Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Anders Ehnmark

Anders Ehnmark, författare och journalist, avled den 29 mars, 87 år gammal.

Det var 1962 som en charmig, akademiskt utbildad reporter, bara 31 år gammal, av Expressen skickades till Rom som korrespondent.

Den nye korrespondenten, Anders Ehnmark, träffade sin företrädare, en rödhårig utrikesveteran, Gunnar Nilsson, och frågade: »Har du något arkiv?«

»Ja«, svarade veteranen och pekade mot ett plåtskåp. I det fanns hundratals hängmappar. Tomma. Det fanns bara tre mappar som innehöll klipp: 1) Påven, 2) Maffian, 3) Sophia Loren.

»Är det allt?«

»Det räcker.«

Det räckte även för Ehnmark – sin branschs lyxlirare och sitt språks mest elegante utövare – ty hans värld var större än det sorgfria men stökiga Italien, och han var essäist mer än reporter. Någon på Expressen mindes att om utrikesredaktionen ringde sa han att han jobbade för kulturen. Ringde kulturen sa han att han var upptagen med utrikes uppdrag. »I själva verket satt han på en piazza och läste en bok.«

Han hade skrivit en bok om kolonialismens och krigets Angola och Expressen såg Rom – till skillnad från Paris och London – som ett idealiskt avstamp för sin Afrikabevakning. Rom sågs, enligt tidningens egen dödsruna, när Ehnmark avled 87 år gammal, som »en fjärde rangens postering«.

En sådan postering passade Ehnmarks personligt utformade, reflekterande prosa. Mera banalt än boken om Angola – och präglad av tidsandan – skrev han sedan om Kuba: Fidel Castros och Che Guevaras revolution var vare sig förrådd eller förfelad.

Om Nordkorea skrev han så här: »Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med, ändå, som hävdar sin självständighet [...] med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt.«

Oftast skrev Ehnmark med förledande enkelhet och det var den som gjorde att han alltid –  a l l t i d  ! –  kom ut ur resonemang och debatter levande och med ökad prestige till sitt namn.

Som suverän stilist skulle han ogillat den banala formuleringen: Ehnmark var en essäist i teflonkostym. Kanske skulle han ha godkänt metaforen, att han var katten som alltid kom ner på alla fyra ben. Det gick så långt, att när kumpanerna och Expressenskribenterna P O Enquist och Ehnmark skrev en satir om kvällstidningsjournalistiken, »Chez nous«, blev Enquist inkallad till chefen, utskälld och i praktiken sparkad. Ehnmark gjorde sitt kattrick och fortsatte att vara vän med Expressen.

Han hade då för en tid gått till Norrskenflamman, en kommunisttidning i översta Norrland. Han härdade ut i åtta månader innan han knöt sig till Folket i Bild/Kulturfront. Under ett av dessa år inspirerades han att söka medlemskap i VPK, Vänsterpartiet kommunisterna.

Han var på en annan nivå. När ett jordskred vållade en översvämning norr om Venedig och 1 900 människor sköljdes till döds, skyndade han inte till katastrofplatsen. »Jag sitter i Emilia-Romagna och intervjuar intellektuella italienska kommunister. Det kan jag inte avbryta.« Likadant var det, när Expressen bad honom att i Rom göra ett reportage om stadens mest uppseendeväckande svenska medborgare, Anita Ekberg. Galoscherna passade inte. Tidningen var tvungen att till Rom skicka ner sin bästa nöjesreporter.

Dock intygar alla att Ehnmark inte var mallig. Nöjesreportern minns hur han tog med sig Romkorrespondenten och dennes »osannolikt vackra hustru« på cirkus. En Romsvensk, Åke Malm, har berättat att han om morgonen brukade jogga i en park och att Ehnmark alltid var »kamratlig och rolig«.

Ehnmark kom ur bildad och borgerlig miljö. De flesta av hans 27 böcker prisades och han utsågs till hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Hans mest omtalade bok var »Maktens hemligheter, en essä om Machiavelli« från 1986.  Den bästa är sannolikt »Palatset, ett reportage från Italien« från 1979. Italienspecialisten Titti Nylander beskriver den som »det bästa som skrivits om italiensk politik«. Ehnmark skrev då: »Systemet befinner sig nära en bristning.«

Knappast rätt då. Men i dag, 40 år senare, slår prognosen in. Som vanligt med Ehnmark: han får rätt. Det är bara att vänta.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera