Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Konstnärer har en bajsnödig kvalitet

Det finns ett tydligt samband mellan tarmen och litteraturen.

Visst, vi var många som menade att 2018 var ett riktigt skitår, men jag vill påstå att få konstaterade detta med samma fasa som jag. Det är något visst med att vråla FÖRBANNADE SKITÅR klockan fyra på nyårsnatten medan fyrverkerierna detonerar i toaletten och festen pågår i ens egna kroppsöppningar.

Fast egentligen pep jag (man blir vek av att spotta upp inälvor). Och hulkade. Och krampade. Och skurade och torkade och ylade och gurglade – prisa Gud för Apotekets vätskeersättning – ända tills gryningen nalkades med ljus och hopp och rumsvarm blåbärssoppa, varpå jag spolade ut det gamla, ringde in det nya, eller om det var numret till larmcentralen, jag minns inte riktigt.

Bara att det plötsligt var tvärslut på toapapper. Katastrof! En rulle, en rulle, mitt pestsmittade kungarike för en toa-rulle! Dessvärre var jag osams med rikets undersåtar: minst femton anhöriga stod åtalade som den förhatliga smittkällan. J’accuse! snörvlade jag, hostade, kände dödens bleka lie skrapa de sista, ynkliga resterna ur magsäcken, fick sedan en desperat tanke: kan man tvaga sig med böckerna? Kanske en skinntorr debutant? En utnött pocket?  

Framåt lunch var jag i stort sett tom på innehåll. Bra läge att kravla ut till biblioteket.

Vid det laget hade jag i och för sig släppt planerna på att styckmörda mina kioskdeckare – man vet ju vilka debatter som följer – och var i stället ute efter identifikation, akut biblioterapeutisk läkning, och eftersom det är den tiden på året vill jag nu ägna resten av kolumnen åt mina meddrabbade, ni som är – eller mycket snart kommer att bli – kräksjuka. Till er vill jag säga: trösta er med läsning! Lugna er med konsten. Kom ihåg: kvalitetskulturen är erkänt bajsnödig. 

  Visste ni till exempel att det finns ett japanskt fenomen som kallas Mariko Aoki-fenomenet, som beskriver »ett plötsligt tvång att tömma tarmen i samband med bokhandelsbesök«? (Tillståndet har ingen vetenskaplig förklaring.) Och kände ni till att Picasso kan ha varit den förste att måla tavlor med exkrement? (Konstvetare talar i tysthet om »den bruna perioden«).

   Litteraturens klassiker har förstås sitt eget smutsiga kapitel, i vilket otrevliga kroppsvätskors betydelse knappast kan överskattas: det är ju inte för inte som toalettepisoden i James Joyces »Ulysses« är den enda scenen som skolelever minns och det är knappast en slump att Inferno är den del av »Komedin« vi helst läser. Vem kan förtränga dynglagunen i åttonde helveteskretsen där lismarna plaskar runt i sitt eget träck? Det är en underbar passage – och enligt Dante det logiska straffet för ordbajsande skitsnackare (själv tros han ha avlidit i diarrér till följd av malaria). Och glöm inte Swift, Shakespeare och Cervantes, skatologiska genier hela bunten, för att inte tala om Knausgård: närläs badrumsscenerna i »Min kamp« och ni förstår plötsligt titeln.

Själv mådde jag faktiskt bättre ju längre eftermiddagen led. Lösningen på torkdilemmat uppenbarade sig dessutom, och inte helt oväntat, i »Den store Gargantuas förskräckliga leverne«, där Rabelais rådigt rekommenderar – en gåsunge: »Ty ni känner i bakhålet en underbar vällust, såväl tack vare mjukheten av detta dun som genom gåsungens milda värme, vilken lätt överförs på ändtarmen och andra tarmar för att slutligen tränga fram till trakten av hjärtat och hjärnan.«

Otroligt. Kräksjukan började nästan kännas som en frisk fläkt. Ja, kanske inte rent doftmässigt då, men intellektuellt. Och skitåret 2018 kunde hursomhelst inte ha slutat mer passande.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera