Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes / Veckans Fokus

Kampen om ett splittrat Polen

Efter kommunismen ville polackerna bara bli normala. De trodde att det betydde att bli som Västeuropa. Trettio år senare är de trötta på att imitera och tvivlar på att normaliteten finns västerut.

Fader Rafał Sawicz är en gåtfull figur. För snart tre år sedan, sommaren 2016, flyttades han av Polens ärkebiskop till en ny församling. Sawicz dök aldrig upp på sin nya post. Den katolska kurian tvingades därför betrakta honom som saknad. Men för några veckor sedan dök han upp i Gdańsks stadshus, i rollen som tjänsteman med ansvar för avgiftsanalys och bokföring.

Enligt den österrikiske affärsmannen Gerald Birgfellner ska Jarosław Kaczyński, Polens starke man och partiledare för Lag och Rättvisa (PiS), ha uppmanat österrikaren att sticka till Sawicz ett kuvert med motsvarande närmare 250 000 kronor, för att säkra ett byggprojekt. Birgfellner överlämnade ungefär halva beloppet och påstår sig ha sett kuvertet i Kaczyńskis egen hand.

Rafał Sawicz är, förutom kommunbyråkrat och präst på rymmen, ledamot i styrelsen för den stiftelse som upprättades till minne av Jarosław Kaczyńskis tvillingbror, Lech. Lech Kaczyński, då Polens president, omkom i en flygkrasch i ryska Smolensk 2010. Jarosław Kaczyński sitter också i stiftelsestyrelsen, vars förmögenhet mestadels består av markinnehav i Warszawa. Det var på stiftelsens mark som bygget skulle ske: två rejäla skyskrapor i modernaste design. Flera led i affären intresserar de frågvisa, men det mest intressanta är vem som var tänkt att tjäna på affären.

Det enkla svaret på den senare frågan är det fastighetsbolag som stiftelsen Lech Kaczyńskiinstitutet äger, men det svaret är en aning för enkelt för många. Kopplingen mellan Kaczyńskis PiS och stiftelsen, genom personband och samarbeten, är nära. Och polsk lag förbjuder politiska partier att ägna sig åt affärsverksamhet.

Det är denna historia som nu rullas upp i polsk domstol. Gerald Birgenfellner, som själv är gift med en kusin till Kaczyński, har stämt sina polska motparter efter att de ställt in affären, uppenbarligen i rädsla för att skrytbygget skulle skada bilden av PiS som försvarare av enklare polacker. I mytbildningen kring Jarosław Kaczyńskis frugala vanlighet ingår sådant som att han inte ens har haft ett bankkonto, förrän på sistone, och att han ägnar sin fritid åt ödmjuka sysslor, som att ordna mat till övergivna katter.

Birgfellner har spelat in sina möten med Kaczyński, som snarare framstår som slipad affärsman i just de samtalen. Den oppositionella tidningen Gazeta Wyborcza har fått del av utskrifterna och gör det mesta av dem i det mycket hårt polariserade politiska klimatet i Polen. Det hjälper inte antikommunisten Kaczyński att personer i hans och stiftelsens närhet nyligen avslöjats som tidigare informatörer för kommunistregimen.

Det är inte heller till någon större hjälp att den mystiske Rafał Sawicz sade upp sig efter Gazeta Wyborcas första publicering och försvann, den här gången utomlands. Tidningens senaste avslöjande om Sawicz märkliga affärer är att han 2006 köpte en tomt kontant i norra Polen och på den byggde en miljonegendom.

För ett parti som gärna målat upp bilden av att vara oövervinnligt är den här historien ytterligare en missräkning, efter flera motgångar det senaste halvåret. Och detta år kommer både att bjuda på val till EU-parlamentet och till det polska parlamentet. Strax därefter ska polackerna välja president igen, våren 2020.

I resten av Europa har Polen, som så länge sågs som skolexemplet på reformerad kommuniststat, alltmer kommit att framstå som ett avskräckande exempel. Landet är i direkt konflikt med EU om de mest grundläggande frågorna för unionen: demokratin och rättsstaten.

Vad är det egentligen som pågår?

***

En nation splittrad i två stammar

Den Stora Julorkestern är Polens största välgörenhetsorganisation, som varje år samlar in många miljoner till polsk sjukvård. En januari­söndag håller orkestern en dagslång festival som är kulmen på verksamheten. Det var på scenen under den festivalen som Gdańsks borgmästare, Pawel Adamowicz, den 13 januari i år knivhöggs till döds. Det fick Polen att kollektivt dra efter andan, men förstämningen hade skilda förtecken i olika grupper.

Storstädernas mer liberalt lagda invånare sörjde en talesman och såg mordet som ännu ett bevis på att Polen befinner sig på ett sluttande plan mot det auktoritära. Regeringspartiet PiS kärntrupper kände snarare obehag över anklagelserna om att ha del i skulden. Kritiken mot liberala värderingar och det fräna tonläget, där höga representanter för PiS inte drar sig för att använda termer som landsförrädare om motståndare, blev med nödvändighet en del av diskussionen efter mordet.

Kluvenheten kunde på ytan verka överbryggad när Pawel Adamowicz begravdes i en värdig ceremoni, som samlade flera tidigare polska presidenter och premiärministrar, borgmästare från hela landet och många tusen vanliga medborgare. Den legendariske Solidaritetsledaren och tidigare presidenten Lech Wałęsa satt i sämja bredvid sin tidigare politiske rival Aleksander Kwasńiewski. Ändå blev även högtiden en polariserande händelse.

Jarosław Kaczyński deltog inte i den tysta minut som parlamentet utlyst till Adamowiczs minne. Medan de friare tv-kanalerna visade den symboliskt starka bilden av sex andra borgmästare som bar Adamowiczs kista och utförligt dokumenterade alla prominenta gäster, valde den polska statstelevisionen (TVP) ett annat angreppssätt. Betydande delar av sändningen ägnades åt spekulationer om och analyser av den gripne gärningsmannen, huvudsakligen med budskapet att det rörde sig om en ensam galning.

Gärningsmannen var en person med våldsam och störd bakgrund. Han sa sig begå dådet som en hämnd för att ha spärrats in under den tid då Medborgarplattformen, Adamowiczs tidigare parti, satt vid makten. Men TVP:s behov av att tala om saken under själva begravningen gav ett intryck av nervös informationshantering i PiS tjänst.

Tudelningen blev ännu tydligare veckorna efter begravningen. Ett av Adamowiczs hjärteprojekt i Gdańsk var det Europeiska Solidaritetscentret, som dokumenterar fackföreningen Solidaritets kamp mot det polska kommuniststyret. Här låg Adamowicz på lit de parade efter mordet; och här hade han också planerat en stor manifestation den 4 juni i år, 30 år efter det första fria valet i Östeuropa, det som Solidaritet vann med bred marginal. Det var officiellt inte en manifestation mot PiS, men i praktiken skulle det ha blivit det.

Strax efter Adamowicz död stod det klart att hans anhängare skulle se till att manifestationen blev av som tänkt. Det fick regeringen att känna sig ansatt och reagera. Om inte centret frivilligt gick med på att inordna sig under kulturministern, skulle statsstöd på 4 miljoner zloty – strax under 10 miljoner kronor – dras in. Centret vägrade och en privatperson startade en insamling för att fylla hålet i budgeten. På ett dygn hade 4,5 miljoner zloty strömmat in.

Ett mord som kunde ha blivit ett tillfälle till nationell samling blev i stället ytterligare ett bevis för Polens splittring.

Ryszard Szulkin, sociologiprofessor vid Stockholms universitet, kom till Sverige i samband med studentupproret och de efterföljande förföljelserna av judar och oppositionella 1968. Han var engagerad i Solidaritet och har fortsatt att följa Polens politiska liv:

– Polen har fallit sönder i två stammar som inte talar med varandra. Skiljelinjen går rakt igenom grupper av tidigare allierade, som Solidaritetsanhängare, till exempel.

Men Szulkin påpekar också att det inte är något nytt. Avgrunden mellan polacker som var för kommunistregimen och de som var mot den, var minst lika djup.

– Den här typen av delning är typisk för icke-demokratiska samhällen. Den har funnits där hela tiden.

***

Missnöje och konspirations­teorier i framgångslandet

Peter Johnsson har bott och verkat som journalist i Polen och andra delar av Central- och Östeuropa i 40 år. Han har följt hur kretsarna kring tvillingbröderna Kaczyński byggt upp en alternativ berättelse om Polens frigörelse från kommunismen:

– Det är viktig för PiS att den rundabordskonferens som ledde till den fredliga övergången från diktatur till demokrati i Polen beskrivs som en korrupt kompromiss mellan kommunister och liberaler. Det är själva grunden för PiS politiska program: att upprätta den fjärde polska republiken.

I boken »Polen! Quo vadis?« placerar Peter Johnsson det som nu händer i Polen i ett historiskt förlopp, som i mycket handlar om de hot och prövningar som Polen utsatts för.

Den första polska republiken var den så kallade adelsrepubliken, som varade mellan 1569 och 1795. Det var egentligen en valmonarki, där adeln hade rösträtt. Den upphörde när de omgivande stormakterna delade Polen i tre omgångar, 1772, 1793 och 1795, med resultatet att Polen upplöstes som självständig stat.

Polen som offer för stormakter är en viktig del av det nationella tänkandet.

Den andra polska republiken bildades efter första världskriget 1918. De dryga tjugo år den bestod har blivit en rik mylla för att på olika sätt odla den polska nationalkänslan. Från 1926 styrdes Polen på auktoritärt vis, under ledning av generalen Józef Piłsudski.

Kommunisttiden räknas inte i polsk historieskrivning som en egen republik, men understryker Polens historiska utsatthet. I stället inleddes den tredje republiken med de fria valen i maj 1989, efter ett knappt decennium av oroligheter med den fria fackföreningen Solidaritet i centrum.

Bröderna Kaczyński var själva centrala i tillkomsten av den tredje republiken. Lech Kaczyński var vice ordförande i Solidaritet och skötte Lech Wałęsa framgångsrika presidentvalskampanj 1990. Jarosław Kaczyński var till en början president Wałęsas stabschef, men fick sparken när Kaczyński ville rensa staten på gamla kommunister, medan Wałęsa i stället prioriterade ekonomiska och demokratiska reformer.

Bröderna Kaczyński startade sin oppositionsrörelse och började tala om Wałęsa som kommunistagent, och om uppgörelsen mellan liberaler och kommunister som något som rev ner traditionellt polskt liv och fyllde makthavarnas egna fickor. Idén finslipades genom åren till en idé om układy: en hemlig konspiration mellan nya och gamla samhällstoppar. Ur den verklighetsbeskrivningen växte PiS löfte om att upprätta en fjärde polsk republik, som på riktigt bryter banden med kommunisttiden.

För att förstå PiS måste man förstå just detta: Det är inte bara ett populistparti, utan en konstitutionell rörelse med en uttalad ambition att stöpa om staten.

Peter Johnsson påpekar i sin bok att det kan verka paradoxalt att PiS budskap har fått en sådan genomslagskraft. Det är trots allt sant att Polen har varit en framgångssaga i Östeuropa, inte minst ekonomiskt. BNP växte raskt som svar på de ekonomiska reformer som gjordes efter tredje republikens början.

Medlemskapet i EU den 1 maj 2004 upplevdes av många polacker nästan som en andra självständighetsdag. Inget annat europeiskt land har så konsekvent hållit fast vid sin positiva syn på EU. De positiva effekterna av EU-medlemskapet har varit tydliga. Under finanskrisen 2008–2009 var Polen ett av få europeiska länder som i allt väsentligt klarade sig. Den dåvarande premiärministern Donald Tusk, nu ordförande i Europeiska rådet, kunde uppträda i tv med en pedagogisk karta som visade att bara ett land i Europa var färgkodat grönt, som ett tecken på fortsatt positiv tillväxt: Polen.

Det råder inget tvivel om att det polska folket, i bred bemärkelse, fått det avsevärt bättre under de 30 år som gått sedan den tredje republikens bildande. Peter Johnsson refererar en undersökning från 2015 som bland annat visade att hushållens realinkomster hade ökat med 12 procent de senaste två åren, att de som ansåg att deras liv var lyckliga eller relativt lyckliga hade ökat med drygt tre procentenheter till 83,6 procent, att arbetslösheten var lägre än någon gång efter kommunismens fall och att 84 procent av polackerna ansåg att året som gått, 2014, hade varit positivt.

Ändå vann PiS, med sitt budskap om missnöje och konspirationer, valet 2015.

Det går att finna ekonomisk statistik som i någon mån kan förklara paradoxen. Lönernas andel av BNP är mycket låg i Polen – 38 procent mot 47 procent i EU som snitt. Det speglar att tillväxten trots allt faller ojämnt. Det har talats mycket i Polen om smieciówka, skräpkontrakt, på arbetsmarknaden och vad de innebär.

Polens liberaler och liberalkonservativa har på det stora hela haft inställningen att staten inte i onödan ska lägga sig i den sortens frågor. PiS lovade däremot i sin valkampanj 2015 att införa ett generöst barnbidrag, höja minimilönen och se över skräpkontrakten.

– PiS har en stark berättelse som är ett slags blandning av xenofobi och familjepolitik med kraftigt höjda barnbidrag. Den liberala berättelsen är helt enkelt: Ni ser själva, det har blivit bättre. De har verkat räkna med att dygden ska försvara sig själv, säger Ryszard Szulkin.

Peter Johnsson ser också en förklaring till framgångarna för PiS just i de polska liberalernas, främst Medborgarplattformens, platta marknadsliberalism, men han ser också djupare, underliggande orsaker:

– Det finns en påtaglig brist på samhälleligt förtroende, eller samhälleligt kapital om man så vill, i Polen. Det syns tydligt i den återkommande mätningen European social survey: bara 13 procent av polacker över 16 år säger sig ha förtroende för andra personer, bland svenskar är det 47 procent. Av svenskarna svarar 70 procent att de tror på goda intentioner när de bedömer en annan människas agerande, av polackerna svarar 15 procent detsamma.

– Sociologen Janusz Czapiński, som gör mätningar av just detta slag, har dragit slutsatsen att Polen inte uppfyller »ett enda kriterium för att vara ett medborgerligt samhälle«.

Bristen på samhälleligt förtroende blir tydlig om man jämför olika mätresultat, menar Peter Johnsson:

– Att över 80 procent i en mätning säger att de är nöjda med sina liv, medan bara 31 procent i en annan mätning säger att de är nöjda med situationen i landet, understryker att polackerna känner en väldigt svag koppling mellan sin egen framgång och landets utveckling. De litar till sig själva, men har ingen tilltro till det gemensamma.

Andelen polacker som menar att demokrati är ett bättre styrelseskick än något annat är också låg. Den pendlar kring, eller strax över, 20 procent och har under de senaste åren varit sjunkande.

***

Republik under omstöpning

Dagen före julafton 1981 höll president Ronald Reagan ett direktsänt tal från Ovala rummet i Vita huset. Det var en julhälsning, men blev ihågkommet som en hyllning till de polska frihetssträvandena.

I ungefär 16 månader, sedan sommaren 1980, hade Solidaritet tvingat den polska regimen i frihetlig riktning. Tio dagar före Reagans tal hade regimen under sovjetiskt tryck slagit tillbaka, utropat militärt undantagstillstånd och skickat ut stridsvagnar på gatorna. Reagan berättade att han dagen innan hade mött Polens avhoppade ambassadör, Romuald Spasowski, som hade beskrivit en polsk sed:

»Han berättade för mig att ett sätt på vilket det polska folket visat sin solidaritet, i opposition mot det militära undantagstillståndet, har varit att ställa tända ljus i sina fönster för att visa att frihetens ljus fortfarande brinner i deras hjärtan […] Jag uppmanar er alla att göra detsamma i morgon kväll, på julafton, som en personlig deklaration av ert stöd för de åtgärder som vi vidtar för att stödja det modiga polska folket i dess svåra stund.«

Om Västeuropas intellektuella var mer än en aning skeptiska till Ronald Reagan och Margaret Thatcher, fanns mycket lite av den varan inom polsk frihetsrörelse. Det var tydligt vilken den stora fienden var – kommunismen – och lika tydligt vilka vännerna var – de som stod upp för västliga värderingar.

Men när kommunistregimen till slut föll, drygt sju år senare, blev det ganska snart klart att även tydliga övertygelser kan tolkas olika.

Donald Tusk, som under ett knappt decennium efter kommunismens fall arbetade sig fram till premiärministerposten, uttryckte en dominerande polsk politisk skola när han sa att han föredrog revolutioner som ledde till stater som var »kvalificerade, blygsamma och fokuserade på att lösa vanliga människors problem, inte på att uträtta stora historiska kall«. »Jag föredrar politik som garanterar oss varmt rinnande vatten«, var ett annat av hans sätt att formulera en nästan provocerande konkret pragmatism.

Men det fanns också de som började se likheter mellan de nya polska marknadsliberalerna och de gamla kommunisterna.

Det skulle dröja till september 2005 in­nan PiS fick sin första stora politiska framgång. Det blev största parti med 27 procent och många förväntade sig att PiS skulle bilda koalition med Medborgarplattformen.

Så blev det inte, delvis därför att striden om presidentposten i oktober 2005 mellan Lech Kaczyński och Medborgarplattformens Donald Tusk blev så bitter. Lech Kaczyński vann med några procentenheters marginal. PiS bildade i stället först en minoritetsregering och därefter en koalitionsregering med ett par högerpartier. Det blev inte långvarigt. Efter en svärm av skandaler avgick regeringen och nyval hölls i oktober 2007, vilket gav Medborgarplattformen regeringsmakten.

I åtta år behöll Medborgarplattformen greppet om regeringen. I drygt två och ett halvt år med Lech Kaczyński som president; fram till det att han omkom, tillsammans med 95 andra, i flygplansolyckan i Smolensk. Olyckan skakade PiS anhängare, inte minst brodern Jarosław, djupt. Lech Kaczyński tillskrevs martyrstatus och olyckan, som aldrig kunnat beläggas som något annat än just det, blev material för ytterligare konspirationsteorier som aktivt upprätthölls av höga företrädare i PiS.

I presidentvalet som hölls efter flyg­olyckan besegrades Jarosław Kaczyński, som ville ersätta sin bror, av Medborgarplattformens Bronisław Komorowski. Det spädde på den överlevande Kaczyńskibroderns bitterhet, men bekräftade också att han inte hade samma förmåga som sin bror att fånga väljarnas intresse. I maj 2015, när det var presidentval igen, ställde PiS i stället upp med en relativt okänd företrädare, Andrzej Duda, som med knapp marginal slog Komorowski i den andra valomgången.

I parlamentsvalet i oktober samma år var PiS premiärministerkandidat Beata Szydło, också hon handplockad av Jarosław Kaczyński. Det visade sig vara ett framgångsrikt kandidatval: PiS fick egen majoritet i såväl sejmen som senaten. Det betydde inte att Kaczyńskis grepp över partiet minskade. När han bestämde sig för att Szydło gjort sitt i december 2017 såg han helt enkelt till att partiet bytte ut henne på premiärministerposten, trots att hon just hade vunnit en förtroendeomröstning i parlamentet. Finansministern, Mateusz Morawiecki, fick ta över. Szydło fick bli vice premiärminister.

Donald Tusk hade året före valet 2015 lämnat sitt parti och i stället tillträtt som Europeiska rådets ordförande.

Ingen har behövt tvivla på vem som har den egentliga makten bakom PiS regering, som nu suttit i snart fyra år: Jarosław Kaczyński; denna blandning av »Yoda och Karl Lagerfeld«, som någon kallat honom, har under hela mandatperioden varit ytterst aktiv och målmedveten i sitt projekt att stöpa om Polen och förverkliga en fjärde republik.

Peter Johnsson påpekar att det delvis har möjliggjorts därför att Polen saknar egentlig parlamentarisk tradition. Det innebär dels att PiS systematiskt kunnat använda sin majoritet i parlamentet till att forcera beslutsprocessen, så att möjligheten till debatt, kritik och opposition minimeras, även om konstitutionella regler formellt följs. Dels att PiS kunnat etablera en extrem tolkning av vad partiets majoritet i parlamentet innebär. I grunden bygger tolkningen på idén att nationens politiska vilja är överordnad lagen och att den politiska viljan tar sig uttryck i majoritetsförhållandena i parlamentet. Vill man uttrycka det trubbigt kan man säga att PiS uppfattar sig som nationens politiska vilja och att partiet därmed är fritt att agera som det vill.

Det som mest oroar kritiker inom och utom Polen är ingreppen i rättsstaten. Författningsdomstolen – något Sverige saknar, men som är en viktig komponent i många demokratiska länder – har i praktiken avlövats. Justitieministern har också blivit överåklagare med i stort sett obegränsade möjligheter att gå in och styra i rättsprocesser och i utnämningar. En disciplinnämnd indirekt underställd justitieministern har fått befogenhet att skilja domare från sina ämbeten. Landsrådet för domstolsväsendet, som sköter tillsättningar av domare, ska ges tydligare politisk styrning. Regeringen har också försökt att rensa ut en stor mängd domare i Högsta domstolen, domare som tillsatts under tidigare regeringar.

Vid sidan av detta har dessutom den statliga radion och tv:n förmåtts att rapportera alltmer regeringstroget.

Det protesteras mot den förda politiken i Polen, men många polacker har svårt att bekymra sig över vad de kan uppfatta som att domare får det tuffare på jobbet. Det ligger i sakens natur i ett samhälle med låg tillit: rättssystemet ses inte nödvändigtvis som något av nytta för gemene man. Från PiS sida har kritik och protester bemötts genom att spela på att de som leder kritiken är del av den gamla, korrupta eliten som vill tillbaka till köttgrytorna.

PiS politiska framgångar generar urbana, liberala polacker, som i partiets stöd ser vittnesbörd om pinsamma landsmän som vägrar att moderniseras. Den sortens nedlåtande attityd – som delvis följer klassgränser, delvis speglar klyftor mellan stad och land – är inte unik för Polen. Inte heller att PiS framgångar spegelvänt uppfattas som en revolution för värdigheten och bemyndigandet av »vanliga människor«.

Men PiS reformer stöter också på hinder. Försöken att rensa ut en tredjedel av domarna i Högsta domstolen, genom att med omedelbar verkan sänka pensionsåldern, har misslyckats. Beslutet fattades i juli förra året. I oktober tillhöll EU Polen att upphäva beslutet i väntan på EU-dom. PiS lekte med tanken att strunta i beslutet, men det skulle ha blivit mycket dyrt. I december förra året, när de flesta polacker var för upptagna av julbestyr för att ha tid att tänka på saken, backade regeringen och drog tillbaka förslaget om Högsta domstolen. Det skedde visserligen under vapenskrammel om hur en europeisk superstat tränger sig på, men det var mer en uppvisning för kulisserna.

För PiS och Kaczyński var det en prestigeförlust och kanske ett tecken på att något är på väg att vända. Jarosław Kaczyński har själv sagt att det krävs tre sammanhängande mandatperioder för att stöpa om Polen och verkligen etablera en fjärde republik. Men för tillfället verkar det inte ens säkert att det blir två.

***

Lag och rättvisa mobiliserar sina motståndare

Den 21 oktober förra året höll Polen lokalval. Den 4 november hölls en andra omgång i de valkretsar som behövde det.

Det som valdes var presidenter för de stora städerna, borgmästare för de något mindre och byordförande för småstäder. Dessutom kommun- och regionfullmäktige.

PiS kandidater lyckades inte vinna en enda storstad. I bara tre av storstäderna var kampen så jämn att det krävdes en and­ra omgång. Av sammanlagt 107 borgmästarval gick bara 4 PiS väg, en minskning från 11 förra valet.

I städer är det alldeles uppenbart att den politiska trenden går PiS emot, men valresultatet var inte entydigt. PiS fick majoritet i 6 av 16 regionfullmäktige och blev största parti i 9. Efter valet 2014 kontrollerade PiS bara ett regionfullmäktige.

Valet gjorde det ännu tydligare att PiS kärnväljare finns på landsbygden, ofta bland fattigare och sämre utbildade. Polariseringen accentuerades.

– Att PiS vann det nationella valet 2015 berodde på tre saker, konstaterar Peter Johnsson:

– Det låga valdeltagandet på cirka 50 procent, att vänsterkoalitionen inte nådde upp till parlamentsspärren för koalitioner på 8 procent, samt att mandaten i parlamentet räknas enligt d’Hondtsmetoden [se faktaruta nedan], som kraftigt gynnar det största partiet.

– I valet 2015 fick PiS 37,58 procent av rösterna, men egen majoritet i parlamentet. Det innebär att partiet stöddes av 5,7 miljoner polacker av drygt 30 miljoner röstberättigade, eller strax under 20 procent av alla röstberättigade. Det säger något om hur osäker deras position är.

Ryszard Szulkin, vid Stockholms universitet, gör en liknande analys. Han konstaterar att PiS stöd, sett som andel av hela befolkningen, knappast ger ett demokratiskt mandat för att ändra hela ordningen.

Peter Johnsson pekar på att lokalvalen gjorde den saken än tydligare:

– Valdeltagandet steg kraftigt, från 47 procent i lokalvalen 2014 till 55 procent i lokalvalen 2018. Det betyder att ungefär 1,5 miljoner fler polacker gick och röstade. Ändå fick PiS bara sammanlagt 5,8 miljoner röster, det vill säga 100 000 fler än i det nationella valet 2015. En dryg miljon fler röstade däremot på de tre ledande oppositionspartierna, som samlade ungefär 6,5 miljoner röster. Man skulle kunna tolka resultatet i lokalvalet som att PiS har nått ett tak vad gäller antal väljare, och att de nya väljare som mobiliseras nästan uteslutande röstar på oppositionen.

Sociologiprofessorn Andrzej Rychard, vid polska vetenskapsakademin, är inne på liknande spår i en skriftlig analys av valet. En anti-PiS-rörelse har nu börjar sprida sig från större städer till mindre städer. För PiS är det här ett avgörande ögonblick: partiet vänder sig till människor som känner ett behov av att bli omhändertagna, men polacker blir alltmer självständiga. Det gör att PiS kärntrupp krymper.

Peter Johnsson tycker också att han anar en viss oro inom PiS:

– Det är till exempel märkligt att Smolenskolyckan plötsligt försvunnit ur offentligheten. Fram tills nyligen refererades det ständigt till den, med starka konspiratoriska undertoner. Den var en viktig del av PiS mytbildning. Nu har PiS helt slutat tala om den. De måste ha kommit fram till att den börjat bli en belastning.

Peter Johnsson är också övertygad om att PiS försök att stöpa om det polska samhället kommer att möta mycket större motstånd så snart reformerna upplevs inkräkta på individuella friheter. I ett land med lågt samhälleligt förtroende, men en stark tro på individuell frihet, är det förhållandevis lätt att ge sig på institutioner, men mycket svårt att hägna in de enskilda medborgarna.

Till det kommer det, för PiS, komplicerade förhållandet till EU.

***

Att sälja EU-kritik till EU-entusiaster

Årets första val i Polen är detsamma som i Sverige: valet till EU-parlamentet i maj. Relationen mellan EU och medlemsstaten Polen har varit alltmer ansträngd sedan PiS valvinst 2015. Men en sak kvarstår: det polska folkets positiva inställning till EU. I den senaste Eurobarometern, från november 2018, ligger Polen i den absoluta toppen bland de EU-positiva, långt över unionssnittet. Stödet för själva medlemskapet brukar ligga över 80 procent i polska mätningar.

Det är kanske inte alldeles överraskande, med tanke på att Polen är EU:s största nettobidragstagare med i storleksordningen 14 miljarder euro om året. Men det gör PiS kritiska och ibland utmanande hållning till EU till en balansgång.

När Donald Tusk i mars 2017 återvaldes för en andra period som det Europeiska rådets ordförande fick han 27 av 28 röster. Det var bara hans hemland Polen som röstade mot honom. Det blev ingen opinionsmässig seger för PiS, utan uppfattades som en småaktig och genant markering. När justitieministern bad den polska konstitutionsdomstolen att granska om vissa EU-överenskommelser var förenliga med polsk grundlag uppfattades även det som ett politiskt misstag. Det antydde att Polen skulle vara på väg att ta ett första steg för att riva upp relationen med EU och det är en impopulär tanke långt in i PiS potentiella väljargrupper.

Sedan dess har regeringen i stället försökt anstränga sig för att väga upp konflikten med EU genom att tala varmt om europeiskt samarbete, åtminstone som idé. Polen är och kommer alltid att vara en del av »Europas pulserande hjärta«, som saken uttrycktes på en regeringskonferens nyligen.

Om EU-frågan verkligen har börjat bli ett problem för PiS, kommer kanske att visa sig i valet till EU-parlamentet i maj. Det finns de som säger att den grupp som är lättast att mobilisera i EU-valet är den urbana eliten. Det talar för oppositionen. En bred oppositionell koalition med fem partier har bildats inför valet. Samtidigt har ett nytt parti, Wiosna (Våren), lanserats av den öppet homosexuelle vänsterpolitikern Robert Biedroń. Det skulle kunna splittra oppositionen, som ofta lidit av just sådana problem. Å andra sidan är splittringen ett mindre problem i EU-valet och det är också möjligt att Vårens vänsterprofil kan mobilisera nya väljargrupper.

– En möjlighet är att Biedroń testar sitt partis vingar på egen hand i EU-valet, men sedan blir del av oppositionskoalitionen i parlamentsvalet, säger Ryszard Szulkin.

Donald Tusk kan inte delta i EU-valet, eftersom han fram till i november i år tjänstgör som ordförande i det Europeiska rådet, men i den oppositionella koalition som nu börjar växa fram under namnet 4 juni­rörelsen är Tusk en högintressant person. Förhoppningarna att Tusk ska ställa upp i presidentvalet 2020 luftas allt oftare.

– Tusk har, som jag uppfattar det, rört sig en aning från marknadsliberalism mot socialliberalism under sina år i EU, säger Ryszard Szulkin, som påpekar att Tusks gamla parti, Medborgarplattformen, annars har varit konservativt i värderingsfrågor och sällan utmanat PiS på den arenan.

Men nästa kontrollstation i relationerna mellan Polen och EU kommer redan den 19 mars. Då ska EU-rätten fälla sin dom över den polska regeringens förändringar av Högsta domstolen och Landsrådet för domstolsväsendet. Vad gäller Högsta domstolen har PiS redan backat och behöver inte tappa ansiktet om domen, som väntat, går emot Polen.

Vad gäller Landsrådet är saken mer komplicerad. Skulle EU:s dom vara hård mot den polska regeringen kan det bli svårt att hantera för PiS. En hård dom kan utnyttjas för att mobilisera PiS kärnväljare i EU- och parlamentsvalen, men det är knappast en tillgång för att vinna bredare väljarskaror i det i grunden mycket EU-positiva Polen.

– Man får inte glömma att det också finns krafter till höger om PiS, påpekar Ryszard Szulkin, som menar att det begränsar PiS rörelsefrihet mot mitten, även om det är svårt att veta hur stor potential extremhögern har. EU:s problem är att unionen i praktiken inte har någon legitimitet eller passande verktyg för att kunna driva igenom ens grundläggande krav som rör rättsstat och demokrati i medlemsländerna. Risken är alltid att EU snarare underblåser känslor av att vara en odemokratisk superstat, eller rent av ett slags kolonialmakt, i de länder som blir föremål för påtryckningar och sanktioner. Risken för PiS, å andra sidan, är att polackernas EU-vänliga grundinställning gör partiets retorik om EU och de ständiga konflikterna med unionen till en belastning. Vilken kraft som är starkast i Polen kan ingen veta.

***

Frankensteins monster tappar tålamodet

När Peter Johnsson förhörde sig om saken inför arbetet med sin bok fick han beskedet att Polen hade tre officiellt registrerade flyktingar. De är bara en handfull fler nu. Endast 1,6 procent av polska medborgare är födda utanför Polen och andelen muslimer är mindre än 0,1 procent.

Det betyder inte att Polen saknar invandrare:

– Utan ukrainare skulle Polen stanna, konstaterar Peter Johnsson.

De finns överallt i servicenäringen, men de är svårräknade, eftersom de åker fram och tillbaka i perioder om tre månader, på grund av visumreglerna. Som alla vet är polacker inte heller några stugsittare. Bara i Storbritannien beräknas mellan 2 och 2,5 miljoner polacker vistas mer eller mind­re långvarigt. Mycket stora summor har sänts från arbeten i resten av Europa hem till Polen, sedan EU-medlemskapet 2004. Det är påtagligt, även i de fattigare delarna av Polen. Polacker arbetar på norska oljeplattformar, och även från regionala flygplatser i Polen går planen i skytteltrafik till Chicago, där polska fortfarande är det tredje vanligaste språket, efter engelska och spanska.

Hur kan det komma sig att en nation som dels är anmärkningsvärt homogen, dels interagerar fritt och livligt med omvärlden, ändå hyser en oro för att suddas ut och upplösas av yttre krafter? Det historiska arvet av att mer än en gång hamna under andras överhöghet finns förstås där, men utöver det?

När New York Times nyligen besökte den polske påven och helgonet Johannes Paulus gamla hemstad fick reportern upprepade gånger höra en besvikelse över vad de nära relationerna med Västeuropa inneburit. Inte ekonomiskt, men väl kulturellt.

»Väst hånar polsk mentalitet«, sa en präst, »de behandlar polacker som barn«.

Det knyter an till en bok som den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, tillsammans med juridikprofessorn Stephen Holmes, låter publicera i höst. »The light that failed: How the West won the cold war and lost the peace«, använder Mary Shelleys skräckroman om Frankensteins monster som en analogi för det som sker i Polen och andra central- och östeuropeiska länder.

»För att förstå roten till dagens illiberala revolutioner i Central- och Östeuropa bör vi varken se till ideologi eller ekonomi«, skriver Krastev och Holmes i en artikel som föregriper boken. Det handlar mer om politisk psykologi än politisk teori. Det vi behöver förstå är önskan att vara »normal«, dynamiken mellan den som imiterar och den imiterade och den förbittring som en ojämlik relation av det slaget nästan alltid föder.

I korthet går analysen ut på att revolutionerna som störtade kommunismen 1989, till skillnad från de flesta andra revolutioner, inte födde en enda ny idé. Det var tvärtom revolutioner som egentligen bara hade en strävan: normalitet. Och normalitet var detsamma som att bli som Västeuropa.

Det är den strävan som ekar i Donald Tusks prosaiska dröm om en måttfull stat och rinnande varmt vatten. Det är vad den intellektuelle frihetskämpen Adam Mich­nik formulerade, när han skrev om den franska revolutionens slagord i polsk variant: Frihet, broderskap, normalitet.

Följden av den här strävan var att Polen, och flera andra länder i samma situation, försökte kopiera och efterapa väst. De satte samman konstitutioner vars delar de hämtade från väst, ofta utan någon förankring i nationell tradition. Ungefär på samma sätt som Dr Frankenstein byggde sitt monster. Därefter uppstod samma problem som i Shelleys roman: monstret försökte att imitera sina förlagor, för att till slut bli en av dem. Men själva kärnan av att vara imitatör är att man inte är original. Den som blir imiterad ser ner på sin imitatör. Den som imiterar ser upp till den imiterade. Det är en ojämlik relation, som i längden knappast kan leda till annat än motvilja, förakt och hävdelsebehov.

I ett land som Polen uppstod nästan direkt en konflikt mellan det »normala« i meningen idealet Västeuropa och det normala i meningen accepterat och etablerat i det egna landet. Det blev särskilt tydligt för äldre och värderingsmässigt traditionella grupper. De hade varit för Västeuropa eftersom de uppfattade Västeuropa som en garant för tradition, moral och tro, till skillnad från kommunismen. I stället upptäckte de ett Västeuropa av sekularism, multikulturalism och homoäktenskap, som dessutom krävde att Polen snabbt skulle röra sig åt samma håll.

Ett annat speciellt drag med revolutionerna 1989 som Krastev och Holmes noterar är att det var vinnarna, inte förlorarna, som tenderade att lämna landet efter revolutionen. Så länge kampen mot kommunismen pågick var exilen alltid en sista utväg och till dels en skam. Adam Michnik, som själv internerades för sitt oppositionella engagemang, argumenterade för att den som emigrerade spelade kommunisterna i händerna, precis som den som skrev under deras papper och gjorde avbön.

Efter revolutionen fanns inget av den känslan. Eftersom hela revolutionen gick ut på att efterlikna väst fanns ingen negativ laddning, inget förräderi, i att lämna Polen – som skulle bli som väst – för Västeuropa – som redan var det. Och för den enskilde går det trots allt snabbare att byta land än att bygga ett nytt. De som lämnade Polen var i första hand de unga och kapabla som ville ta sig framåt och uppåt.

Till det kom att synen på nationalism utvecklades åt olika håll i väst och öst.

– I Sverige finns knappt distinktionen mellan patriotism och nationalism längre, säger Ryszard Szulkin:

– I Polen har patriotism aldrig upphört att vara något positivt.

Nationalismen och liberalismen gick länge historiskt hand i hand. Erfarenheterna av första och särskilt andra världskriget gjorde förhållandet betydligt mer komplicerat. Den tyska hållningen till nationalism, där varje sådant drag ses som ett steg på vägen mot nazism, blev den dominanta. Kriget i tidigare Jugoslavien gjorde nationalismen än mer oaptitlig för liberaler i väst.

För de som kämpade mot kommunismen i öst var inte denna sentida motsatsställning mellan nationalism och liberalism lika självklar. Tvärtom levde kopplingen mellan självbestämmande-nationalism/patriotism-demokrati-rättsstat kvar. Det var en bärande del i motståndet mot kommunistregimen i Polen. Solidaritet var inte bara en demokratisk, utan också en patriotisk rörelse. Nationalism och liberalism verkade snarare stötta varandra, än vara varandras motsats.

Ur allt detta har dagens situation i Polen och relationen mellan Polen och EU växt.

»I åratal var vi föremål för ett slags indoktrinering«, sa Witold Waszczykowski, som fram till förra årsskiftet var Polens utrikesminister, till Wall Street Journal för ett drygt år sedan:

»Traditionella, religiösa, patriotiska familjevärderingar var inte progressiva nog, inte europeiska, underutvecklade. Den enda vägen var liberal politik och ett atomiserat, multikulturellt samhälle.«

Oron för migrationen har, om man förstår detta, mer att göra med rädslan att förlora de mest vitala delarna av sin egen befolkning och förödmjukelsen av att de väljer originalet framför kopian. Man skulle kunna se de dramatiserade berättelserna om invandringens härjningar i väst som ett försök att bygga upp ett slags lojalitetsmur mot väst. Något inte alldeles olikt de skräckhistorier om misslyckanden i Amerika, som myndighetspersoner kunde cirkulera i Sverige kring förra sekelskiftet, för att avskräcka ytterligare utflyttning.

Men djupast i botten finns viljan att ta sig ur den hopplösa rollen som imitatör av det normala.

När den eftersträvade normaliteten inte längre definieras i politiska, utan i kulturella, termer har det blivit vanligare i Central- och Östeuropa att betrakta öst, inte väst, som det normala. Väst, som en gång var förlagan, anses ha gått vilse. Det är inte bara tom retorik när PiS talar om Polen som »Europas pulserande hjärta«.

Det är vi, säger partiet, som är de riktiga européerna. Fram till nu har allt fler polacker lyssnat.

– Utvecklingen kan vända, säger Ryszard Szulkin:

– Men Jarosław Kaczyński måste ha en längre plan, när han så systematiskt och hårdhänt stöper om Polen. Kan man lita på att han bara lämnar ifrån sig makten om han förlorar valet? Jag vet inte.

__________

Nyckelpersoner i den polska dragkampen

Lech Kaczyński En av tvillingbröderna bakom Lag och Rättvisa. Omkom i flygkrasch 2010 då han tjänstgjorde som Polens president.

Jarosław Kaczyński Lag och Rättvisas parti­ledare. Är Polens starke man som i praktiken styr det mesta, trots att han varken är premiärminister eller president.

Donald Tusk Tidigare premiärminister och partiledare för Medborgarplattformen. Ordförande i Europeiska rådet. Spås comeback i presidentvalet 2020.

Paweł Adamowicz Gdansks populäre borgmästare, känd för sitt engagemang för tolerans. Knivmördades på scenen i mitten av januari i år.

Lech Wałęsa  fackföreningen Solidaritets ledare. Det fria Polens förste president 1990–1995. Kritisk till Lag och Rättvisa.

********

Polens ödesdatum

19 mars: EU-domstolen väntas lämna dom om den polska regeringens senaste förändringar av rättsväsendet.

26 maj: Polen håller val till EU-parlamentet.

November: Senast i november 2019 håller Polen parlamentsval till sejmen och senaten.

Maj 2020: Senast i maj 2020 håller Polen presidentval.

**********

d’Hondtsmetoden

d’Hondts metod eller heltalsmetoden är ett sätt att dela ut mandat efter röstetal som gynnar stora partier. Metoden är uppkallad efter den belgiske juristen Victor d’Hondt. Den användes även i Sverige fram till 50-talet, då den centerpartistiske riksdagsmannen och professorn i statistik Sten Wahlund tog fram den jämkade uddatalsmetoden, som används än i dag. Den jämkade uddatalsmetoden ger en mandatfördelning som närmare speglar den faktiska röstfördelningen än heltalsmetoden, men den ger inte ett fullt lika proportionellt utfall som den rena uddatalsmetoden.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera