Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Lars Hjalmarsson – en av Palmes pojkar

Lars Hjalmarsson, Informationschef (S), bokförläggare, avled den 11 februari 2019.

Han var en av Palmes pojkar. Men han hade inte den typiska politiska bakgrunden. Lars Hjalmarsson var matematiklärare och hade lockats till Stockholm från Ulricehamn för att skapa brevkurser i mängdlära och annat som följde med »Hej matematik« på 70-talet. Vilsna föräldrar behövde vägledning för att hjälpa ungarna med matteläxorna.

Fast samhällsintresset tog över. Genom jobb med studiematerial åt arbetarrörelsen lärde Lars Hjalmarsson känna S-partisekreteraren Sten Andersson. Den evige partisekreteraren lockade över »Hjalmar« till partiets informationsavdelning 1975 där han blev chef tre år senare. Där fanns en inte helt okomplicerad maktdelning: Olof Palme styrde landet från Regeringskansliet, Sten Andersson styrde partiet från Sveavägen 68.

Men 1976 kom maktskiftet och Thorbjörn Fälldin tog över som statsminister. Återtåget för S dröjde till valet 1982, då både kommunikationen och budskapet hade vässats.

Sten Andersson ville inte att Hjalmarssons kampanjmakare skulle ha direktkontakt med Palme, den skötte han bäst själv. Valbudskapet handlade 1982 ofta om att »slå vakt om« saker i välfärdsbygget, till exempel sjukförsäkringen. Men en dag etablerade Palme kontakt med kampanjgänget och visade en egen liten handritad skiss till affisch: »Slå vakt om barnbidraget.« Inget parti hade ifrågasatt barnbidraget och i de borgerliga partierna väckte affischen ilska.

På 80-talet förnyade Lars Hjalmarssons gäng den politiska kommunikationen. Inte minst 1985 när man engagerade regissören Roy Andersson att göra en dramatisk bioreklamfilm på temat »Varför ska vi bry oss om varandra?«.

Mer förbryllade var partifolket något år tidigare när man gjorde en annons som uteslutande bestod av texten i Karin Boyes dikt »I rörelse«.

Ett ständigt återkommande dilemma under dessa år var hur man skulle förhålla sig till löntagarfonderna. LO drev på, men partiledningen och Palme var tveksamma.

– I Palmes eftervalsanalys menade han att vi förlorade 1976 på kärnkraftsfrågan, men jag är rätt säker på att löntagarfondsfrågan var mer avgörande, sa Lars när jag intervjuade honom många år senare.

– Hur kunde man låta det ske? Socialdemokratin var aldrig emot blandekonomin. Sveavägen hade inte ens fått det första fondförslaget när det presenterades 1975. Varför sa man inte nej? funderade han då.

Trots att en tam variant av fonder var på plats behöll S regeringsmakten i valet 1985. Själv gick Lars till Tidens förlag, där han efterträdde Ebbe Carlsson som chef.

Om det var Ebbe eller Lars som köpte rättigheterna till Jean M Auels bokserie, som började med »Grottbjörnens folk«, minns jag inte. En storsäljare blev de i alla fall även i Sverige. Men Tidens förlag försvann först in i rörelseägda reklamkoncernen ARE och sedan vidare till kooperativt ägda Rabén & Sjögren.

1997 startade Lars Hjalmarsson det egna bokförlaget Hjalmarsson & Högberg och han var alltid lika entusiastisk över utgivningen. Ämnet – oavsett om det var en politisk biografi, memoar eller en betraktelse över leninismen – fångade honom. Och han tillade alltid om författaren att hen »skriver väldigt bra«.

Den röda tråden i utgivningen var inte lika självklar. Till författarna hörde såväl  Sveriges tidigare statsminister (och Lars Tyresögranne, Ingvar Carlsson) som Tony Olsson, en av de tre som dömdes för Malexandermorden. Jag samarbetade med Lars i ett par bokprojekt och det var ett sant nöje. Han såg inte problemen, utan möjligheterna och gjorde det alltid med ett försiktigt leende.

När vi av en slump sågs då och då pratade vi alltid en stund om två saker: Vart politiken var på väg och hur det gick för Elfsborg i allsvenskan. Han hade starka känslor och uppfattningar på båda områdena.

Lars Hjalmarsson var mycket engagerad för det fria ordet – han satt i Svenska PEN-klubbens styrelse – och för kulturpolitiken. Till första maj kom han oftast med ett handtextat plakat om att stärka satsningarna på kulturen.

När beskedet om att han gått bort, kom höll jag just på att läsa en av förlagets senare böcker, Kjell Albin Abrahamsons »Låt mig få städa klart«. En uppgörelse med den svenska kommunismens historia. De två fattas oss nu båda.

Och Loke, han sörjer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera