Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Dokumentärer har blivit inne

Verklighet på film är den nya tv-serien. Plötsligt finns pengarna till riktigt dyra projekt,

I en glänta mitt i den vidsträckta ryska tajgan står en liten husvagn. Den är spartanskt möblerad: en sovbrits som går att fälla in mot väggen, en toahink i ett hörn – och en toppmodern filmkamera som blickar ut över snölandskapet genom en lucka i väggen. Ett team med naturfotografer turas om att bo här, i hopp om att fånga ett av världens mest sällsynta djur på film.

På ett revir som är 2 000 kvadratkilometer stort har filmteamet dessutom ställt upp 40 rörelsekänsliga kameror, och efter två vintrars tålmodigt väntande inträffar det magiska. Mellan de frostnupna tallarna kliver den sibiriska tigern fram, kastar en loj blick på kameran, och lunkar vidare.

De dyrköpta tigerbilderna utgör bara några korta ögonblick av Netflixserien »Our planet«, en svindlande påkostad produktion. Under fyra års tid har sammanlagt 600 personer gjort 200 expeditioner till svårtillgängliga platser över hela planeten, med målet att skapa en banbrytande naturdokumentär.

Bakom serien står naturfilmsveteranerna Alistair Fothergill och Keith Scholey. I åtta avsnitt tar de (med hjälp av David Attenboroughs legendariska speakerröst) med tittarna till 50 olika länder, till världens mest ömtåliga habitat och deras makalösa invånare – från flamingor som häckar i tillfälliga saltsjöar mitt ute i öknen, till rävarna och hästarna som har flyttat in i spökstaden Tjernobyl.

– Vi ville filma de naturliga under som finns kvar, men också förklara hur viktiga de är för oss och framtida generationer. Planeten håller på att förändras och det ville vi dokumentera, men vi kände också att publiken var redo att höra dessa historier, säger Alistair Fothergill.

Under tre decennier har Fothergill och Scholey producerat stilbildande naturfilmer till BBC som »Blue planet« och »Planet earth«, men den här gången vände de sig till Netflix med sin idé.

– De delade vår ambition att göra en maffig naturserie om en stor fråga, om bevarandet av vår planet och dess framtid, säger Keith Scholey.

Programmakarna lockades också av att seriens samtliga avsnitt skulle göras tillgängliga samtidigt för Netflix 140 miljoner prenumeranter i 190 länder, förklarar Alistair Fothergill.

– Och den kommer att finnas där dygnet runt i månader och år. Inget annat tv-bolag kan erbjuda något liknande. Vårt mål är att sätta i gång ett globalt samtal, särskilt med unga människor – och Netflix lockar en yngre publik än marksänd tv.

Han är inte ensam om att vilja samarbeta med Netflix. På kort tid har företaget klivit fram som en viktig maktspelare i filmbranschen, inte minst inom dokumentärfilm, och plattformens dokumentärchef Lisa Nishimura har fått en alldeles särskild strålglans. När jag når henne på telefon från Silicon Valley berättar hon varför Netflix nu för första gången storsatsar på naturfilm.

– Jag ser det som vårt ansvar att berätta historier som kan beröra alla i världen, och där är naturfilm unikt. Alla i världen delar samma luft, och allt som vi alla gör påverkar planeten. Men vi har också velat göra en hoppfull berättelse, som visar hur fint djur och natur kan återhämta sig om vi tar vårt ansvar.

Netflix startades 1997 som ett postorder­företag för uthyrning av dvd-filmer. Ambitionen var att erbjuda ett så brett utbud som möjligt; prenumeranterna kunde beställa hem japanska mangafilmer, franska dramer, skandinaviska skräckisar – och dokumentärer. När företaget drog i gång sin streamningstjänst tio år senare var dokumentärerna en självklar del av innehållet, och 2013 fick Lisa Nishimura ansvaret för kanalens nystartade avdelning för egenproducerat dokumentärt innehåll.

– I händerna på en skicklig dokumentärfilmare kan något väldigt specifikt bli väldigt universellt. Det kan handla om grundläggande mänskliga upplevelser, som självtvivel eller en längtan efter att höra till. Som människor upplever vi de verkligt djupa känslorna på ungefär samma sätt, säger Lisa Nishimura.

I dag har 75 procent av alla Netflixanvändare använt tjänsten för att titta på dokumentärfilm, delvis på grund av att kanalen blandar in filmerna i resten av utbudet. (»Vi sorterar filmerna utifrån hur de får dig att känna, inte efter vilken form de har«, säger Lisa Nishi­mura.) I Oscarskategorierna för lång och kort dokumentärfilm har plattformen hunnit kamma hem tolv nomineringar och tre statyetter, nu senast för kortfilmen »Mens: historien om en revolution«.

När Netflixserien »Making a murderer« och HBO:s »The jinx« gjorde succé 2015 blev det starten på true crime-vågen. Sedan dess har andra streamningstjänster, som Amazon Prime och Hulu, också hoppat på det dokumentära tåget. Dokumentärfilmen är inte längre spelfilmens svåra lillasyster.

Men synen på dokumentärer som bred publikfilm är ganska ny – länge betraktades de som något lite smalt och torrt. Dokumentärfilmfestivalen Tempo i Stockholm, som firade 20 år förra året, fick arbeta hårt för att motbevisa fördomarna.

– När jag började på Tempo för tio år sedan jobbade vi väldigt mycket för att vända synen på dokumentärfilm som något tråkigt, som man kollar på i skolan. Sedan fick vi hjälp på traven av »Searching for Sugarman«, säger Melissa Lindgren, festivalens konstnärliga ledare.

Malik Bendjellouls Oscarsbelönade film från 2012, om den mystiske artisten Rodriguez, hjälpte till att popularisera genren tillsammans med amerikanska publiksuccéer som »Bowling for Columbine« och »Supersize me«.

– Sedan dess har det gått både framåt och bakåt. Streamningstjänsterna har gjort dokumentärfilmen otroligt mycket mer tillgänglig, men samtidigt är det dokumentära uttrycket på plattformarna ganska likriktat och formaterat i en amerikansk berättartradition. Det som blir lidande är de mer konstnärliga, personliga filmerna som inte har samma klicklockelse, säger Melissa Lindgren.

Den Miamibaserade dokumentärfilmaren Billy Corben var en av gästerna på årets Tempofestival. Han debuterade 2001 och har gjort en rad framgångsrika dokumentärer (många av dem tillgängliga på streamningsplattformar) med fokus på ljusskygga element inom den amerikanska sportvärlden. Hans senaste film, »Screwball«, är en komisk berättelse om den skamlöse dopningsläkaren Tony Bosch, där barnskådespelare får spela upp scener ur hans förflutna.

– Det är lättare att göra dokumentärer i dag än när jag började för människor har blivit så vana vid formen, den har blivit så synlig. Och det är mycket tack vare Netflix, som ju också har skapat en enorm konkurrens på marknaden. Vi filmskapare har fått många nya möjligheter tack vare den här utvecklingen, säger Billy Corben.

Streamningen har också öppnat för nya format. När Corben jobbade med dokumentären »Cocaine cowboys« 2006 tyckte han att materialet skulle räcka till två långfilmer, men fick nej av sin producent – det fanns helt enkelt inga visningsfönster för en dokumentär miniserie.

– Alla dessa år senare har det blivit extremt populärt med serier på upp till tio timmar. Under en period, efter att »The jinx« hade gjort succé, kunde jag pitcha en idé till en film och få frågan »kan det här hålla för sex timmar?«, säger Billy Corben och skrattar.

Kanske hänger suget efter långa, dokumentära berät­telser också ihop med samhällsklimatet. I en tid då raka fakta ständigt ifrågasätts finns det något vilsamt i att utforska ett ämne på djupet, få tid att ta in olika perspektiv och dra egna slutsatser. Det gäller inte minst frågan om ­människans påverkan på djur och natur, menar »Our planet«-­producenten Keith Scholey.

– När man lever i en värld där folk inte accepterar fakta så måste man visa dem saker. Man får ta publiken i hand och säga: »Du kanske är skeptisk – men titta på det här!« Förhoppningsvis är det någon som får en aha-upplevelse. I dagsläget är det nog bara dokumentärer som kan åstadkomma det.

Fakta |Fyra streamade dokumentärer

»Det 13:e tillägget« (Netflix). Efter Mar1tin Luther King-filmen »Selma« fick regissören Ava DuVernay fria händer av Netflix. Resultatet är denna Oscarsnominerade film om hur slaveriet i USA aldrig avskaffades, utan bara flyttades in i fängelsesystemet.

»Little Pyongyang« (The Guardian/Youtube). Dagstidningar som New York Times och The Guardian har också börjat producera kort­dokumentärer för streamning. I denna melankoliska pärla berättar nordkoreanske Joong-Wha Choi om flykten från den totalitära staten, och om sin hemlängtan.

»United skates« (HBO). Rullskridskoåkning lever och frodas i USA, där det blivit ett afro­amerikanskt familjenöje. Det är en hotad kultur som dock får fullt spelrum i denna film, där bland andra Salt-N-Pepa berättar om sin relation till rullskridskohallarna.

»Mens: Historien om en revolution« (Netflix). Årets Oscars­vinnare för bästa dokumentära kortfilm föddes ur att ungdomar i LA ville göra något för jämn­åriga i Indien, där mens fortfarande är stigmatiserat och gör att många unga kvinnor måste avsluta sin utbildning.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera