Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Måste liberaler vara så sura?

Och kan vi inte lära oss något av världen?

Något som inte saknas i den ständiga debatten kring liberalism är dåligt humör. De flesta inläggen, som antingen kritiserat en artikel om konservatism och liberalism av Joel Halldorf i Expressen eller en om nationalism och liberalism av Johan Wennström i Svenska Dagbladet, har inte utstrålat lust, utan olust. Det är som om debattörerna helst skulle vilja slippa tala om saken.

Det där skulle man kunna leva med, om debatten gjorde oss lite klokare. Det gör den inte. Näst efter det dåliga humöret är det andra starka intrycket att precis de frågeställningar som kunde föra saken framåt undviks. Alla sitter fast, som vid västfronten 1916.

Det är något – eller snarare flera olika något – som saknas.

En sådan sak är intresset för världen. Det märks kanske tydligast i debatten om liberalismens relation till nationalismen. Den behandlas som om det vore en rent ideologisk fråga: passar idén liberalism ihop med idén nationalism?

Svaret är oftast nej.

Den historiska erfarenheten – empirin, snarare än ideologin – ges en blygsam roll, om någon alls. Bara 30-talet återkommer som ett monster att skrämmas med. Men det är ju en aning mer avancerat än så.

Liberalismen och nationalismen har en mycket tät och komplicerad historia. Liberalismen är intimt förknippad med tanken på själv- och folkstyre, som i sin tur har varit förknippad med nationen, eftersom det är det gängse sättet att fastställa ett folk och ett kollektivt »själv«. I tredje världen, efter kolonialismen, kom nationalismen av samma skäl snarare att förknippas med kommunism eller socialism. I ytterligare andra fall har nationalismen blivit en täckmantel för envåldshärskare av annat slag.

Poängen är alltså inte att nationalism leder till liberalism, men inte heller att nationalism är liberalismens motsats. Poängen är snarare att vår erfarenhet tyder på att varje form av politisk gemenskap – även den liberala – förutsätter att vi först etablerar en förpolitisk gemenskap. Nationalismen i någon form är antagligen den vanligaste.

Det här har historiskt inte varit särskilt obegripligt i Västeuropa. Det har snarare varit ett faktum. Som statsvetaren Ivan Krastev påpekat många gånger – i veckans Fokus om Polen gör han det igen – är kopplingen mellan nationalism och liberalism fortfarande självklar i stora delar av Central- och Östeuropa. När västeuropeiska liberaler försöker svära sig fria från en sådan koppling – när de vill måla upp en bild av att liberalismen, till skillnad från andra politiska idéer, kan börja från noll med inget annat än sina egna trossatser – kastar de inte bara loss från sin egen erfarenhet, utan även från resten av Europa.

Det handlar inte om att synen på nationalism är korrekt i öst och fel i väst, eller tvärtom. Däremot handlar det om att åsiktsskillnader av det här slaget borde välkomnas som en intressant utgångspunkt för att diskutera liberalism och nationalism. Nu används skillnaderna i stället som en ursäkt för att förfasa sig. Verkligheten blir ett hot.

Det är helt enkelt dumt.

Något annat som saknas i den här debatten är just en förmåga att skilja på de förpolitiska och de politiska gemenskaperna. Det är en paradox att liberaler, som vill försvara en privatsfär bortom politiken, är så allergiska mot tanken på förpolitiska gemenskaper. När de insisterar på att ett samhälle inte kräver andra verktyg än liberalismens grundteser frikopplar de sig inte bara från all erfarenhet, utan konstruerar dessutom en situation där inget finns före politiken.

Den sortens liberalism leder nästan oundvikligen till att allt blir politik. Och när allt blir politik vet vi – åter av erfarenhet – att privatsfären krymper, i värsta fall till ingenting.

Det leder till en tredje poäng som saknas i den här debatten: det uppenbara faktum att det finns en väldig massa liberalismer. En del är lika radikaldestruktiva som kommunismen. Andra har vuxit fram ur en tro på västerländsk kulturtradition och ligger närmare försiktig konservatism. Vissa liberalismer är rena ingenjörsprojekt, andra snarast teologiska.

Så ser världen ut. Det är alldeles poänglöst att försöka slå fast vilken liberalism som är den »sanna« eller »rätta«. Än mindre att förklara att vissa liberalismer som bevisligen finns, som den liberalkonservativa, egentligen inte kan existera.

Det vore kul om vi kunde börja fylla de här luckorna. Vi kan börja med det goda humöret.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar för Fokus här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera