar för att ens få ett förslag till regeringsbildning. Allt hängde på att Centern skulle bestämma sig, men i Centerns värld var det istället alla andra som skulle ändra sig. Det var bara Centern som gick i takt. Det är det som nu givit oss detta förslag till regeringsunderlag, som är så oskickligt arrogant formulerat att ett parti som i alla år suttit i den socialdemokratiska fållan tvingas överväga att lämna den, mot sin vilja.

Man kan vara alldeles säker på att Jonas Sjöstedt kommer att göra allt han kan för att slippa rösta nej till Löfven. Löfven kommer att göra allt han kan för att gjuta olja på vågorna. Men en lösning måste rimligen innebära att den där formuleringen om Vänsterpartiet stryks ur regeringsunderlaget. Allt annat innebär att Vänsterpartiet godkänner sin kastration. Och vid det här laget krävs antagligen dessutom sakpolitiska eftergifter i någon viktig fråga, till exempel vinster i välfärden, för att Vänsterpartiet ska kunna rösta för den här regeringen, utan att tappa både ansiktet och all respekt på onsdag.

Det verkar osannolikt att Centern går med på något sådant. I sin hybris har partiet satsat allt på att varje motståndare lägger sig platt. Att hyfsa det budskapet nu, efter all denna ideologiska och moraliska hetluft, är omöjligt.

Efter hybris kom katarsis, förnyelsen och den andliga reningen, i det antika Grekland. Om något sådant existerar i närtid för Centern är svårt att veta, men om så skulle vara finns en lämplig punkt att utgå ifrån.

Det är inget märkligt att ett parti inte har lust att samarbeta med andra partier som politiskt står långt ifrån det. Men Centern har, kanske utan att begripa skillnaden, gjort en principsak av att ungefär en fjärdedel av Sveriges väljare – de som röstat på Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – helt och hållet ska frysas ut från politiken. Det är en splittrande, polariserande och hämndlysten hållning, som hittills varit främmande för svensk politik. Det är en helt orimlig utgångspunkt, såvida man inte anser att demokratin bara ska gälla dem som röstar på rätt parti.

Kanske var det där Centerns hybris började. Det var definitivt på grund av detta som Centern äventyrade sin egen uppgörelse, genom att propsa på formuleringar och spela ut en arrogant attityd, på ett sätt som gjorde det omöjligt för Vänsterpartiet att inte reagera, hur mycket partiet än önskar att det slapp.

Centern har nu ett par dagar på sig att försöka rädda uppgörelsen. Även om de lyckas ge Jonas Sjöstedt det halmstrå han tveklöst längtar efter att få ta, borde den här episoden få fler att inse att något viktigt saknas i Centerns själv- och världsbild. Något är allvarligt skevt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera