Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Utrikespolitiken tas över av posörer

Världen kräver klarsyn, pragmatik och allvar. Sverige levererar luftpastejer och effektsökeri. Utrikespolitiken saknar kvalitetssäkring.

Det är utrikesdebatt i riksdagen och inte gör det dagen muntrare. Det är egentligen inte varningarna och eländet — demokratins tillbakagång, ryska aggressioner, flyktingströmmar, fortsatt terror — som sänker humöret. Världen är som den är. Det verkligt tråkiga är den funktion som utrikespolitiken börjat få.

Det var Gösta Bohman som myntade uttrycket ”inrikes utrikespolitik”. Det var den sortens utrikespolitik vars främsta syfte var att vinna partipolitiska poäng på hemmaplan. Det vi verkar ha fått nu er en alldeles särskild variant av det. Utrikespolitiken fungerar för flera partier som ett slags semaforsystem, främst för att signalera egen förträfflighet. Eller till och med som en sista chans att kunna signalera något över huvud taget.

Låt oss börja med Liberalernas beslut att Sverige, a la Trump, fullt ut borde erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och ”vid lämplig tidpunkt” flytta sin ambassad dit.

Liberalerna har länge lutat åt det hållet. I sak finns goda argument för. Men varför nu? Svaret är rätt uppenbart, med ett parti som är splittrat, kört i botten och får under tre procent i opinionsmätningarna. Liberalerna skickar upp vilka raketer som helst för att synas.

Det finns två problem med detta. Det ena är att det också finns goda argument mot att öka trycket i konflikten mellan Israel och dess omgivning. Vissa beslut kan vara principiellt riktiga, men ändå taktiskt, strategiskt och till och med moraliskt förkastliga. Det andra är att utrikespolitik borde vara en allvarlig sak, inte en arena för posörer. Det finns ett antal växande problem i Sveriges närhet, varav den ryska aggressionen kanske är det viktigaste, och ett antal stora skiften globalt, varav Kinas systematiska maktsträvan och USA:s nyvunna oberäknelighet är andra. Det är problem av den arten som borde vara främst i fokus och det på ett sätt som inte är kopplat till enskilda partiers profilering.

Vilket för oss till Socialdemokraternas allt mer effektsökande utrikespolitik.

Att erkänna Palestina var Socialdemokraternas och Margot Wallströms motsvarighet till Liberalernas Jerusalemvandring. Det innebar, i ett slag, att Sverige gjorde sig irrelevant för konflikten i den regionen. Vårt lands förtroende som medlare utraderades. Det bästa man kan säga om den saken är väl att Liberalernas ambassadförslag knappast kommer att göra någon skillnad i det avseendet. Sverige är redan kört som konstruktiv partner i konflikten. Men när Socialdemokraterna och Liberalerna börjar fäktas med utrikespolitiken i förhållande till ett av världens mest konfliktdrabbade områden, gör de utrikespolitiken en stor otjänst.

För Wallström och Socialdemokraterna är det här sättet att använda utrikespolitiken ingen engångsföreteelse, utan en uttalad strategi. Nu rullas samma signalpolitik ut på område efter område. Konventionen om kärnvapenförbud, som nyligen på goda grunder sågades i en utredning, är det mest aktuella och påtagliga exemplet. Man vågar knappast lita på att regeringen helt släppt tanken. Men effektsökeriet har en bred front. När Margot Wallström i dag utlovade en ”offensiv för demokrati och mänskliga rättigheter” är det inte svårt att ana vartåt det barkar.

Det är en betingad reflex för många att nicka och hålla med så snart de hör termer som ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”. Inget konstigt i det. Men ibland måste man anstränga sig en liten aning mer, för att inte missa det väsentliga. Det här är ett sådant tillfälle.

Vi vill alla ha demokrati och mänskliga rättigheter. Till att börja med vill vi se till att vi bevarar dem i vårt eget land. Det kräver förmågan att kunna föra en utrikespolitik som dels prioriterar det mest akuta och väsentliga, dels är förmögen att skilja snickarglädje och tomma paroller från en realistisk och effektiv politik, som utgår från en värld som tyvärr inte är perfekt, men som är den vi råkar leva i. Det är inget fel på ideal, men de blir en belastning när det är viktigare att signalera att man har dem, än att pragmatiskt agera för att främja dem.

Sverige är helt enkelt på väg att sjangsera, även på detta område. Samtidigt som alla understryker allvaret i utvecklingen i världen, lockas allt fler att bedriva en allt mindre allvarlig utrikespolitik. När världen kräver att vi skärper oss, går den huvudsakliga politiska riktningen åt motsatt håll: luftpastejer, åbäkanden  och önsketänkande.

Trist. Och faktiskt farligt.

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera