Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

»Forskning måste bearbetas och populariseras för att bli begriplig«

Nyligen undertecknade 111 svenska forskare ett upprop mot Plan S. Planen kräver att forskare som har offentliga anslag endast ska få publicera sig i gratistidskrifter eller på öppna nätplattformar, så kallad open access. Tre forskningsråd står hittills bakom Plan S.

Publikation i prestigetidningar som Nature, Science och Cell skulle förbjudas. De finansieras nämligen via prenumerationer, i likhet med drygt 80 procent av dagens vetenskapliga tidskrifter.

Forskning är en global, kollektiv process, där varje experiment och studie bygger på andra forskares resultat. Kunskapen rensas, sorteras och distribueras genom publikationssystemet – forskar-världens blodomlopp, lever och njurar i ett. Ett forskningsresultat som inte rapporteras är bortkastat. Helt följdriktigt styrs den vetenskapliga karriären av hur mycket man publicerat – och i hur fina tidskrifter. »Publish or perish« (publicera eller försvinn) är forskarvärldens motto.

Vetenskaplig publicering är seg och mödosam: Forskaren skickar in sitt manus, vanligen till den bästa tidskrift där hen tror sig ha en chans. En redaktör bestämmer om texten ska refuseras eller skickas till »referees«, som är aktiva forskare inom fältet. De kräver ofta ändringar, ibland nya experiment. Forskaren gnisslar tänder och ändrar – nya granskningar följer tills bedömarna är nöjda. Om redaktören trots detta refuserar manuset får forskaren börja om processen i en ny tidskrift. Antas manuset sköter förlaget om att språk, bilder och tabeller hyfsas, och att artikeln publiceras. Ju högre prestige en tidskrift har, desto svårare att få sitt manus antaget. Därför underkastar sig forskaren denna bitvis förnedrande process. Till fördelarna hör att manuset blir mycket bättre efter att ha stötts och blötts på detta sätt, vilket inte minst gynnar läsarna.

I ett separat, oberoende system förses varje artikel med nyckelord som gör den sökbar i databaser som Web of science med 17 000  vetenskapliga tidskrifter. 

Universitetsbiblioteket i Lund uppger att det håller sig med 10 000 tidskrifter, alla fritt tillgängliga för Lunds studenter och forskare. De kostar 61 miljoner kronor i prenumerationer, vilket förespråkare för open access menar är för dyrt. Men det är bara 0,8 procent av lärosätets omslutning på 8 miljarder kronor. Försumbart, jämfört med apparater, reagenser, personal och lokalhyror.

Honnörsargumentet för open access är att allmänheten genast och gratis ska kunna läsa all vetenskap som produceras. Men bulken av forskningsartiklar är oläsliga för lekmannen. Forskning måste bearbetas, populariseras, för att bli begriplig. För övrigt kan vem som helst redan i dag gå till valfritt universitetsbibliotek och få gratis tillgång till alla deras tidskrifter. 

Plan S-folket anser sig veta att prenumerationstidskrifterna gör »övervinster«. Men tänk om de investerat sina vinster i bättre och effektivare publikationssystem som gynnar forskarsamhället? Och varför ska man leta efter »övervinst« just i de 0,8 procent av universitetsbudgeten som går till tidskrifter? Ingen ifrågasätter profiten hos de företag som säljer kemikalier och apparater.

Open access är inte heller gratis, vilket man ibland förleds att tro. Får tidskriften inte ta betalt för prenumerationer tar de betalt av forskaren, i snitt cirka 14 000 kronor per artikel. Om Lund skulle publicera sina årliga 4 500 artiklar i open Access skulle kostnaden bli runt 63 miljoner kronor. Lika dyrt som prenumerationer alltså.

Den stora faran med betalpublicering är att tidskrifters incitament att höja sin kvalitet försvinner. En prenumerationstidskrift tjänar mer ju högre prestige den har, eftersom fler vill prenumerera och priset kan sättas högre. En betaltidskrift tjänar tvärtom på att publicera så mycket som möjligt och vinner därmed på att sänka kraven. Är tidskriften elektronisk är kostnaden för själva publiceringen försumbar. Helt följdriktigt existerar inga topprankade open access-tidskrifter. Ett tvång att publicera i open access skulle ta bort forskarvärldens viktigaste incitament och motor.

»If it ain’t broke, don’t fix it!« sa Jimmi Carters budgetminister T Bert Lance om politikers dyra klåfingrighet. 

Den vetenskapliga publikationsprocessen är inte trasig. Initiativet till Plan S kommer inte från en frustrerad forskarkår eller en missnöjd allmänhet, utan från en koalition av europeiska forskningsfinansiärer. Dessa tjänstemän har gett sig själva mandat att börja meka med den vetenskapliga publikationsprocessen, forskarsamhällets blodomlopp. De måste stoppas innan de orsakat irreparabel skada.

Agnes Wold är professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Läs hennes krönikor här. 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera