Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Uppmuntra inte martyrskap

Nu, mer än ett halvt sekel senare, har idéutbytet mellan vita nationalister i Sverige och Sydafrika åter tagit fart.

På 1930-talet reste sydafrikanska tjänstemän till Sverige för att studera föredömliga samhällen där den vita medelklassen ansågs leva i harmonisk gemenskap. Genom att skapa liknande områden i Sydafrika, avskilda från de omgivande icke-vita områdena, hoppades man minska risken för rasblandning och »rehabilitera« misslyckade vita.

Snart hade varje större sydafrikansk stad åtminstone en vit förort. Socialingenjörer instruerade de boende i hur en »god vit« förväntades leva. När apartheideran officiellt startade 1948 blev segregation inom samhällets alla områden regel. Resten är historia.

Nu, mer än ett halvt sekel senare, har idéutbytet mellan vita nationalister i Sverige och Sydafrika åter tagit fart. För några veckor sedan uttryckte den sydafrikanska journalisten Marianne Tham oro över svenska rasideologer som Jonas Nilssons engagemang i boernas kamp.

I somras var Nilsson konferencier på ett event i Stockholm som syftade till »att belysa vad det innebär att bli en minoritet i sitt eget land«. Bland de inbjudna talarna fanns Carel Boshoff Jr, ledare för den vita utbrytarrepubliken Orania, ett samhälle där bara afrikander som vill kämpa för det egna folkets kulturella överlevnad får bo.

För några år sedan skrev jag en bok om just Orania och träffade Boshoff i afrikandernas självutropade hemland. Som barnbarn till apartheidarkitekten H. F. Verwoerd menade han sig ha insett det orättfärdiga i att neka andra grupper politisk makt. Men, tillade han, »en minoritet kan alltid vara majoritet någonstans«. I den andan gick några afrikandfamiljer samman 1990 och köpte en spökstad i Karoo-öknen.

Oranierna var övertygade om att visionen om en regnbågsnation skulle misslyckas. Nelson Mandela var besviken, men lämnade utrymme i Sydafrikas nya konstitution för skapandet av en boerstat och önskade dem lycka till.

Det visade sig dock att de flesta afrikander inte ville avstå från sina bekväma livsstilar (och svarta hembiträden) i urbana center. Efter mer än tjugo år hade samhället bara ett tusental invånare.

Men när jag träffade Oranias ledning 2011 fanns en nytänd optimism. Afrikanderna hade äntligen vaknat, menade Boshoff. Vita bönder mördades, brottsligheten hade skjutit i höjden och Jacob Zuma hade valts till president. De som en gång kallat oranierna galna rasister skrattade inte längre. I stället erbjöd de nu såväl pengar som moraliskt stöd. Man köpte mer land och dåvarande ordföranden i stadsrådet, Mannie Opperman, hävdade att om den nya tillväxttakten höll i sig skulle man ha 20 000 invånare år 2030. Nu, snart tio år senare, kan man konstatera att den prognosen inte kommer att hålla. På ett decennium har bara några hundra nya invånare anslutit sig.

Lördagen den 23 mars inviger högerextrema Det fria Sverige [K2] sitt första »Svenskarnas hus« i Töreboda kommun. Flera av de tongivande profilerna har ägnat sig åt idéutbyte med boerna. Likt oranierna har de också börjat köpa mark och fastigheter i syfte att skapa en sorts svenska, nationalistiska frizoner. På sin sajt målar man framtiden i dystra färger: Regnbågsnationen Sverige kommer att misslyckas, den demografiska förändringen kan inte längre hejdas; inom kort kommer svenskarna att vara en minoritet i sitt eget land. Även mindre radikala nationalister har länge drömt om helsvenska områden och nu tycks samtalen om gated communities och kulturell isolering ha letat sig in också bland den mer moderata högerns välutbildade medelklass. Den senaste tidens avslöjanden om ett så kallat Visegrad-sällskap som vill ta över en svensk kommun har väckt såväl löje som oro.

Hur ska vi förstå detta? I Sydafrika har en inte obetydlig del av boernas nationalistiska elit ägnat de senaste tre årtiondena åt att spela dragspel och idka jordbruk i ett envist försök att bevisa att de minsann kan klara sig utan de svartas arbetskraft. I snart 30 år har Oranias egen vaktstyrka patrullerat sitt helvita samhälle i väntan på en yttre fiende som ännu inte infunnit sig. De har gjort detta med såväl Zumas som Julius »skjut boern« Malemas fulla stöd. Troligen för att boernas mest hängivna nationalister därigenom har oskadliggjort sig själva.

Den upprörda medborgare som fumlar efter tändsticksasken gör nog därför bäst i att inte bränna ner huset i Älgarås; inte bjuda på martyrskapet genom att sabotera, utan i stället bara låta åren gå medan »de fria svenskarna«, likt oranierna, väntar förgäves på såväl barbarer som reellt inflytande.

Kajsa Norman är författare och journalist. Läs hennes krönikor här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera