Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

»May för ett chickenrace«

Brexitomröstningen var inte oundviklig. Dominic Cummings avfärdade det påståendet i sin blogg, redan för ett år sedan.

Idén att det fanns ett ostoppbart tryck för en folkomröstning torgförs av Farages och Camerons stödtrupper«, skrev Cummings, Leave-kampanjens verklige ledare, med hänvisning till de tidigare Ukip- och Toryledarna:

»Båda grupper har fel. Landet stod bakom en folkomröstning men inte alls passionerat, vid sidan av den lilla bråkdel som länge varit passionerad för en sådan. De flesta konservativa parlamentsledamöter ville inte ha en omröstning  … De parlamentsledamöter som ville, kunde ha köpts eller distraherats på andra sätt – en politisk blandning av något slag, utnämningar, mutor och så vidare på vanligt sätt.«

Cummings har alldeles säkert rätt. Folkomröstningen var inte oundviklig. Att den ändå blev av berodde antagligen mer på utmattad irritation och önsketänkande än på något annat.

Folkomröstningen 1975 om det brittiska EU-inträdet var den första landsomfattande folkomröstningen i Storbritanniens historia. Frestelsen hade funnits där tidigare. Churchill ville folkomrösta om en förlängning av samlingsregeringen efter kriget, men Labourledaren Clement Attlee sa nej. Han gjorde det med hänvisning till den brittiska konstitutionen.

I Storbritannien, menade Attlee, är det parlamentet som är suveränt. Det är farligt att tumma på den principen.

Ingen gjorde det alltså, förrän 1975. Då var syftet att lägga den infekterade frågan om Storbritanniens förhållande till EU, eller dåvarande EEG, till handlingarna. Det brittiska folket röstade som initiativtagarna hade hoppats, Storbritannien förblev medlem och Labourledaren Harold Wilson konstaterade att resultatet innebar att »14 år av landsomfattande diskussion är till ända«.

Han hade förstås helt fel. Hans eget parti krävde snart att Storbritannien skulle lämna den europeiska gemenskapen och Labour splittrades i en socialdemokratisk del – som samlade tunga namn, men aldrig blev framgångsrik – och den mer radikala huvudgrupp som blev Margaret Thatchers önskefiende.

Thatcher hade det inte lättare med europeiska frågor i sitt parti. Med tiden svårare. Hon sparkades delvis på grund av de europeiska frågorna och varje konservativ ledare efter henne har gått, eller riskerat att gå, samma väg. Folkomröstningar har lockat och skrämt längs vägen, inte minst när sir James Goldsmith på 90-talet drev sitt Referendum party, men ingen föll för frestelsen förrän David Cameron 2011 iscensatte en folkomröstning om det brittiska valsystemet, som en eftergift för att kunna regera med Liberaldemokraterna.

Även den omröstningen gick som initiativtagarna hade räknat med. Det gjorde också den skotska folkomröstningen om självständighet, som Cameron lät hålla 2014. Kanske var det då han blev fartblind.

Det fanns en lust till självbedrägeri bland brittiska höga tjänstemän och politiker inför folkomröstningen 2016. De försäkrade att det här skulle sätta punkt för den eviga EU-debatten, precis som Wilson trodde 1975. De hade förstås fel. I mer än ett avseende. Även om omröstningen skulle gått andra hållet, med en marginell vinst för stannasidan, skulle inte EU-debatten ha dött i Storbritannien. Den speglar en reell konflikt mellan europeiska maktambitioner och brittisk självständighetstradition. Men de drömde om en värld där de slapp fastna i den här frågan. De ville så gärna dit. Därför spelade de med den brittiska konstitutionen och tog en risk som de försökte intala sig var minimal. De kunde inte motstå frestelsen.

Och nu är vi här.

Theresa May är kanske den mest envisa politiker världen skådat i modern tid. Hennes plan B, som lades fram i måndags, var i praktiken plan A en gång till. I det chicken-race hon för med ett splittrat parlament tänker hon inte vika ner sig först.

Ingen kan riktigt förklara varför hon gör som hon gör, men förklaringen är antagligen rätt enkel: alla alternativa handlingsvägar är ännu svårare att förlika med den konflikt mellan parlamentets suveränitet och folkets suveränitet, som folkomröstningsresultatet 2016 har skapat. De som tror att ännu en folkomröstning skulle lösa problemet har inte förstått kärnan i den konflikt som nu sliter brittisk politik i stycken.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera