Den förlorade kontinenten

Även om det allt grövre kriminella våldet kan likna ett krig, så är Latinamerika en kontinent i fred. Men också i förvirring. Det finns inte längre några framgångsrika revolutioner att inspireras av. De som fanns har förvandlats till stendöda mumier uppburna av militären. Det finns inte ens några pragmatiska mönsterelever, som Chile en gång var, att se upp till. Den gängse metaforen för att beskriva det politiska tillståndet i termer av vänster- eller högervågor låter bara fånig. Politiken liknar snarare en malström. Den gemensamma nämnaren i de val som hållits de senaste veckorna i Argentina, Ecuador, Colombia och Venezuela är oförutsägbarheten. Både vad gäller resultatet och vad det ska leda till. Paradoxalt nog är det kanske just det som rymmer lite hopp om något nytt.

Att väljarna i ett land med 40 procents fattigdom och en inflation på 140 procent röstar på den som är ansvarig för den ekonomiska politiken låter osannolikt. Men det var just vad som hände i första omgången av presidentvalet i Argentina då den sittande ekonomiministern Sergio Massa segrade. Till stor del berodde det på den närmast panikartade rädsla som hans främste motståndare, den aggressive och hysteriske anarkokapitalisten Javier Milei, piskat upp. Men framför allt hade det att göra med peronismen – den politiska rörelse som dominerat Argentina sedan mitten av 1940-talet och vars främsta egenskap är dess formbarhet, förmågan att anpassa sig till rådande politiska konjunkturer. Peronismen är en i grunden polariserande rörelse, "vi" mot "dom", men med ett "vi" av häpnadsväckande flexibilitet.

Jag stod med i de evighetslånga köerna runt Plaza de Mayo i juli 1974 för att ge den då nyss avlidne Juan Peron en sista hälsning. Under timmarna det tog att komma fram uppstod då och då för mig obegripligt aggressiva diskussioner. Sörjande med kinderna blöta av tårar hytte pekfinger åt varandra. En del såg Peron som Il Duce, andra som Fidel Castro. Perons budord att det bästa för en peronist är en annan peronist stämde inte. 

När Carlos Menem, långt senare, förde peronismen från statsstyrd ekonomisk filosofi till otämjd nyliberalism var det inte så väldigt överraskande, trots att han därmed gjorde tvärtemot vad han sagt att han skulle göra. Själv firade han med gnocchi och champagne och betedde sig som en kung. När jag en gång med mikrofonen i högsta hugg trängde mig fram och frågade honom hur länge han trodde att hans stora paradnummer, pariteten mellan peso och dollar, skulle hålla, såg han visserligen ilsk ut, men inte över frågan utan för att trängseln var så stor att vi fösts så tätt samman att han blev tvungen att böja huvudet bakåt för att se vem det var som frågade. Var det något Carlos Menem inte ville var det att man skulle lägga märke till hur kortväxt han var.

Trots fåfänga och att pariteten misslyckades blev Menem så stor att "menemismen" blev en egen kategori inom peronismen. Det blev också "kirchnerismen", med Nestor och Cristina, efter honom. Dagens president Alberto Fernandez, där­emot, har inte gett upphov till någon -ism. Och även om caudillos på olika nivåer alltid spelat en stor roll inom peronismen är själva förutsättningen för dess överlevnad den organisation och det kollektiva mytiska minne som skapades under Juan Perons första tid som president innan han 1955 avsattes av en militärkupp och skickades ut i en nästan 20-årig exil.

Peronismen har dödförklarats otaliga gånger. Men varje gång återuppstått, om än lätt muterad för att fungera i den nya konjunkturen. Frågan är om det räcker för att Sergio Massa ska segra i den andra valomgången den 19 november. Själv tycks han vara osäker. Hotet från Milei har i alla fall fått honom att avlägsna sig från peronismens traditionella politiska stil. I stället för frontalangrepp har han sträckt ut handen och lovat bilda en nationell enhetsregering med representanter också från den moderata högern. Ett sådant steg kan vara  början på en politisk kultur som inte självklart baseras på polarisering, som nu. Och därmed, av bara farten, peronismens sedan länge annonserade död. En seger för Milei, däremot, skulle paradoxalt nog mycket väl kunna stärka peronismen.

Att outsidern Daniel Noboa segrade i den andra omgången av presidentvalet i Ecuador var också ett slag mot polarisering som politisk kultur. "Correismen", som föddes när Rafael Correa var president mellan 2007 och 2017, har inte samma potential som peronismen, men baseras också på polarisering. Och den är den enskilt starkaste politiska rörelsen i landet. "Correismens" kandidat i presidentvalet, advokaten Luisa Gonzalez, var Rafael Correas uttalade ombud med det prioriterade uppdraget att se till att åtalet mot honom för korruption läggs ner för att göra det möjligt att återvända till Ecuador från exilen i Belgien. 

Men någon triumfatorisk återkomst typ Peron 1973, blir det inte för Correa. Minnet av hans polariserande och aggressiva stil vägde för tungt. Och Ecuador, som på bara några år förvandlats från Latinamerikas tryggaste land till det våldsammaste, är i desperat behov av någon som inte skapar mer konflikter, utan färre.

Om Daniel Noboa är rätt man återstår att se. 

Han är bara 35 år och har egentligen ingen egen politisk organisation bakom sig, men han visade upp ett lugn och en koncentration under de tv-sända valdebatterna som gjorde att han, trots sin ungdom, framstod som den ende vuxne i rummet. Någon att lita på.

Det bidrog också till att hans motståndare Luisa Gonzalez inte bara snabbt erkände Noboas seger utan också lovade att stödja honom: "Så länge ni inte skär ner eller privatiserar sjukvården och skolan kan du räkna med vårt stöd. Vi behöver samarbete. Ecuador har haft nog med polarisering."

Att Daniel Noboa kommer från Ecuadors mest priviligierade elit, son till banankungen Alvaro Noboa som själv ställt upp som presidentkandidat fem gånger, gör honom på många sätt till en främling i sitt eget land. Men många ser det som ett plus: "Han är ju redan rik så han kan ägna sig åt politiken, i stället för åt korruptionen."

Men för att alls få något gjort måste Noboa sy ihop en fungerande majoritet i kongressen. Hans egen koalition har bara 14 av 137 platser. Men dessutom måste han vinna förtroende hos ursprungsbefolkningens starka organisation Conaie som vid två tillfällen tvingat sittande presidenter att avgå och som var en ständig huvudvärk för Rafael Correa. Att se ursprungsbefolkningen strömma in i Quito från alla håll och fylla gatorna mellan de vita husen i den gamla stadskärnan är en storslagen manifestation av styrka. Och hotfullhet. Men varje gång jag har intervjuat ledare från Conaie har de betonat att deras kamp inte reduceras till ursprungsbefolkningens intressen. "Vi kämpar för Ecuador, för demokratin, mot korruption och maktmissbruk."

Om Noboa lyckas vinna Conaies förtroende kan ursprungsbefolkningen bli hans viktigaste stöd, som det har blivit för Guatemalas nyvalde president Bernardo Arévalo. När outsidern Arévalo segrade i den andra valomgången drabbades den korrumperade eliten i Guatemala av panik och gjorde allt för att få valet ogiltigförklarat. På samma sätt som den tidigare kastade ut det framgångsrika FN-stödda anti-korruptionsorganet Cicig. Men den här gången mobiliserades ursprungsbefolkningen som aldrig förr. Inte för egna sektoriella intressen, utan till försvar för demokratin. Efter flera veckors kamp då landet stundvis paralyserades av vägblockader, blev Arévalos seger äntligen erkänd. Och det historiskt djupt rasistiska Guatemala blev plötsligt ett positivt exempel på motsatsen. En lärdom för Daniel Noboa.

Första gången jag såg Gustavo Petro var på Plaza Bolivar i Bogotá någon gång kring millennieskiftet. Han var väl känd redan då som en av de medlemmar i den tidigare gerillarörelsen M-19 som blivit invald i kongressen. Men han gick omkring alldeles ensam på det stora torget där det skulle hållas en demonstration, men som var nästan tomt. Petro såg lite övergiven ut. När jag närmade mig för att ställa några frågor var han näst intill avvisande. Arrogant på ett lite obehagligt sätt. Flera år senare, när han för en kort stund blivit avsatt från sin post som Bogotás borgmästare, såg jag honom igen på samma torg. Han talade kraftfullt i en megafon, omringad av en folkmassa som krävde att han skulle återinsättas som borgmästare. Så blev det också. 

Även om Petro inte har den karisma som Perón en gång, har han en hypnotisk relation till sin publik. Massan är hans syre. Och när han segrade i presidentvalet för drygt ett och ett halvt år sedan hade han dessutom lyckats skapa en bred enhet, el Pacto Historico, där inte bara olika vänstergrupper ingick utan även liberaler, konservativa och oberoende. 

Men samtidigt är Petro sin egen värsta fiende. Den arrogans jag tyckte att han visade mig på plaza Bolivar har han visat också under sin tid som president. Oftast i form av en slags stolthet som gör att han inte tål att bli motsagd. Men också på så futtiga sätt som att inte komma i tid till uppgjorda möten eller inte komma alls. 

Petros regering rivstartade med att presentera en rad reformer i kongressen. Men det gick trögt. Det uppstod konflikter inom regeringskoalitionen som ledde till rader av avhopp. Missnöjet gjorde att de lokal- och regionalval som nyligen genomfördes, blev ett oväntat stort bakslag för Petro.

I de flesta viktiga städer segrade oppositionen. En heterogen sådan. På en del håll rör det sig om lokala klaner av nästan feodal karaktär som länge kontrollerat makten, på andra håll har de traditionella partierna kommit tillbaka, men också kritiker som är positivt inställda till de stora projekt som Petro, trots allt, har lyckats sjösätta. 

Det rör sig om "den totala freden", en jordreform och ett projekt att bekämpa droghandeln genom att tillsammans med bönderna som odlar cocablad, amapola och marijuana hitta alternativa grödor. Gigantiska projekt alla tre. "Den totala freden" syftar till att få minst ett halvdussin väpnade grupper, både politiska och kriminella, att lägga ner vapnen. Men ELN-gerillan, som gått med på vapenvila, har fortsatt med kidnappningar. Att den sagt att det rört sig om misstag är naturligtvis bra, men inger inte mycket förtroende. Den största av de kriminella väpnade grupperna Los Gaitanistas har vidgat sin verksamhet till att organisera och kontrollera de massiva illegala migrationsströmmarna som tar sig genom Darién-näset mellan Colombia och Panamá. Bara i år har, enligt International Crisis Group, över 400 000 människor, ofta hela familjer, passerat på sin väg norrut på jakt efter ett drägligt liv. Ett hjärtskärande drama i det tysta som ger stora inkomster till Los Gaitanistas.

Den politiska geografin i Colombia är nästan lika komplicerad som den fysiska, där stora delar fungerar utanför statens kontroll. Men kanske kan kombinationen av narcissism och pragmatism som Petro visar prov på, hjälpa colombianerna att upphöra att betrakta sig som offer för sin egen historia och i stället börja se sig som skapare av den.  

Jag minns en ung gerillapojke som jag mötte i San Vicente de Caguán där det då pågick en omfattande fredsprocess med Farc-gerillan. Han frågade mig hur kriget var i mitt land. När jag svarade att det inte pågick något krig i mitt land var det först som om han inte förstod. "Inget krig?" Sedan övergick förvirringen i hans blick till något som nästan liknade lycka. "Är det sant? Det finns länder utan krig? Det måste vara trevligt. Och inga är rädda?"

Att valen i såväl Argentina, Ecuador som Colombia var demokratiska utan några allvarliga ifrågasättanden illustrerar de positiva förändringar som, trots allt, skett i Latinamerika.

I Venezuela är det annorlunda. Där genomförde den politiska oppositionen nyligen ett framgångsrikt primärval för att utse en gemensam kandidat till presidentvalet som enligt planerna ska hållas nästa år. Primärvalet var ett resultat av en överenskommelse mellan regeringen och oppositionen som, med internationellt bistånd, förhandlats fram på Barbados och också innehöll löften från USA att lätta på de restriktioner som försvårar för Venezuela att exportera olja och gas. 

Att primärvalet kunde genomföras utan sabotage eller aggression från regimen var ett gott tecken. Men så snart valet var över och María Corina Machado förklararats som segrare med över 90 procent av de nästan två och en halv miljoner rösterna började problemen.

Flera av regimens talesmän förklarade att det förekommit fusk, att hela valprocessen var illegal och att María Corina Machado hur som helst inte skulle tillåtas att ställa upp i valet eftersom hon redan tidigare förklarats obehörig att delta i val och uppbära förtroendeposter.

Att med långsökta administrativa argument förklara politiker obehöriga, intervenera i de politiska partierna och utse regeringsvänliga ledare som ersätter de ursprungliga är några av Nicolás Maduros metoder för att neutralisera oppositionen. Det började redan under Hugo Chavez tid och har varit ett av "chavismens" mest effektiva vapen för att neutralisera politiska motståndare och samtidigt bibehålla en demokratisk fasad. Senast var det Venezuelas kommunistparti, långvarig allierad till regimen men som blivit alltmer kritisk, som intervenerades och fick sin ledning ersatt av en regimvänlig.

Regimens machiavelliska metoder har skapat ständiga motsättningar inom oppositionen om man över huvud taget ska delta i valen. Men efter rader av förhandlingar med internationellt deltagande, nu senast på Barbados, har oppositionen enats om att enda vägen mot en förändring är att delta. Och via primärvalen utsåg den för första gången en gemensam kandidat.

Men nu har riksåklagaren inlett en process mot organisatörerna av primärvalet och samtidigt ogiltigförklarat hela processen. Och det trots att det var just det man kom överens om på Barbados.

María Corina Machado har alltid varit polemisk, också inom oppositionen. Men nu har hon blivit en samlande figur som inte kan avfärdas. Men regimens rädsla för att förlora tycks ha blivit så stor att den hellre riskerar att USA återinför restriktionerna än att låta María Corina Machado ställa upp som kandidat mot Nicolás Maduro i valet nästa år. Vad det venezuelanska folket säger spelar, som vanligt, ingen roll.

"Chavismen" hade sin höjdpunkt samtidigt med de höga oljepriser på 2010-talet då Hugo Chavez och Fidel Castro under ett par år såg ut att äga både historien och planeten. Den gamla drömmen om revolutionen, nu definierad som "bolivariansk", fick plötsligt nytt liv. Men oljepriserna sjönk, Fidel och Hugo dog, verkligheten hann i kapp, de storvulna planerna hamnade på sophögen, det utlovade välståndet landade i misär. Till i dag har uppemot åtta miljoner venezuelaner lämnat landet på jakt efter ett drägligare liv. Fler kubaner än någonsin ger sig ut på osäkra migrantvandringar. Detsamma gäller nicaraguanerna. "Chavismen", "castrismen" och "sandinismen" som en gång representerade hoppfullhet för miljontals latinamerikaner har förvandlats till motsatsen.

Och peronismen, den enda av alla stora politiska rörelser i Latinamerika som fortfarande lever kan, om Sergio Massa segrar i den andra valomgången i Argentina, också den ha tagit sitt sista andetag.

I Bolivia tycks regeringspartiet MAS, som en gång lyfte in den indianska befolkningen på den politiska scenens centrum, också ha inlett en självförvållad dödsdans. Och i Chile där "el estallido social" i oktober 2019 inledde en process för att skriva en ny författning tycks det hela sluta i december med en folkomröstning som än en gång röstar nej. Förra gången var det till ett förslag skrivet av yttersta vänstern, den här gången till ett förslag skrivet av den yttersta högern. 

Vad som ska komma i stället är ett oskrivet blad.

Men, som sagt, att oförutsägbarheten har blivit Latinamerikas minsta gemensamma nämnare behöver inte vara bara negativt.

***

Läs även: Knarkgängen drar ner Ecuador i en våldsspiral

Läs även: Generalen i sin labyrint