Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Den kontantlösa slaktfållan

Efter ett sekel med kvinnlig rösträtt har vi gått i flera av de fällor som Margaret Atwood varnade för i »The handmaid’s tale«. Nu kommer uppföljaren.

När svenska kvinnor förlorade sin rösträtt skedde det på grund av de styrandes idé om könsidentitet. Att kvinnor var väsensskilda, passiva, lämpade bara för den privata sfären; medan män (som ju skapats först) styrde den offentliga, som bestämmer hur samhället ser ut.

Men 1700-talets författning till riksdagens fyra stånd var faktiskt könsneutral, vilket gjorde att kvinnor med egendom kunde rösta till riksdagen fram till 1772 då deras rösträtt, i stort sett, avskaffades av borgarståndet. Som Åsa Karlsson Sjögren och Peter Lindström skriver i sitt kapitel av nyutgivna antologin »Rösträttens århundrade«: »Könet kom här att uttryckligen diskvalificera kvinnliga väljare.«

När den kanadensiska författaren Margaret Atwood skrev »Tjänarinnans berättelse« (The handmaid’s tale), åtog hon sig att skildra USA som en totalitär teokrati där kvinnor berövats rätten till egendom, kunskap och sina egna kroppar. Boken kom ut 1985, hyllades för sin litterära kvalitet, men sågs inte som särskilt trovärdig. Dåtidens USA var för långt därifrån. Författaren Mary McCarthy (»Gruppen«) recenserade romanen med kommentaren »ger inte minsta rysning av igenkännande«. Atwoods kvinnohelvete fick inte samma samtidsresonans som Orwells övervakarsamhälle eller Huxleys lyckodrog. Förrän nu.

Den 8 november 2016, i demonstrationstågen mot den nye presidentkandidatens mur, misogyni och »det var bättre förr« syntes plakatet »Make Margaret Atwood fiction again«. Streamingbolaget Hulu hade just börjat spela in en Atwoodtrogen tv-serie baserad på boken. I stort sett allt som i dag sägs om berättelsen handlar om dess läglighet.

Atwoods historia börjar med miljöförstöring. Miljögifter har gjort ett stort antal människor infertila. Barn är en bristvara. De få fertila kvinnor som finns, en resurs. För att säkra resurserna går en extremistgrupp som kallar sig Jakobs Söner in och instiftar republiken Gilead. De avrättar kongressen. Häver konstitutionen. Inför ett strikt patriarkat med Gud som galjonsfigur. Hur? Via kreditkortsbolagen. Som en digital kristallnatt stryps alla tillgångar i kvinnors namn. Strax efter skickas de hem från jobben och kan bara verka med mäns goda minne.

»De var tvungna att göra det på det viset, både kontona och jobben på en gång. Kan du föreställa dig flygplatserna, annars?«

Huvudpersonen, tv-seriens June, förblir namnlös i boken, där hon hemlighåller sitt namn, symbolen för att vara individ, i det annars självutlämnande vittnesmål hon nu ger. Hon reflekterar om övergångsperioden från demokrati till diktatur:

»Det fanns historier i tidningarna, förstås, lik i diken eller i skogen, ihjälslagna eller stympade, utsatta för övervåld, som det brukar kallas, men det handlade om andra kvinnor och människorna som gjorde sådant var andra män. Så förfärligt brukade vi säga, och det var de, men de var förfärliga utan att vara övertygande. De var alltför melodramatiska, där fanns en dimension som inte var dimensionen i våra egna liv. Vi var människorna som inte kom i tidningen. Vi levde i de vita tomrummen vid trycksvärtans kanter.«

Nästa steg för Gilead är att kriminalisera det som nyss var legitimt. June träffade sin man medan han fortfarande var gift. Därmed klassar regimen henne som äktenskapsförbryterska, skäl nog att konfiskera hennes dotter. June fråntas sitt namn och tvingas ta tjänst som barnafödande tjänarinna i hushållet hos en av rikets grundare, »Anföraren«, och hans hustru, Serena Joy. Varje månad sker en rituell våldtäkt där båda makarna deltar. Blir June med barn och föder det måste hon lämna sin nyfödda till sin arbetsgivare och flytta till nästa hushåll. Atwood fångar det totalitära samhällets torftighet lika övertygande som dess tortyr.

I Gilead får kvinnor bara verka i den privata sfären. Identiteterna som erbjuds är färgkodade efter de enda funktioner kvinnor får ha: Hustrur i blått. Hushållerskor i grönt. Flickor i vitt tills de blir bortgifta. Röda tjänarinnor och bruna Tanter, som likt sadistiska barnmorskor administrerar Tjänarinnornas avelsarbete.

»Vardagligt, sa tant Lydia, är sådant ni blivit vana vid. Det här tycks er kanske inte så vardagligt nu men om ett tag kommer det att göra det. Det kommer att bli vardagligt.«

Likt Afghanistans talibaner begränsar Gilead flickors utbildning till religion och hemmafrusysslor.

Men alla i Gilead betalar sitt pris. Anförarens hustru, Serena Joy (stilla glädje), hade en gång kanaliserat sin intellektuella energi som kontroversiell opinionsbildare,  som agiterade för kvinnors återgång till hemmen. Nu lever hon resultatet av sin ideologi. Stickar halsdukar. Får ha trädgård. Anföraren har makt, men på bekostnad av mänsklig anknytning. Han inser först inte att alla i hans hem hatar honom.

Det som gör Gilead till fiktion och inte bara ett lätt dramatiserat porträtt av Saudiarabien är att riket är så nytt. Alla minns tiden då de fick arbeta och vara förälder, leva efter devisen att kärleken gör relationen sedlig. Att hålla denna trossats hemlig i Gilead är en fråga om överlevnad.

Atwood är känd för sin rigorösa research. Hon upplät aldrig sin fantasi till någon förtryckares idébank. Alla övergrepp är tagna ur verkligheten, en standard även serien följer när den efter första säsongen fortsätter förbi bokens öppna slut. Romanens poesi och seriens visuella motsvarighet ger en hyperrealism som gör fasansfulla scener ändå möjliga att ta in. Exakt så här illa är det. Förmyndarskap. Rättslöshet. Tvångsförvisning till den privata sfären.  

»Tjänarinnans berättelse« kom till innanför Västberlins murar. Atwood skrev mot en bakgrund av sjunkande nativitet i väst och Ceauses cus storfamiljspolitik som fyllde Rumäniens barnhem. Av barn som försvann under militärdiktaturer och »adoptionsprogram« i USA och Kanada, där barn stals från ursprungsbefolkningen för att placeras i vita familjer. En idés ursprung är också dess potential.

Det kan verka som effekt­sökeri att berättelsen utspelar sig i det liberala New England och att muren där syndare hänger som halmdockor är muren runt prestigeuniversitetet Harvard. Men spökena Atwood frammanar är platsernas egna. Det var till New England som brittiska puritaner (bibeltrogna, frälsningssökande, hardcore-protestanter) emigrerade på 1600-talet. Harvard som i sin ursprungsform utbildade de präster som jagade häxor i Salem. Atwood gör i dag jämförelsen mellan häxrättegångarna i USA:s begynnelse och processerna mot Hillary Clinton.

Tv-serien »The handmaid’s tale« visas i en Trumppåverkad verklighet där barn slits från sina föräldrar vid USA:s gränser och amerikanska invånare hotas av deportering. Som ett extra omen är USA:s födelsetal rekordlåga.

Nu i år är det 100 år sedan svenska kvinnor fick rösträtt.

I »Rösträttens århundrade« finns texter från svenska demokratiforskare som dokumenterar kampen för det enda system som rättvist fördelar makt. Boken ges ut i en tid då demokratins anseende är »ifrågasatt och tilltufsat«, som det står i förordet. Varje politiskt förslag som vill tumma på mänskliga rättigheter, eller göra människor olika inför lagen, väcker den klassiska dystopifrågan: Kan det hända här?

Det är värt att notera att Gilead inte möjliggörs i första hand av religiös extremism eller högerpopulism utan av den tekniska möjligheten att skilja en specifik grupp från sina tillgångar. Av det kontantlösa samhället. Atwoods varning är entydig: Don’t do it! 

Fakta | 100 år av kvinnlig rösträtt

År 1919 fick svenska kvinnor rösträtt till den andra kammaren, den folkvalda delen av dåtidens tvåkammarriksdag. Det första svenska valet då kvinnor röstade var 1921.

»Rösträttens århundrade« gavs ut på initiativ av Sveriges riksdag och Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond. Redaktörer är Ulrika Holgersson och Lena Wängnerud.

Under frihetstiden (1719–1772) hade kvinnor som betalade skatt rösträtt även på riksnivå. Det var en tid av mindre kung och mer riksdag. Ett samhälle som blev alltmer upplyst och individualistiskt. Enligt rådande samhällssyn var kvinnor främst företrädare för sin egendom och inte sitt kön.

Läs mer:

Atwood – risktagaren

Det kvinnliga psykot

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera