Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Andra kammaren

SD:s toppkandidat pekas ut i »Visegrad-sällskap«

Vem är egentligen SD:s andranamn i EU-valet? Kan en journalist gå hur långt som helst? Och vilket är Carl Bildts nya fordon? Följ protokollet i Andra kammaren.

Jessica Stegrud, andranamn på SD:s Europavallista. Foto:TT

En ganska okänd kandidat och nybliven medlem dök upp när Sverigedemokraterna i veckan presenterade sin lista inför Europavalet. Tvåa på listan är Jessica Stegrud, ekonom från Skåne och ny i partipolitiska sammanhang och som SD-medlem.

– Jag tror att jag blev medlem i går, sa Jessica Stegrud.

Hon var tillfrågad att kandidera för SD i höstens riksdagsval, men tackade nej då.

Vid presentationen gav hon intervjuer där hon berättade att hon varit medlem i Medborgerlig samling ett år. Hon har också haft en podcast med Ann Heberlein, som i höstas var M-kandidat till riksdagen. Heberlein är numera politisk sekreterare åt M-ledningen i Staffanstorps kommun.

Fast det finns en sak som kan störa Stegruds resa mot Bryssel. Hon är  inte alls uppmärksammad i traditionella media, men desto mer i social media och på sajter där hennes presumtiva väljare kan antas vara besökare.

Jessica Stegrud är en av dem som pekas ut i ett middagssällskap som smider planer på en »svensk enklav«, genom ett medvetet arbete med att försöka ta ledningen i en svensk kommun. Sällskapet uppmärksammades av journalisten Andreas Henriksson i ett par artiklar som publicerades på Ledarsidorna.se där Stegrud själv medverkat som gästkrönikör. Publiceringarna ledde till att Ann Heberlein, som också skrivit där, bröt med ledarsidorna. Ledarsidorna har sedan dess brutit samarbetet med Andreas Henriksson.

Men sällskapet har uppmärksammats i andra sammanhang

Den 16 november 2018 skrev journalisten Gunnar Sandelin om det på bloggen på »Det goda samhället«. Han inbjöds att närvara vid några sammankomster med cirka 30 personer:

»Temat för dessa möten var hur man skulle kunna överleva i Sverige och slippa mångkulturen. Jag kan naturligtvis inte uttala mig om alla deltagare, men jag vill ändå understryka att det inte handlade om några haverister utan om välutbildade och, vad jag kunde se, framgångsrika personer mitt i livet«.

Enligt både Sandelin och Henriksson fanns där politiskt förtroendevalda inom några av våra större politiska partier, tjänsteman i den politiska förvaltningen, IT-konsulter, egna företagare, lärare och andra.

»Vi vill att våra barn ska få växa upp på ett ställe där de slipper att bli våldtagna, rånade, misshandlade eller skjutna«, löd en av programförklaringarna, enligt Sandelin.

Sällskapet har hittat en förebild i de så kallade Visegradländerna inom EU som, med Polen och Ungern i spetsen, går emot EU-elitens krav på anpassning till mångkultur och massinvandring. Tanken är att Sverige behöver »Visegradkommuner« som »gör uppror« mot Stockholm och regeringens/riksdagens maktmissbruk, skriver Sandelin.

Sandelin skriver »I arbetsgrupper under många timmar diskuterades hur man skulle få fram tillräckligt med pengar för att kunna köpa mark i en lämplig svensk kommun och där bilda ett slags minisamhälle med målsättning att locka dit likasinnade personer som också vill investera i att leva svenskt. Det första steget i planen är att så snart som möjligt tillsammans kunna bosätta sig i denna utvalda kommun för att där påverka den politiska balansen inför nästa val 2022«.

I Henriksson artiklar beskrivs några av de tongivande bakom sällskapet. En av dessa är »Ekonomen«. Ekonomen är Jessica Stegrud som då precis hade slutat som chefscontroller på ett av landets största bolag, där hon hade arbetat i närmare 20 år.

Själv kommenterar hon artiklarna på Facebook och vill tona ned bilden:

»Jag vet inte så mycket om det s k 'projektet' då jag inte haft något alls med det att göra, men de middagar med sällskapet jag deltagit på (varav den senaste i mars månad) har inte - så vitt jag vet - innehållit något annat än god mat, lådvin, intressanta föredrag och en mängd givande diskussioner.«

Och uppgifterna i samma sammanhang om att hon skulle tagit jägarexamen och skaffat ett pumphagelgevär förnekar hon:

»(Jag) har aldrig ägt något och är usel på att ljuga … «

Andra kammaren tror att kopplingen till sällskapet ända kan bli en sten i skon på Stegruds väg mot EU. Sällskapet har inte fått någon vidare uppmärksamhet i traditionella media, men varit en snackis i sociala medier.

Från dokument som ledarsidorna publicerat:

 

Från dokument som ledarsidorna publicerat:

De utpekade »Visegradkommunerna«: Askersund, Gullspång, Karlsborg, Laxå, Lekeberg, Tibro och Töreboda (samtliga i södra Närke eller f d Skaraborgs län i Västra Götaland).

 

* * *

Vänsterdebattören som blev fackpamp

 

Andreas Miller, fackbas för Ledarna. Foto: Ledarna

En journalist kan gå hur långt som helst, bara de har förstånd att sluta i tid. Det är ju en evig sanning, och de kan till exempel bli ledare för Ledarna. I centrum för den senaste tidens skandaler kring den fackliga organisationen Ledarna står ordföranden Andreas Miller.

Ett långt steg från hans gröna, eller kanske snarare ljusröda ungdom. Miller var aktiv i det som tidigare hette Broderskap, de kristna socialdemokraterna. Numera heter de det mer tungvrickande Socialdemokrater för Tro och solidaritet.

Men Miller från Bankeryd i Småland hamnade i Stockholm och en kväll på Café Opera (av alla ställen) tidigt 90-tal började han, Per Wirtén och Carl Josefsson prata om att starta en ny tidskrift med vänsterprofil. Till nästa tidskriftsträff på restaurang Pelikan på Södermalm i Stockholm hade även Håkan A Bengtsson anslutit. Den senare är kvar i det som blev Arenagruppen som dess vd.

Och en vänstertidskrift blev det, Arena, som hade premiär 1993. Den fysiska tidskriften lades ned 2017, men fortsätter nu som sajten Dagens Arena. Miller gjorde i stället en typisk Sveriges radiokarriär, först som programledare på Människor och tro och Studio 1. Men snart väntade en chefskarriär, kanalchef för P4 Uppland, Vetenskapsradion och P4 Stockholm. Parallellt med det basade han i flera år över branschföreningen Medieledarna som tillhör Ledarna. I fjol blev han boss för hela klabbet. En organisation som så att säga svävar fritt på den fackliga kartan, och som inte är kopplade till vare sig TCO eller Saco. Däremot deltog Ledarna (tidigare Salf) i förhandlingskartellerna för kommun- och privattjänstemännen, KTK och PTK.

Björn Rosengren skriver i boken »Mitt i steget« att »Salf hade en olycklig vana att önska sig alla möjliga fördelar, utan några tänkbara eftergifter«.

Som ordförande för Ledarna har Miller hamnat i stormens, eller åtminstone drevets öga, när vidlyftiga rese- och bilvanor uppmärksammats i förbundets ledning. Den nu sparkade vd:n Per Hedelin körde (kör ett tag till) en Porsche Cayenne för 825 000 kronor. Själv kör Miller en Volvo XC60, men har samtidigt pendlingskort till Stockholm som boende i Uppsala.

När Jönköpings-Posten förra året porträtterade »bossen från Bankeryd” satte de rubriken:

»Det är inte alltid det blir smärtfritt«.

Så sant, så sant…

* * *

Vår trogne läsare UB, operasångaren, författaren med mera, Ulf Bergström, har noterat utbredningen av akronymer.

»En (något) skönjbar trend verkar vara mot fler dubbelnamns-förkortningar.«

Måhända på grund av skilsmässor och att man behåller sitt födselefternamn.

Som AKB (Anna Kinberg Batra) eller EBT (Ebba Busch Thor). I Tyskland följer man man i sina svenska moderaternas fotspår och medierna rapporterar om AKK, alltså Mutti Merkels efterträdare, Annegret Kramp-Karrenbauer. Inte så konstigt med tanke på antalet bokstäver. Radutrymmet online eller trycksvärtan man kan spara in är betydande. Inte heller flyter det helt vackert i munnen, snarare får man, ja ni vet kramp, det blir en kamp. (Inte heller det ett gångbart ord i tysk politik.)

Kan man ana att förkortningen är vägen till politisk framgång.... eller förlust? Korrelerar det? Att man vill bli en JFK? Är det mer attraktivt att vara en politisk så pass känd enhet att man är en förkortning? Är det bara en efterapning av Amerikat?

FDR. LBJ?

Men riktigt så enkelt är det inte. Korrelationen är svag. En fullskalig analys visar att till exempel DSK (Dominique Strauss Kahn) gick politiskt bra fram tills att DSK:s privatliv blev exponerat i bättre belysning, i form av en städerska som inte alls var libertarian, och än mindre när det skulle användas våld, vilket städerskan anklagat honom för.

AKB förkortningen gick väl inte helt hem i folkhemmet. Eller i de moderata residensen och palatsen kanske det heter.

EBT gick däremot framåt (på slutet).  ...PKK? nej, förresten. Det klargjorde AKBs man DB (David Batra) vid sin Elefanten i rummet show, att AKB och EBT fick honom bara att tänka på automatvapen, som AK5.

En djupsinnig analys visar att ingen av de svenska ministrarna har ett dubbelnamn som man kan förkorta. Vad detta betyder rent politiskt kan man fundera på.

Så vi sörjer HHK (Helene Hellmark Knutsson) som minister, men noterar att i USA har demokratiska stjärnskottet Alexandria Ocasio-Cortez ju blivit AOC och i Göteborg hettar det till kring ASH. Fast Ann-Sofie Hermansson är ju mer känd som Soffan.

Praxis i dessa fall borde i alla fall utredas grundligt av en erfaren politisk observatör och krönikör som KGB.

* * *

Voi-ne, voi-ne vad det går

 

»Ohoj, högern har snott din Voi« skrev Andra Kammaren för inte allt för länge sedan, och publicerade en bild på en hel drös med de populära hyrscootrarna Voi utanför Timbros 40-årsfest.

Nu kommer ytterligare bekräftelse på att eldrivna sparkcyklar är mumma för högern. För är det inte..? Jo, som herrfotbollslandslaget presschef konstaterade, det är Carl Bildt på en Voi.

Att Bildt tar sig fram tvåhjuligt är i och för sig inget nytt. Han brukade som utrikesminister skippa Säpo-bilen och susa runt på Östermalm med omnejd på cykel. Något som sägs ha varit sådär poppis bland livvakterna, som tvingades flåsa efter i släptåg sisådär 20 meter bakom den tidigare M-ledaren.

Men när den här bilden dök upp i sociala medier kunde politiknördarna inte hålla sig. DN:s Viktor Barth Kron skrev:

»Wheels down for Karlaplan. Important discussions on a wide range of topics, at the cheese desk of Sabis. More to follow, most certainly.«

KD:s policychef Johan Ingerö:

»På väg mot Abu Dhabi, för viktiga överläggningar om det dramatiska valet i Mikronesien.«

»Tagit Sjöstedt på orden och slutar flyga«, skrev signaturen Agneta Carlquist.

Carl Bildt har till vår kännedom ännu inte svarat på påhoppen, med vi räknar med något von oben inom kort.

* * *

Timbroit driver facklig kamp

På arbetsköparsidan: Åsa Linderborg. Foto: TT

Det pågår en lönestrid mellan frilansarna på Aftonbladet Kultur och dess chef Åsa Linderborg. Längst fram vid barrikaderna står liberala Mattias Svensson. Han är inte sådär mjäkigt socialliberal, som han själv uttryckt saken, utan en riktig liberal – en sådan som gillar Robert Nozick och Ayn Rand.

Mattias Svensson har på senare tid fört förhandlingar å sina frilansares vägnar med Aftonbladet. De har fått blankt nej och bestämt sig för att gå ut med sina krav i debattform – i facktidningen Journalisten.

»Det känns bittert ironiskt att den liberala tidningen accepterat principen om regelbundet stigande arvoden. Medan den delvis arbetarrörelseägda tidningen, med en kultursida med starkt radikal profil, som ständigt talar om vikten av facklig kamp och ekonomisk utjämning, säger nej«‚ skriver de i Journalisten.

Lika ironiskt som Sveriges mest nyliberala person inte accepterar marknadens villkor? Men den så kallade »mindfucken« stannar inte där.

Åsa Lindeborg svarar på kritiken i samma tidning:

– Det svåra är att internt i en budgetprocess argumentera varför just kulturjournalister ska ha bättre betalt när kulturjournalistiken är den sektor som har svårast att hävda sig digitalt. Jag står på deras sida, eller jag vill stå på deras sida… Det är ett helvete att vara socialist och ha arbetsgivaransvar.

* * *

Joachim Berner, som varit chefredaktör på G-P, DN och Expressen, och utsågs men aldrig fick tillträda som vd på Sveriges Radio, kommer i maj ut med sina memoarer. Men den tidigare chefredaktören sägs inte vara så skrivsugen själv. Andra Kammaren hör att det är en annan profilerad liberal, Johan Norberg, som suttit vid tangentbordet som åtminstone delvis spökskrivare.

Själva minns vi när Kjell Swanberg skojade med DN i Svenska Dagbladet den 7 september 1999 med helsidesparodin (i gamla fullformatet broadsheat) »Grannens Nyheter«.

DN var inne i en svår period, där det mesta var motigt. Swanbergs parodi på Berners förstasidesspalt handlade om hur jobbigt det var att göra tidning varje dag. Swanberg gladde oss också med rubriker som:

»Desperation föreslås som nytt skolämne«, »Astrist springa på dyrt gym«, »Allt fler faller i gråt« och »Många äldre ser fram mot döden«. På kultursidan skriver man: »Äntligen en film som bevisar att allt är meningslöst« och på ledarsidan: »Vad tjänar det till att skriva och skriva när ingen ändå orkar läsa?«.

Repris kanske – SvD?

* * *

Lika som bär 1:

Zoran Alagic ( Presschef Lärarnas Riksförbund) och  Lars Mikkelsen (dansk skådespelare)  Foto: Mats Edman/Studio Artemis och TT

 

Lika som bär 2:

Patrik Engström (chef för gränspolisen) och Daniel Suhonen, (håller gränsen vänsterut) Foto: TT

* * *

Apropå Suhonen och hans gäng Reformisterna kan vi inte låta bli att återge ett inlägg från Toni Eriksson, tidigare försteombudsman i Stockholms läns SSU-distrikt med mera:

* * *

Nej, Juholt har inte tacklat av. Här tar han ett fast grepp om den isländska guldreserven.

* * * * * *

Hört något? Sett något? Vet något? Kommit på en lika som bär?

Har du bilden eller klippet alla vill se? Tipsa oss!

andrakammaren@fokus.se

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera