Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Risktagaren

Margaret Atwood skulle kunna spöa skiten ur vilken ­författare som helst. Så varför slösar hon bort sin talang?

Det är i mitten av detta århundrade och världen sådan vi känner den finns inte mer. De flesta individer av människosläktet har strukit med i en fatal epidemi, en vattenlös syndaflod, och kvar är en radda bioteknologiskt framställda arter.

De menlösa men dna-mässigt intressanta »merHårfåren«, gigantiska – och flygande! – genmodifierade grisar (nassonger), ett slags halvmänniskor vars könsdelar blir blåa i parningstid (crakerianer) och så en krigisk och ondskefull grupp (paintballare). Världen är en cirkus, men allt detta utspelar sig inte i en avlägsen framtid utan i något hyfsat nära, något som skulle kunna vara vår morgondag.

»Spekulativ fiktion« är den term som Margaret Atwood själv uppfunnit för att kategorisera MaddAddam-trilogin, vars första del »Oryx & Crake« från 2003 nominerades till Booker-priset och vars andra del »Syndaflodens år« (2009) fortsatte göra kritikerna förtjusta. Den tredje och sista boken, »MaddAddam« kommer snart på svenska. Science fiction vill hon inte kalla det – även om det är uppenbart att böckerna flörtar hejdlöst med genren. Hejdlöst är för övrigt en rätt exakt beskrivning av hela romanprojektet som sådant.

Det är inte helt lätt att förstå sig på Margaret Atwood just nu.

Den ständigt nobelpristippade och kritikerrosade författaren har genom åren allra mest förknippats med ett typiskt kanadensiskt mörker; där vildmark och civilisation kolliderar, där människans fallenhet för ondska ständigt ligger och skvalpar under ytan. Hennes genombrottsroman, »Upp till ytan« från 1972, är fortfarande emblematisk i det avseendet: en kvinna reser tillsammans med några vänner för att leta reda på sin försvunna far. På den isolerade ö där han bodde blir också de ensamma, kringskurna i tillvaron, och den avstängdheten mot omvärlden blir naturlig grogrund för en skildring av mänsklig existens och psykologi.  En civilisation i miniformat, där allt som dittills legat orört bubblar upp. Romaner som »Kattöga« (1988) – om barns utstuderade elakheter mot varandra – och »Rövarbruden« (1993) – om Zenia som psykopatiskt nästlar sig in i tre andra kvinnors liv – följer i detta atwoodska spår, där nagelfarandet av vilka fasor det mellanmänskliga spelet kan innebära utgör själva navet.

»MaddAddam«-trilogin är något helt annat. Hur mycket dystopi den än är, så är den förunderligt ljus. Inte för att där finns något egentligt hopp att tala om, inte för att godheten vinner över ondskan, utan för att det är som vore dessa romaner belysta av enorma strålkastare; det är upplyst i stället för dunkelt, synligt i stället för dolt. Det hela är ohjälpligt glättigt. Och ärligt talat: tramsigt. Trilogins seriositet och litterära kvalitet avtar för varje bok, och när Atwood knyter ihop säcken med avslutande »MaddAddam« framstår alltihop blott som en lustfylld experimentverkstad. Margaret Atwood har varit på lekhumör och det avtecknar sig i allt från den tillskruvade intrigen, via den fåniga terminologin, till det närmast tantsnuskiga gottandet i kopulation och könsdrift. I extra plågsamma stunder går tankarna: detta är Atwood på knark.

Varför skriver en uppburen, skicklig och i alla avseenden seriös författare som Margaret Atwood spekulativa romaner av tvivelaktig kvalitet?

I sin uppskattande recension av »Synda-flodens år« beskrev Dagens Nyheters Maria Schottenius trilogin som ett högriskprojekt för författaren, och konstaterade att de kritiker som menar att hon gör det bättre än George Orwell kanske har rätt – »åtminstone för ögonblicket«.

Det ögonblicket har definitivt passerat, men högriskprojekt, ja!

Margaret Atwood är en av den nordamerikanska kontinentens mest erkända och samtidigt populära författare, och talas ofta om i samma andetag som kollegor som Alice Munro, Joan Didion och Joyce Carol Oates. Hennes fanbase är lika hängiven som den är stor (över 765 000 följare på twitter), och kanske står förklaringen till att hon ger sig i kast med detta vågspel att finna just där? Över 70 år gammal, med lika många priser som romaner i ryggsäcken – och därtill en närmast utsiktslös chans att kamma hem Nobelpriset efter att landsmaninnan Munro gjort det – har hon inte särskilt mycket att förlora på att lattja loss med litteraturen. Dessutom tycks det humoristiska anslaget ligga nära till hands för författare som vill sia in i en klimatkollapsad framtid; Ian McEwan och Jeanette Winterson är ytterligare två som prövat det greppet.

En dystopi är i någon mening alltid också en allegori. Och även om resultatet i fallet med »MaddAddam« är sällsynt skräpigt, är trilogin fortfarande skriven av en författare som har ett skarpt intellekt och en samhällskritisk ambition. Atwoods smartness lyser heller inte med sin frånvaro här (hon är elegant och kvick när hon ironiskt speglar bilden av åldrande människor och kallar dem för »kronologiskt handikappade«), och hon är definitivt ute i något ärende. Frågan är bara: vilket?

»MaddAddam«-trilogin bemöter rädslorna för vad ett kollapsat klimat och alltför utstuderade teknologiska landvinningar kan åstadkomma – samtidigt. Mycket är förstås påtagligt aktuellt, efter tsunami, svininfluensa och oljeläckor kan vi konstatera att inget skrämmer den sekulariserade människan så som en pandemi eller en naturkatastrof. Vad gör vi när där inte finns något förnuft att vädja till? Eller, vad gör vi när det mänskliga förnuftet nått en sådan grad av hybris att vi väljer att leka Gud med hela tillvaron? Atwood undersöker hur världen ser ut på andra sidan de gränserna, vad som återstår när allt är ödelagt.

Några människor finns förstås kvar. Annars vore det lika omöjligt som irrelevant för läsaren att relatera till den postapokalyptiska värld Atwood mejslar fram. I »Syndaflodens år« skingrades dessa individer – de flesta av dem medlemmar i vegansekten Guds Trädgårdsmästare – i syndaflodens kölvatten. I »MaddAddam« återförenas några av dem i ruinerna. Nu måste de söka skydd för paintballarna, lära sig leva sida vid sida med crakerianerna och söka otippade allianser med nassongerna. I centrum för trilogins sista del står Toby och Zeb, det »kronologiskt handikappade« kärleksparet. Och just kärlek är ett bärande tema i den här romanen, eller rättare sagt: vad som finns kvar av våra idéer om kärlek i en fullständigt förändrad värld.

Och här lyckas Margaret Atwood ändå göra något verkligt intressant med sitt projekt. När allt annat är avskalat har framtiden i Atwoods vision något djupt arkaiskt över sig. Toby, som ständigt längtar efter en Zeb vars kärlek hon inte riktigt kan lita på, erfar lika hårt som vilken nutidsmänniska som helst hur svartsjuka, kåthet och ängslighet drabbar henne. Att detta upptar så mycket av hennes tankar när yttre hot i form av våld och inre hot i form av brist på mat är så påfallande, förbluffar Toby. »Vad man ska äta, var man ska skita, hur man ska bo, vem och vad man ska döda: är detta det elementära, tänker Toby. Är det detta vi har kommit fram till, eller reducerats till eller kanske kommit tillbaka till? Och vem älskar du? Och vem älskar dig? Och vem älskar dig inte? Och, vid närmare eftertanke, vem hatar dig på allvar?«

Det är som om Margaret Atwood vill inpränta i läsaren att yttre omständigheter aldrig kan rå på det som är grundläggande mänskligt. Så länge det finns människor, även om de är få som ett fotbollslag. Det är dock inte bara kärleken och alla de andra eviga känslorna som överlever. Det gör också berättelserna. Varje kväll ombes Toby sitta ner med crakerianerna och berätta historier. Och själv skriver hon dagbok. Mot slutet av »MaddAddam« är det Svartskägg som för pennan. Här blir Atwoods trilogi inte bara ett metaprojekt, utan också ett försvar för historieberättandet och nedtecknandet som en avgörande komponent hos det evigt mänskliga.

Detta är den Margaret Atwood läsaren känner igen – med sitt idoga undersökande av det mänskliga psykets och beteendets minsta gemensamma nämnare. Dystopin skulle kunna vara det ultimata tillfället för att ta sådant analytiskt arbete ett steg längre, men Atwoods trilogi blir sin egen syndaflod där det angelägna dränks i bökande jättegrisar och blålysande penisar. Skojsigheten och krumbukterna tornar upp sig likt massiva träd som hindrar läsaren från att kunna se skogen ordentligt, eller överhuvudtaget.

Att författaren själv har talat om dessa böcker som några av hennes viktigaste, blir minst lika gåtfullt som de gröna kaniner som skuttar runt i »Syndaflodens år«.

Margaret Atwood har i en intervju svarat att den perfekta läsaren till hennes romaner är någon »som fattar skämtet«. Låt gå för det, men hon tycks glömma att inte alla skämt man begriper sig på är roliga. Kanske är det förklaringen till det hela, att Margaret Atwoods geni inte omfattar komiken. Den verkliga dystopin här stavas bortslösad talang.

»MaddAddam« utkommer på Norstedts i maj.

Atwood2

Fakta | Prisbelönad 75-åring från Kanada

Margaret Atwood föddes i Ottawa 1939 och växte upp i norra Ontario, Québec och Toronto. Hon skriver lyrik, noveller, romaner och essäistik, och hon har fått en mängd priser, däribland Kanadas främsta litterära utmärkelse, Governor General’s Award, och Bookerpriset, för romanen »Den blinde mördaren« år 2000. 2008 fick hon spanska Prinsen av Asturiens pris. Bilden är från prisceremonin i Oviedo.

Fakta | Fokus bästa Atwood-tips

»Tjänarinnans berättelse« (1985)
En dystopisk och feministisk klassiker där Atwood uppvisar full behärskning av den spekulativa genren.

Kattöga« (1988)
En av de otäckaste böcker om mobbning och vad barn gör när vuxna inte ser som skrivits.

»Penelopiaden« (2005)
En djärv och upplivande omtolkning av Odysseus resor ur de kvarlämnade kvinnornas perspektiv.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera