Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Full fart back för brittiska utbrytare

Brittiska utbrytarna The Independent Group hälsas med hopp och lättnad i medierna. Men är det något annat än en dröm om att allt ska bli som det var?

Heidi Allen, en av de konservativa brittiska parlamentsledamöter som i slutet av förra veckan lämnade sitt parti och anslöt sig till The Independent Group (TIG) beskrev upplevelsen som »befriande«.

En representant för den större grupp tidigare labourledamöter som bildade TIG, uttryckte sig på liknande sätt i samtal med The Observers Andrew Rawnsley.

Avhopparen talade om »den enorma lättnad jag känner över att kunna säga vad jag vill nu. Det är underbart«. Rawnsley påpekar att avhopparnas ordval påminner om vad människor säger när de till sist frigör sig från destruktiva förhållanden.

»Politiken har gått sönder. Låt oss förändra den«, är TIG:s slogan. Många av dem som fortfarande är kvar i de två stora partierna begriper precis vad avhopparna menar.

Närmare sju av tio britter menade i en färsk opinionsundersökning att inget av de stora partierna för deras talan. Upplevelsen av att det brittiska partisystemet övergivit både väljare och sakfrågor är så spridd att den ätit sig ända in i själva parlamentet. Men att fly är en sak, att ta sig någonstans en annan.

Versalerna i The Independent Group ger ett falskt intryck av soliditet. Det finns en webbplats, med snygg design, men ytterst lite text. TIG är, än så länge, bara en handfull personer som lämnat sina partier. Det finns ingen ledare, inget program, inte ens ett gemensamt skäl till att de har brutit sig ut.

Labourledningens ovilja att ta itu med den bubblande antisemitismen bland de egna aktivisterna var det som först fördes fram. En av TIG:s grundare, Luciana Berger, har upprepade gånger utsatts för antisemitiska attacker i sin valkrets i Liverpool. När hon har påpekat att Labourledningen inte hanterat incidenterna särskilt väl, har hon mötts av hot om kampanjer i syfte att lyfta bort henne från valkretsen. I förra veckan kallade hon sitt gamla parti »institutionellt antisemitiskt«.

Hoten och angreppen mot Berger är inte ett unikt fall i ett Labourparti som till stor del tagits över av hårdföra aktivister, av ungefär samma snitt som de trotskister som infiltrerade partiet på 70- och tidigt 80-tal. En annan av TIG:s grundare, Chris Leslie, valdes in i parlamentet vid Tony Blairs jordskredsseger 1997 och ledde Gordon Browns partiledarkampanj tio år senare.

När Leslie skulle beskriva sina motiv att hoppa av angav han att Labour »kapats av extremvänsterns robotpolitik«. Till det kan förstås lägga ett tredje skäl, som aldrig saknas i brittisk politik numera: brexit.

I måndags gav Labourledaren Jeremy Corbyn beskedet att han, under vissa förutsättningar, står bakom en ny folkomröstning om brexit. Alla var ense om att det var ett försök att få stopp på avhoppen till TIG, som i en opinionsmätning av Yougov fick 18 procents stöd bland väljarna, jämfört med Labours 23 procent. Utöver det gick åsikterna isär om vad beskedet egentligen betydde. Ett förbehåll var att underhuset först ratar Labours förslag till brexit.

Vilka alternativ en andra folkomröstning skulle stå mellan var lika oklart som tidigare. Labours skuggutrikesminister Emily Thornberry menade att ett alternativ måste vara att Storbritannien stannar kvar i EU och gick så långt att hon antydde att det skulle vara partilinjen.

Från Labours partiledning kom samtidigt besked om att en ny folkomröstning inte kan stå mellan det avtal premiärminister Theresa May förhandlat fram och att stanna kvar i EU. Det måste finnas ett »trovärdigt alternativ för att lämna EU«. Samtidigt var det ingen som tänkte sig att en folkomröstning skulle ha mer än två alternativ. Även inom TIG gick meningarna isär om vad utspelet betydde. Luciana Berger twittrade ut en mycket skeptisk kommentar: »Det. Här. Är. Inte. Ett. Nytt. Besked.«

En annan av TIG:s grundare, Mike Gapes, menade tvärtom att Corbyns uttalande var ett bevis för att TIG, bara genom att bildas, »har garanterat att Labour kommer att förespråka en vettigare brexitpolitik«. Theresa May tvingades i tisdags lova att det inte blir en avtalslös Brexit den 29 mars, utan i så fall ett försenat utträdesdatum.

Det var nödvändigt för att regeringen inte skulle spricka, men också helt i linje med den strategi som den brittiske chefsförhandlaren Olly Robbins talade alltför öppet om i en bar för någon vecka sedan. Det vore att gå för långt att säga att TIG har en enhetlig linje i brexitröran, men de har en åsiktsgemenskap.

De är eniga om att den nuvarande regeringen och den nuvarande oppositionen visat sig oförmögna att hantera beslutet. De är i huvudsak överens om att Storbritannien borde stanna kvar i EU. De har sagt sig vara för en ny folkomröstning, dock utan att specificera vilka alternativ en sådan omröstning ska erbjuda.

Det närmsta TIG har kommit ett manifest är en lista på elva »värderingar« – en »självständighetsförklaring« – som finns tillgänglig på nätet. Ingenstans i den listan nämns brexit, en ny folkomröstning eller ens EU, även om det finns en formulering om nyttan av starka band med »europeiska och internationella allierade«.

Brexitfrågan är en krutdurk i brittisk politik, inte bara inom partierna. Statsvetarprofessorn John Curtice har påpekat att bara kring 30 procent av de brittiska väljarna i det senaste parlamentsvalet identifierade sig starkt med det parti de röstade på; samtidigt sa sig runt 80 procent identifiera sig starkt antingen med viljan att lämna eller viljan att stanna i EU. TIG, liksom de båda stora partierna, måste hantera den konflikten. Till att börja med gör de det genom att gå i cirklar kring den.

Att det politiska brexithaveriet drivit på avhoppen är inte märkligt, men samtidigt är valet att lansera en ny politisk gruppering just nu, en månad före slutdatumet och med en oöverblickbar politisk röra, ganska udda. Ingen känner förutsättningarna för den brittiska partipolitiken om ett halvår, eller ens ett par månader. Det är riskabelt att i den situationen försöka starta ett nytt parti.

Kanske beror valet av tidpunkt snarare på att några av Labourledamöterna hotades av att rensas bort från sina valkretsar och behövde frigöra sig från Labour för att kunna försvara sig. Eller så var skälen mer känslomässiga, av just det slag Andrew Rawnsley var inne på i liknelsen med destruktiva förhållanden.

Oavsett tidpunkten är nya partibildningar inte en lätt karriärväg i ett valsystem som det brittiska. TIG är inte en brittisk motsvarighet till franska En Marche!, eller ens italienska Femstjärnerörelsen. Jämfört med sådana vågor är detta en krusning.

Den oundvikliga måttstocken för TIG är i stället det brittiska socialdemokratiska partiet, SDP. Det bildades 1981 i protest mot att Labour under Michael Foot gick långt vänsterut med krav på ensidig nedrustning och ett utträde ur EEG, föregångaren till EU. SDP bildades av fyra välkända och högt placerade Labourpolitiker: David Owen, Roy Jenkins, Shirley Williams och Bill Rodgers. »De fyras gäng«, som de kom att kallas, var politiskt tydligare och mer sammanhållet än TIG.

Då som nu fanns ett missnöje inom de etablerade partierna: 28 Labourledamöter och en konservativ parlamentsledamot slöt upp bakom SDP. En del opinionsmätningar gav, under en smekmånadsperiod, det nya partiet ett sensationellt stöd på över 50 procent. Framgångarna tycktes bekräftas av ett antal vunna fyllnadsval.

Men i SDP:s första verkliga parlamentsval 1983 hade Falklandskriget mobiliserat väljare för Margaret Thatcher. SDP, i valteknisk samverkan med Liberalerna, fick visserligen 25 procent av rösterna, men bara 4 procent av mandaten i parlamentet, på grund av det brittiska valsystemet. Två av SDP:s grundare, Shirley Williams och Bill Rodgers, förlorade sina parlamentsplatser.

Det hela slutade, några år senare, med att SDP under stor vånda och splittring slogs ihop med det liberala partiet och blev Liberaldemokraterna. En läxa av SDP:s misslyckande med att erövra en parlamentarisk plattform är att systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar gör ett brett stöd i väljarkåren värdelöst, om det är jämnt spritt över landet.

Liberaldemokraternas framgångar i valen 2005 och 2010 berodde på att de kunde koncentrera sitt stöd geografiskt. Det gav fler vunna valkretsar och därmed fler mandat. Det var precis samma hake som gjorde att uppstickarpartiet Ukip inte fick större makt än det fick.

I valet 2015 fick Ukip 13 procent av rösterna, men bara en parlamentsledamot. Ukips väljare var helt enkelt för utspridda över landet. Partiet vann minst 10 procent av rösterna i närmare tre fjärdedelar av de valkretsar där det ställde upp, men bara i åtta valkretsar fick det mer än 30 procent.

Både SDP och Ukip kan sägas ha riktat om fokus i brittisk politik, utan att själva ha framgång. Det finns en möjlig sådan roll för TIG, men man måste ändå utgå från att gruppens medlemmar inte är ute på ett självmordsuppdrag. Om TIG ska bli ett parti och ha en chans att slå sig in som en ny kraft i parlamentet måste det hitta en geografisk hembygd.

Det naturliga, med tanke på gruppens inställning till brexit och tal om mittenpolitik, är att satsa på större städer och universitetsorter. Men det är redan Liberaldemokraternas kärnområden och deras inställning i brexitfrågan är ungefär densamma som TIG:s.

Oavsett det kan kanske den politiska polariseringen, som till dels också är geografisk, vara till TIG:s fördel, men det är långt ifrån säkert. Professor John Curtice har påpekat att det geografiskt utspridda stödet för brexit, som försvårade Ukips möjligheter att erövra mandat, med nödvändighet är en spegelbild av det geografiskt utspridda stödet för att stanna i EU. TIG borde få samma problem som Ukip, alltså.

Om valsystemet utgör ett lika stort hinder för TIG som en gång för SDP, hade SDP ändå ett par fördelar. Det var inte självklart vem som skulle leda SDP och det skedde en hel del knuffande och stökande innan den saken reddes ut. Men de brittiska socialdemokraternas problem var snarare att de hade ett par för många naturliga ledare. TIG har motsatt problem.

Den som pekas ut som den mest naturlige ledaren bland avhopparna är Chuka Umunna. Han är en produkt av Blair­årens New Labour och utstrålar den tidens klasslösa framåtanda, som med åren snarare kommit att framstå som ett utslag av oreflekterade övre medelklassvärderingar. Ingen tvivlar på hans allmänna förmåga, men det finns knappast en bred längtan tillbaka till Blairismen.

Det går att föra resonemanget att TIG gör klokt i att inte snabbt välja ledare, eftersom det skulle kunna få projektet att framstå som en enskild persons fåfänge­tripp. Men på sikt behövs både ledare och struktur. Och en politik. TIG:s »självständighetsdeklaration« ger inte mycket ledning i den frågan, men den grundläggande analysen är att ytterligheterna tagit över de båda stora partierna och att TIG åter ska göra mitten till politikens huvudsak. I medierna tilltalas många av tanken, men att TIG lockar en liberal medieelit är inte detsamma som att de har en chans att vinna brittiska väljare.

Den gamle SDP-ledaren David Owen påpekade i en artikel i förra veckan två saker: SDP bildades inte som mittenparti, utan genom att ansöka om medlemskap i socialistinternationalen. Och att åberopa demokrati och mittenpolitik som grund för att starta en rörelse, vars enda tydliga krav är att den mest omfattande demokratiska omröstningen i Storbritanniens historia ska rivas upp, är udda.

I den kommentaren fångar kanske David Owen TIG:s verkliga akilleshäl: Är det något mer än en klubb för parlamentariker som önskar sig tillbaka till en enklare tid, innan väljarna ställde till det? Vad har de för svar på den faktiska splittring som brexitfrågan ger uttryck för? På vilket sätt har de utvecklat sina politiska idéer från Blair- eller Camerontiden? Har de alls gjort det? Det brittiska partisystemet är i gungning. Det går att föreställa sig en rejäl omstöpning.

Frågan är bara om The Independent Group har kraften, förmågan och idéerna att göra jobbet. Det preliminära svaret är: Antagligen inte.

Läs mer: 

Storavhopp drabbar Labour

»May för ett chickenrace«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera