Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Colombiansk stjärnregissör skapar den colombianska »gudmodern«

Cristina Gallego gjorde den poetiska gangsterfilmen »Birds of passage« i vrede över den skam som tv-serien »Narcos« drar över hennes hemland.

En efter en landar de blanka metallfåglarna i öknen. De kommer från det stora landet i norr och Raphayet förstår direkt deras innebörd. Med flyttfåglar följer bättre tider, löften om blomstring, om rika skördar. Marijuanahandeln, som kommer i gång när amerikanerna upptäcker Colombias potential som odlings- och transitland, bär på samma löften om ett bättre liv. Cessnaplanen ger Raphayet möjlighet att tjäna ihop till den hemgift som han behöver för att få gifta sig med den unga Zaida.

Filmen »Birds of passage« är en colombiansk »Gudfadern«. Den beskriver en familjs uppgång och fall i skuggan av den gryende drogtrafiken under 1970-talet på Guajirohalvön i norra Colombia, ett stycke öken som sticker ut i Karibiska havet och som bebos av det traditionella Wayuufolket. Det är maffiaepik överförd till ett colombianskt stamfolk. Och i centrum, i stället för den italienskamerikanske don Vito Corleone, står den dominanta och vidskepliga Wayuumatriarken Ursula.

Flyttfåglarna har sedan länge lämnat Stockholm när Cristina Gallego tar emot i pressrummet på det officiella filmfestivalshotellet Strand vid Nybroviken i november. Hon känner sig jagad av mörkret. Det är hennes första besök i Stockholm, och efter bara ett par dagar är hon lite tagen av hur natten lägger sig över staden redan mitt på dagen.

Det senaste året har hon varit på festivalturné, med start i Cannes, där hennes film öppnade den prestigefulla klassen Director’s Fortnight. Filmen valdes senare till Colombias Oscars­bidrag, men tog sig, till skillnad från paret Ciro Guerra och Cristina Gallegos förra film, »Embrace of the serpent«, inte ända fram till Oscarsgalan.

»Birds of passage« är en poetisk och storslagen berättelse, med eposets alla kännetecken. Här finns kören, representerad av en gammal blind man som sjunger fram familjens väg mot sitt olycksaliga öde. Här finns poesin och de stora historiska linjerna. Och över allt ruvar hedersbegreppet, det kitt som håller samhället och familjen samman och som driver handlingen mot ett tragiskt slut som är på samma gång förutsägbart och oundvikligt.

– Allt som de kan göra, oavsett om de försöker bevara familjens heder, eller inte, kommer att bryta upp den här familjen. Vi vill inte prata om en bra sida eller en dålig sida. Vi vill prata om det tragiska ödet för den här familjen, som var involverad i det där kriget, säger Cristina Gallego.

När Netflix succéserie »Narcos« börjar är det år 1979 och »Kackerlackan« flyr Chile efter att hans knarkkartell utplånats av polis. Han reser till Colombia där det finns upparbetade rutter för smuggling av tobak, sprit och marijuana. Han introducerar kokainet för smugglaren Pablo Escobar, som omedelbart förstår den enorma potentialen i en försäljning mot USA. Inom loppet av två avsnitt är de båda mångmiljonärer. Seriens stora framgångar tar avstamp i denna true story-berättelse om knarkkungen Escobar.

Med »Birds of passage« backar Gallego och Guerra tio år och visar hur allting började, egentligen. Cristina Gallego fick idén till filmen av de berättelser hon fick höra under inspelningen av »The wind journeys« 2009, som delvis utspelar sig i samma öken.

– Vi hade dubbla mål. Att göra en sorts gangsterfilm som aldrig hade gjorts förr. Och att prata om detta tabu som vi känner att narkotikahandeln är i vårt samhälle. Många colombianska familjer, inte bara Wayuu, var inblandade i affärerna, som på den tiden inte var illegala. Det var som en bacill som spreds över hela landet. Men när saker förändrades på 80-talet så bytte de flesta familjerna business, tvättade pengarna, säger Cristina Gallego.

Precis som »Gudfadern« så börjar »Birds of passage« med en familjescen, en övergångsrit där den unga Zaida, Ursulas dotter, ska träda i en dans som markerar att hon har blivit giftasvuxen. Gallego beskriver Wayuusamhället som ett matriarkalt samhälle, men i en machovärld. Kvinnorna är ansvariga för handel och affärer, för förhandlingar och samarbete med organisationer och förr det andliga, för drömmarna. Men när de talar så talar de via männen.

– Väldigt många filmer om gangsterkrig och narkotikatrafik har berättats från en manlig synvinkel. Vi ville göra något som var annorlunda, men också realistiskt för samhället. Vi kunde se att kvinnorna i det här samhället är starka även om de inte är främst i huset. De är längre bak. I köket. I det privata utrymmet. De bestämmer i den världen, säger hon.

Familjen gynnas från början av den droghandel som växer fram. Ursula förhandlar och räknar in pengar. Gallego och Guerra kommenterar inte familjens beslut eller deras hedersbegrepp.

– Vi ville inte se på allting genom sådana moraliska linjer, utan mer vad som händer när den här brutala kapitalismen anländer och förstör saker, säger hon.

Ursula förstår att hon driver sin familj mot undergång. Men kampen som hon för inombords är på riktigt. Det är ett krig både i den fysiska världen och i Wayuukulturens levande inre, intuitiva värld. Filmen är till stor del baserad på berättelser från en Wayuukvinna som var med under perioden.

– Männen är normalt de som berättar sina historier. När vi började höra hennes berättelse så var det en annan värld.

Samtidigt växte Cristina Gallegos vilja att själv kliva fram som regissör. Tidigare har hon producerat de filmer som hennes make har regisserat. Med tiden har deras arbete blivit mer och mer sammanflätat, och båda kände att med en kvinnlig huvudperson blev hon allt viktigare för att få fram en kvinnlig synvinkel. De bestämde sig för att regissera den här filmen tillsammans.

– Vi har jobbat ihop 20 år. I vår förra film, även om jag var producent så var jag inte bara det. De här gränserna började bli väldigt luddiga i vår relation. Så parallellt som vi letade efter Wayuukvinnans röst så försökte jag finna min egen röst. Jag hade också varit i det privata utrymmet, säger hon, och berättar att filmen inte är resultatet av att de har kommit överens.

– Filmen är ett resultat av våra olika perspektiv. Det betyder att vid olika tillfällen så tar den ena kommandot eller den andra. Och i slutändan blir resultatet de här två ståndpunkterna tillsammans.

Cristina Gallego ser en långsam ljusning i landet, trots att narkotikahandeln fortfarande är den mest omfattande i världen. Men hon ser samtidigt hur amerikansk film bara fortsätter att berätta samma historia, från »Miami Vice« på 1980-talet fram till dagens »Narcos«, som om drogtrafiken uppstått ur ett vakuum i Colombia. Ett narrativ där männen som gjort sådan skada på det colombianska samhället är antingen hjältar eller antihjältar. Hon går så långt som att säga att hon hatar »Narcos«.

– Det är inte trevligt för våra samhällen. För oss i Colombia, kanske Mexiko, så hatar vi den serien. När jag delar mina intryck med folk i Colombia så kan de inte tro på den framgång som »Narcos« har utomlands.

Runt om i Colombia går turistturer i »Narcos« spår, till platser där Pablo Escobar har gjort det ena eller det andra.

– Detta är verkligen en skam för oss som land. Det är som att han förstärks. Som om man skulle ha turnéer i Europa om nazister, eller Hitler, eller att glorifera bilder därifrån. För oss är jämförelsen den, säger Cristina Gallego och påminner om att en tiondel av Colombias befolkning har drivits på flykt av terrorn från narkohandlarna, gerillan eller paramilitären.

I Sverige har filmen kvar den engelska titeln »Birds of passage«. Ordet flyttfåglar innehåller inte samma dubbeltydighet, som för tankarna till »passage rites«, övergångsriter. Det är en film om förändring. Om övergången från en period till en annan, från den torra säsongen till den regniga, från den gamla traditionella världen till den moderna. Kvinnan, modern, som blir kvar, men sänder sin dotter vidare ut i livet. Hon som är vuxen nu. Som kan starta familjen på nytt. Inte heller innehåller ordet bibetydelsen i det spanska »Pájaros de verano«, sommar­fåglarna, som kommer för en säsong, när allt är bra, och går när allt förändras. Utan att lämna något efter sig.

För när tiderna blir sämre igen så ger sig flyttfåglarna av. Tar ljuset med sig.

»Birds of Passage« har svenskbiopremiär den 19 april.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera