Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ångest, ångest är vår arvedel.

Så även jorden.

Hon bär sitt lidande som en uttryckslös mask, går till tågstationen varje dag, ser människofloderna av återvändande deporterade, eländiga och halvt döda, stappla av tågen; spillror, oigenkännliga, för alltid krossade av erfarenheter som ingen kunnat föreställa sig. Nya tåg varje dag, men sin älskade hittar hon inte. Det är april månad i Paris och andra världskriget är på väg att sluta med nazi-Tysklands sammanbrott. I tidningar och på radio, kommunikéer: Monty går över Elbe. Berlin snart i ryssarnas ägo. Hitler ryktas vara död. De Gaulle proklamerar firandet av ärans seger, en yra av glädje och nationell stolthet, avbruten endast för en pliktskyldig sorgedag till Roosevelts minne. Hon begriper inte hur en ledare kan tro att denna påbjudna glädje har med något av människornas verklighet att göra. Hon går till stationen igen. Han kommer inte. Hon frågar runt, ingen vet. Bomber regnar över Tyskland där han kanske befinner sig på en väg eller en station eller skjuten i ett dike. Segern är nära. Men smärtan genomsyrar allt. En judisk flicka lever bakom draperier med en dam som säger att om tyskarna kommer så skjuter hon först dem och sedan oss. En angivare väntar på sin dom. Motståndsrörelsens folk misshandlar medlöparna till döds. Så kommer hennes älskade. I ett skick som inte går att föreställa sig.

I konsten att skildra tillstånd som lidande, ovisshet, skuld och vrede har få författare drabbat mig lika hårt som Marguerite Duras. I romanen »Smärtan« baxar hon bokstavligen upp den kollektiva avgrundssmärtan från fredsvittringens dagar 1945, som reflexmässigt förknippas med hopp och lättnad.

I vår tids Europa har i veckan inkarnationen av den kollektiva ångesten över jordklotets snabba uppvärmning, varit på rundresa. En till synes uttryckslös mask, ett blekt allvarstyngt barnansikte med flätor har träffat påven, besökt det fredliga Europas gemensamma parlament och hyllats av den förre amerikanske presidenten. Greta Thunberg har ett övergripande budskap: Lyssna på forskarna! Gör det som måste göras!

De flesta människor i världen säger sig vara bekymrade över klimatet. En metastudie visar att 97 procent av världens klimatforskare är eniga om att klimatförändringarna orsakats av människors beteende. En liten och högljudd minoritet förnekar aktivt att det finns ett klimathot, eller stänger av, klamrar sig fast vid ett hopp om att det forskarna säger inte är sant, likt patienter som får en sjukdomsdiagnos, vägrar att ta mediciner och kräver en second opinion.

Hur handskas man med »det här är inte mitt problem«-problemet, frågar sig en australisk forskargrupp i en rapport. Genom att blotta felinformationens svaga punkter, är ett svar. Genom att berätta sanningen utan att skrämmas, visa att det finns lösningar, är ett annat. I det offentliga samtalet tussas ibland de som förnekar hotet från uppvärmningen ihop med forskare som erkänner det. Det demokratiska samtalets princip bygger på att det goda argumentet segrar. Men filosofer kallar dessa åsiktskonfrontationer för »falsk balans«, då den ena analysen bygger på beprövad kunskap och forskning, den andra på lösa spekulationer. Och varnar för att experter sällan är de bästa kunskapsförmedlarna, och för att en sympatisk förnekare har goda möjligheter att vinna gehör hos en stor publik och kanske få beslutsfattare att inte vilja ta medicinen.

Kanske är det ångesten inför det som den uttryckslösa masken borrar sig in i.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera