Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur / kulturbloggen

Poesin ser ut att må bättre än sina kritiker

Lyrikdebatten har tagit fart.

Blogg. 

Vem ska orka läsa Hanna Hallgrens nya diktsamling »Ett paradis, fastän förtorkat« med det allvar som krävs? Kritiken är sannerligen i kris när kritikerna själva ställer den typen av frågor, så som Victor Malm gör i Expressen (14/1). I en samlingsrecension av fyra diktsamlingar från Pequod förlag kallar han hennes stora anspråk för anakronistiska, och efterlyser en poesi som lämnar marginalen.
Rebecka Kärde höll med Malm i DN (17/1), i en recension av Camilla Hammarströms »Den synliga världen«, och skrev att »poesin beter sig som en lismande underhuggare på jakt efter finlitterär bekräftelse«.

Därmed tog årets första lyrikdebatten fart.

Inställningen känns obegriplig när man tittar på senare års utgivning av poeter som Nino Mick, Hanna Rajs Lundström, Elis Burrau, Iman Mohammed och Agnes Lidbeck, poeter som bänder på vardagsspråket i försök att göra vad som helst, utom just att söka finlitterär bekräftelse.

Varför just poesin måste leva i ett vakuum där bara det experimentella avantgardet – i ständig och perfekt opposition till rådande högkultur – finns är svårt att förstå. Rebecka Kärde begår dessutom kardinalsynden att anta något annat än att författaren menar det hen skriver. Litterär recension blir poänglös den dag kritiker sätter på sig monokel och söker efter textens egon och freudianska felsägningar, åtminstone för alla andra än psykologer specialiserade på rorschachtester.

Mikaela Blomqvist kallade i ett debattinlägg i GP (18/1) hållningen för kulturföraktande och antiintellektuell och Viola Bao la fram den intressanta hypotesen, i DN (18/1), att det inte är poesin som blivit perifer utan att det är kritikerna, »som tidigare slogs med näbbar och klor för poesins rätt att vara ’obegriplig’«, som har bytt ut sin förväntan på vad poesin ska vara.

På senare år har vi för första gången på decennier sett svensk poesi röra sig i en annan riktning än den inåtvända språkmaterialistiska. Åtminstone mina förväntningar på vad nytt som kan komma ut av detta är stora. Om det stämmer att vi ser ett större intresse för poesin i dag, än på länge, vilket framgångarna för olika poesiengagemang, så som Ortens bästa poet och Revolution Poetry, är en indikation på, så tror jag att det beror på att de formulerar erfarenheter som alltför länge har legat i skugga, på ett nytt, ofta enklare, språk. Den isolationistiska poesisfären verkar inte alltid förstå det andra tar för givet: Att spets kräver bredd.

Symtomatiskt är att när poesin gör precis det som efterlyses, rör sig bort från det högstämda, som Linnea Axelsson i fjolårets Augustprisvinnare »Aednan«, då känner kritiker inte ens igen det. Victor Malm är självkritisk när han tar tillbaka sin egen sågning av »Aednan« och konstaterar i efterhand att kanske finns där ett steg mot något »ickestelnat och kanske nytt«, trots allt.

Och jag tror att Malm slår huvudet på spiken precis där. Att just den typen av berättande poesi är det som bär genren framåt i dag. Poesi med ett ärende, en berättelse, en viljeriktning, spretigare, på scen, på nätet, i bokform.

»Poesin riskerar att bli en hobby för medelklassen«, skrev poeten David Zimmerman i Sydsvenskan (22/1), och varnade för följderna av en bantad kulturpolitik och minskade kulturbidrag. Som om poesin skulle ha varit något annat än ett reservat för medelklassen de senaste decennierna. Dess eventuella marginalisering är snarast ett resultat av att stora lager av befolkningen, som inte gärna deltar i metadiskussioner om konst för konsten skull, har främliggjorts. Den ökade populariteten för estradpoesi och nätpoesiforum parat med nyenkelheten är en väg att bredda konstformen, till en satsbräda för den upphöjda spetsen. Ett avstamp som kan vara uppfriskande uppstudsigt på sätt som det etablerade ofta tappar. Välkomna tillbaka, läsarskarorna.

»Poesin mår knappast bra av att gullas ihjäl«, skrev Anna Hallberg i DN (25/1), men varför måste klivet in till lyrikens parnass vara skyhögt redan i första trappsteget? Borde inte lyriken ha rätt till sin egen tuggummipop som ovana läsare kan börja med. Det är en debatt som tog fart redan förra året i Storbritannien, med den bästsäljande poeten Rupi Kaur, som säljer miljoner diktsamlingar till ungdomar som annars inte skulle läsa poesi, som slagpåse.

En dag hittar de verkligt musikintresserade fram även till jazz och r'n'b.

Förutsatt att kritikerna släpper ned axlarna och lotsar sina läsare genom denna vårflod av berättelser. Eller som Alice Kassius Eggers formulerar det i Aftonbladet (28/1), visar »fler synliga tecken på att kritikerarbetet fortfarande handlar om en jävligt noggrann läsning«.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera