Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

»Liberalernas tröst: inte i Theresa Mays skor«

Snurren runt förstanamnet är inte det värsta. Det är att L går till val på att säga Ja, Oui och Yes till EU.

Miljöpartiet övergav sitt krav på utträde ur EU redan 2008. Nu har såväl Sverigedemokraterna som Vänsterpartiet bestämt sig för att sluta driva frågan.

Liberalerna har inte noterat kursändringen. Eller låtsas inte om den. På sin sajt sammanfattar före detta FP sin EU-politik i nio punkter. Den första är »Stoppa Swexit«. Man kämpar alltså främst mot något inget etablerat parti föreslår. Inte MP-utbrytarna i Vändpunkt heller – men i och för sig maktkampsförlorarna i SD, som bildat Alternativ för Sverige.

Att gå till val på att bekämpa detta pytteparti är en udda prioritering. Ännu konstigare än att gå till val på att införa euron 2020, punkt två för Liberalerna.

Nå, det är ju drygt två månader till EU-valet. De 55 valledare och kandidater som åker till Bryssel på utbildning 21–22 mars kanske lyckas slipa argumenten. Däremot är det föga troligt att träffen i EU-parlamentet med Cecilia Wikström blir av.

Övriga svenska partiers information om ståndpunkter inför valet 26 maj är inte heller mycket att skryta med. »Ta matchen mot högerextremismen – rösta i EU-valet« är rubriken hos Socialdemokraterna. De är annars för »schyssta jobb och villkor« samt att »fler européer ska ha ett jobb att gå till«. Någon däremot?

Än är de svenska partierna, undantaget KD, tämligen knapphändiga i sin information. Annat är det i Tyskland. Kristdemokraterna i CDU toppar webbplats med nya partiledaren Annegret Kramp-Karrenbauers artikel där hon med 12 548 tecken polemiserar mot den franske presidenten. Emmanuel Macrons artikel publicerades runt om i EU häromveckan. En nyckelmening löd: » Vi kan inte låta nationalister, som inte har någon lösning att erbjuda, utnyttja missnöjet bland våra folk.«

Macron erbjöd europeiska minimilöner, land för land. Kramp-Karrenbauer var inte road. Hon underströk att EU inte kan göras om utan nationalstaternas medverkan, att nationalstaterna är grunden för demokrati och identifikation. Att gamla EU-länder måste förstå de Central- och Östeuropeiska staternas betraktelsesätt. Och att EU-institutionerna inte kan hävda moralisk överlägsenhet gentemot regeringarnas samarbete.

Det är annat än att peka finger mot »Swexit«,  »högerextremismen« och »nationalisterna«. Och förmodligen en mer framgångsrik inställning om man vill påverka politiken i Polen, Rumänien och Ungern i mer rättsstatlig riktning.

De tyska Socialdemokraternas EU-program är 32 sidor långt. Liberalerna i FDP har klämt ur sig 65 och Bündnis90/Die Grünen hela 197 sidor. Det finns detaljer att diskutera. I massor.

Hoppeligen blir diskussionen i Sverige mer inriktad på vad EU ska göra framöver. Pratar man sakfrågor finns gott om utrymme att rida käpphäst.

Min är att EU måste fasa ut jordbruks- och strukturfondsstöden. Med brexit – när och hur det nu sker – faller Storbritanniens nettobidrag bort. I det pågående budgetarbetet är planen att därför krympa anslagen till jordbruk med 5 procent och till regionalpolitiken med 7 procent. Politikerna borde gå hårdare fram när förändringsfönstret står på vid gavel för perioden 2021–2027.

Bidragen som går till utjämning mellan regioner bidrar till korruption. Många försnillningshärvor i östra Europa handlar om att politiker antingen direkt själva, eller genom kompisar och släkt, försett sig med EU-projektpengar. Och inte bara där.

Men det är medborgarna i de gamla kommunistländerna som med ojämna mellanrum samlas till stora demonstrationer mot korruptionen. Det bästa stödet EU kan ge dem är att sluta ge strukturstöd som hamnar i orätta fickor.

I Sverige delar socialfondsrådet (EFS), ut 6 miljarder kronor mellan 2014 och 2020. Den som läser utvärderingar har svårt att se nyttan; annat än för konferensindustrin och projektledarna som kan förvandla sin hobby till lönearbete.

Det tål att diskutera. Liksom (o)rimligheten i att ge EU beskattningsrätt, som L vill. Eller hur Schengenområdet bäst håller gränsen. Eller EU:s rigida motstånd mot GMO ...

Dagens lidande (L)iberaler får trösta sig med att de i alla fall inte går i Theresa Mays skor.

Malin Siwe, politisk krönikör. Läs hennes artiklar här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera