Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Pälsen – snygg, varm och hållbar

Nina Lekander kommer ut som miljömedveten djurvän – klädd i päls.

En morgon i arla min ungdom gick vi från Sergels torg i någon välmenande demo, en pojkvän till Jon Voss och jag. Vi skanderade: »Päls är snyggt, kött är gott.« Vi fick inte spö. I dag hade vi kanske fått det. 

Redan Moa Martinson blev kritiserad för att klä sig i päls. Men genmälde kaxigt att inte bara överklassen utan alla svenska kvinnor borde slippa frysa och få en »folkpäls«.

Nu lär hon bara ha haft två stycken. Jag har flera: däribland två minkar, en rödräv, en bisam och – det senaste fyndet – en rumpkort fölpäls köpt på Mauerpark i Berlin för 30 euro. Räven kostade 20 för tre år sedan. Andrahandsmarknaden för päls är utmärkt.

Jag har vidare haft en lottapäls, en kort ozelotpäls och en lång persianpäls. Förstnämnda gav jag bort till författaren Bengt Ohlsson, ozeloten till genusvetaren Lena Gemzöes miljömedvetna dotter. Persianen hade tillhört Channa Bankiers mamma och hamnade slutligen på Kate Larson. Dessutom har jag ett stort antal jackor av läder.

Den päls som jag sätter främst, leoparden, har jag ärvt av min faster som lät sy upp den i Indien tidigt 1960-tal. Insvängd midja, hög krage som värmer öronen, i toppskick trots föga omvårdnad. När jag en enda gång lämnade den till sommarförvaring jublade körsnären: Så sällan han fick ta sig an en leopard! Visst, det hade strukit med tre eller fyra djur, men då kunde jägaren håva in minst tre årslöner. Och katterna hade levt i frihet, inte inburade i något av de industriella koncentrationsläger som i sanning vanhelgar människorasen.

Dessa plagg är mycket gamla. Så åter- och välanvända att inte ens en så kallat klimat­smart Jesu efterträdare skulle ha något att komma med. Eller jo, det skulle hon. Men icke utan motsägelser och intressekonflikter.

Anekdot i förbifarten: när jag på 80-talet intervjuade Suzanne Brøgger och vi köade på ett smørrebrødshak. Hon lång och stilig i leopardpäls, jag bakom i min trastufsiga hundraspännsozelot från Små smulor. En ynklig härmapa till beundrarinna, som också valde råbiffsmacka med »en lille en«.

I essäsamlingen »Sejd« skrev senare Brøgger (i min översättning):

»Det finns fem leoparder i världen, och en av dem sitter på mig. Eller sätter jag på mig. Och vi vet inte vad vi ska göra med varandra. Jag har naturligtvis övervägt att skicka svartepetter vidare och lämna pälsen i en secondhandaffär eller kasta den i en container. Men ärligt talat: skulle det vara så respektfullt? Mot leoparden, alltså. Jag borde väl bränna den för att definitivt röja saken ur vägen. Men jag är inte mycket för att dra i gång ett leopard-Auschwitz bara för att underkasta mig tidens korrekthet. Slutligen kunde jag låta pälsen hänga i garderoben och falla isär till minne av en förgången tid då pälsar var helt oskyldiga. Men skulle en sådan förvisning vara ett sätt att hylla och älska det vackra djuret på?

Alltså finns ingen annan lösning än: på med pälsen. Och härförleden fick jag känna på kärleken, då en svärande vilde med gatsten i blicken överöste mig med en blodig ström okvädingsord. Då förstod jag varför det är nödvändigt att ha leopardpäls. Det måste finnas någon kvar som vet hur det känns att vara en leopard. Och att man inte kan slippa undan att vara den.«

Nu existerar trots allt en hel del levande leoparder i världen, om än den räknas som »vulnerable« på Internationella naturvårdsunionens lista över hotade arter. Och att känna sig som en leopard är inte mycket till argument.

Men räknas gör återvinningsargumentet. I EU är det förbjudet att sälja och köpa exempelvis begagnad leopard, ozelot, varg och brunbjörn utan ett särskilt intyg. Men att ärva, ge bort eller ta emot är tillåtet.

Det finns såklart flera skäl mot pälsbärande, både om man tänker på miljö/klimat eller djurvälfärd: minkfarmar är motbjudande. Men de är ekonomiskt viktiga för landsbygden, och där finns hållbarhetsfördelar då djuren föds upp med kött- och fiskrester som annars skulle kasseras. Efter slakt används minkens restprodukter, kött och fett, i sin tur vidare inom olika områden – ibland till sådant som gynnar det vilda djurlivet, ibland till skor.

Själv skulle jag inte köpa en ny mink, men skäms inte för mammas och min granne Sivans gamla. De är extremt bra att rida eller jobba i stallet med – smuts, hö och hår fastnar inte. Behöver aldrig tvättas.

Den svarta minken är dessutom så lackblank att den tas för fejk. Ungdomsmänniskor har så dålig koll att de måste influencerundervisas i hur man avslöjar djurpäls som saluförs som artificiell. Inte så ovanligt; uppfödning och produktion i Ostasien är billig – och långt brutalare än i Norden. Modehusen är trendkänsliga och vänder kappan efter vinden och vinsten.

Anklagelsen »Kanske begagnad, men du gör ändå reklam för päls« funkar alltså inte när »faux fur« bara blir bättre, snyggare och mer pälslika. Och återbrukad päls minskar ju behovet av nyproduktion av den äkta. Likaså av falsk, producerad av oljebaserade material som akryl och polyester; plaster som sprids eller spolas ut i naturen och äts upp av fiskar. När fuskpälsarna tjänat ut efter sin hållbarhet på bara sex år tar nedbrytningen hundratals år. Tillägg att de varken värmer eller andas som riktig päls.

Jag tänker bara hastigt beröra de vegansinnigas köttvägrande här, trots att det också har att göra med rätten – och fördelarna med – att bära äkta päls. Resonemangen pendlar mellan miljö och djurskydd; inte sällan blandas de ihop. Både på ont och gott. Orsakskedjorna är längre och trassligare än man kan tro. Att rädda vissa djur till livet kan skada eller döda andra levande varelser. Hota känsliga biotoper, ekologiska kretslopp, fattiga småfarmare eller (ursprungs)befolkningar och dessas livsbetingelser. Alltmedan avskjutning av invasiva arter som tvättbjörn eller coyote skyddar andra djurs och växters liv och leverne.

Hur västerländska djurrätts- och rättviseaktivisters livsbetingelser ska te sig framöver är oklart. Så tar Berlins hippa queerklubb Ficken 3000 inte emot dunjackor och pälsar i garderoben. Men såvitt känt kollar de varken väskor eller skor. (Ej heller hur det står till med latexproduktionen och animaliska komponenter i de kondomer som anbefalls i deras dark­room.) Läder är ungefär lika komplicerat som päls. Garvningen avger gifter och farliga ångor för dem som utför den. Eller ta det påstått djurvänliga materialet viskos, även kallat rayon, som brukar ingå i både fuskpäls och veganläder. Träd såsom bambu behandlas med koldisulfid och arbetarna andas in ångor som kan orsaka nerv- och hjärnskador, hallucinationer och missfall. I Kina, Indonesien och Indien går kemiska rester ut i vattendragen och skadar ekosystemen.

Journalisten Alden Wicker som driver bloggen Ecocult har ifrågasatt hur världens påstått största djurrättsorganisation People for the ethical treatment of animals (Peta) ofta rör ihop begrepp som veganskt, etiskt, hållbart, ekovänligt, fair trade och djurskydd, utan att utreda konsekvenser. Genom att rädda silkesmaskar från indonesisk sidenproduktion hotas landets orangutanger och tigrar, lyder ett av hennes exempel.

Wicker framhåller den förnybara ullens kvaliteter, särskilt den från alpacka. Men också vanliga får kan leva goda och långa liv med regelbunden klippning. Sedan, i de fall man använder dem till läder eller päls, äter man ju också upp köttet. 

Ska ursprungsbefolkningar sluta att jaga djur? undrar hon. Och veganerna skicka dem B-vitaminer och kokböcker? Samerna låta bli renarna och börja göra polyesterproppade täckjackor?

Själv hamnar jag i att jag helst ser andrahandsplagg som håller i decennier och tål att sys om allt efter modetrender. Och läder från djur som har haft det bra och vars hela kroppar används. Ingen ko har ännu fötts upp för att bli blott skor eller jackor.

Eller följer vi Jan Guillous råd i en krönika från 2004: Köp sälpäls och stöd inuiterna på Grönland och i Kanada. Rädda samtidigt ett antal fiskar från gapen på dessa fria, närodlade djur vars hela kroppar används. 

I dessa frågor finns såväl rätt, fel som mittemellan. Senast jag undrade var i Galeria Kaufhof på Alexanderplatz. En välklädd dam stod före mig i kassan och jag smekte omärkligt hennes pälskappa medan hon betalade. Kände mig lika osäker som lugnad. Vi behöver inte stryk.

Fakta | Hållbara pälsförespråkare

- Den amerikanska bloggaren på Ecocult, Alden Wicker, skriver om att den som inte utreder konsekvenserna av hållbara och etiska val inte heller vet om de har önskad effekt, eller tvärtom gör skada.

- En utförlig genomgång av argumenten för och emot äkta eller konstgjord päls görs av Hilary George-Parkin på fashionista.com. 

- Såväl Hilary George-Parkin som Stella McCartney och många andra hoppas på laboratorieodlad päls och dito skinn, dock ännu i sin linda.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera