Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Theresa Mays senaste brev till EU.

Blogg

Fel från början

Ett särdrag i brexitprocessen är att få verkar lära sig något av den och de misstag den resulterat i. Att ge den ett år till kommer antagligen inte att förändra det.

Ska Theresa May få till stånd en överenskommelse om brexit med Labour och Jeremy Corbyn behöver den innehålla en tullunion. Det är ett rött skynke för hennes eget parti och det av goda skäl. Om Storbritannien hamnar innanför EU:s tullmurar blir det betydligt svårare, kanske rent av omöjligt, att förhandla fram frihandelsavtal med resten av världen. Sådana avtal är grunden för brexitörernas idé om ett framgångsrikt Storbritannien utanför EU.

Jeremy Corbyn, å sin sida, kommer att möta hätsk och massiv kritik från de mest livaktiga aktivisterna i sitt parti, om han alls går med på en uppgörelse om brexit. Bland de nya medlemmar Labour rekryterat under senare år är den mest populära ståndpunkten att det behövs en ny folkomröstning för att upphäva den första folkomröstningen. En uppgörelse skulle innebära att en sådan inte blir av.

Så, vad kan man vänta sig händer den här veckan?

Ja, Gud vet. Ledarstriden och splittringen inom Tories är nu helt öppen. Theresa Mays främsta rival, Boris Johnson, skriver idag i The Telegraph om ”marxisten Jeremy Corbyn” och det förhatliga i ”Mays plan att förslava oss i en tullunion med Corbyns hjälp”. Inom Labour handlade helgen främst om nya anklagelser om antisemitism och partiets oförmåga att hantera antisemiter i sina led. Jewish Labour Movement, en fristående men nära och inte obetydlig rörelse inom Labourpartiets hägn, förklarade i söndags att de anser att Jeremy Corbyn är ”olämplig som premiärminister”. För någon vecka sedan gick förra premiärministern, Gordon Brown, med i Jewish Labour Movement i protest mot den bubblande antisemitismen.

I The Times i dag presenteras en undersökning som visar att hälften av britterna efterlyser en ”stark ledare som kan bryta mot reglerna”. Nästan hälften tycker att det vore bättre om regeringen inte behövde bry sig så mycket om parlamentet. Få väljare känner stark samhörighet med det parti de röstade på sist, men drygt 40 procent känner mycket starkt för det val de gjorde i brexitomröstningen. brexitfrågan har helt enkelt tagit över och kommit att underminera det politiska systemet i övrigt.

Den vanligaste gissningen inför denna vecka är att Theresa May får ytterligare en förlängning av tidsfristen av EU, men att EU då kommer att propsa på en längre fördröjning på ett år, eller så. Det betyder antagligen att Storbritannien måste genomföra val till EU-parlamentet, ett beslut som i sig kommer att skapa konflikter inom Torypartiet, som vill undvika alla former av val för tillfället. En EU-valskampanj kommer också att ytterligare fördjupa motsättningarna och bli ett slags ersättning för ytterligare en folkomröstning.

Det är klart att Storbritannien kommer att ta sig ur det här eländet. Det har blivit inne att underskatta Storbritanniens underliggande kraft och styrka, både ekonomiskt och politiskt. Men det mesta tyder på att lösningen snarare kommer senare än förr. Nästan alla möjliga vägar ut bär också på nya konflikter, som måste hanteras och värka ut.

Den allmänna meningen, utanför Storbritannien och bland stora delar av brittiskt etablissemang, är att det grundläggande felet var att alls ha en folkomröstning. Det stämmer, i den meningen att det inte fanns någon plan för vad som skulle ske om britterna röstade för ett utträde och i den meningen att folkomröstningar nästan är oförenliga med den brittiska parlamentariska traditionen. Men idén att man bara hade kunnat låta EU-frågan ligga, visar samtidigt hur lite de EU-vänliga krafterna i och kring Storbritannien lärt sig av processen.

Den skepsis mot EU:s utveckling som resulterade i brexit är inte en brittisk egenhet. I brexitkaosets efterföljd har inställningen till EU blivit mer positiv i hela Europa, men i många av EU:s länder — Polen, Ungern, Italien, för att nämna några — finns samma obehag inför att EU urholkar det nationella självbestämmandet som i Storbritannien. Tanken att den sortens invändningar bara kan ignoreras är både farlig och arrogant. Och vad gäller den brittiska folkomröstningen — hur illa förberedd och svårhanterlig den än var — finns väldigt lite som stöder den nu populära tanken att den på något sätt är illegitim, eller inte duger som ”folkets röst”. Det konservativa partiet skulle inte ha vunnit valet 2015, utan att lova en folkomröstning. Labours framgångar i valet 2017, som berövade Theresa May en säker majoritet i parlamentet, uppnåddes mot bakgrund av att partiet lovade att respektera folkomröstningsresultatet. Hade Labour inte lovat det hade de inte fått det stöd de fick.

Beslutet om brexit är, med andra ord, förankrat i tre val: folkomröstningen och två parlamentsval. Man kan ogilla resultatet, men att framställa beslutet som ogiltigt eller oväsentligt är helt enkelt inte ärligt.

Nu, när processen havererat, är det svårt att inte se att brexitörerna har en god poäng i en del av sin kritik: problemen har i mycket uppstått därför att de som varit ansvariga för att sköta brexit egentligen inte velat se något utträde ur EU. Såväl parlament som ledande krafter inom regeringen har dragit benen efter sig, sökt flyktvägar och försökt finna sätt att stanna kvar, även om man lämnar EU. Det har saknats en stark brittisk förhandlingsposition som utgått från att brexit inte är en katastrof. Följden har blivit en kompromiss som ingen vill ha och en energilös, uppgiven stämning, varvad med hysteriska, ilskna utbrott, som inte är till någon nytta för Storbritannien utanför EU.

Ett särdrag i brexitprocessen är att få verkar lära sig något av den och de misstag den resulterat i. Att ge den ett år till kommer antagligen inte att förändra det.

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera