Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Brexit är inget unikt brittiskt

Britterna är unika. Det är alla andra européer också. Men de spänningar som ledde till Brexit är inte exklusivt brittiska.

Tankarna går till torypartiets vieux terrible, Alan Clark. I ett annat skede när de brittiska konservativa också slets mellan ytterligheterna tröttnade han på den slentrianmässiga drömmen om att något nytt förslag skulle kastas fram och lösa upp alla låsningar:

”Vi behöver inga nya, jävla idéer”, röt han, ”vi har nog med problem som det är”.

Ska man tro rapporterna från London – man gör det på egen risk – har regeringen ägnat helgen åt att välja mellan att mjuka upp utträdesavtalet ur EU och att utlysa nyval. Det spelar egentligen liten roll vad man kommit fram till, om man mot förmodan kommit fram till något. Theresa May har lyckats manövrera in sig i en position där både de mer EU-positiva ministrarna och de mer EU-kritiska ministrarna hotar att avgå. Samtidigt. Det är lätt att föreställa sig mer kaos i alla möjliga former, men svårt att se något som verkligen skulle göra en positiv skillnad. Och hur intressant är det egentligen vilken precis form ett kaos tar?

I dag, måndag, ska parlamentet fortsätta att pröva alternativa lösningar till brexitavtalet. Nya idéer, alltså. Sju-åtta stycken, varav de flesta varken kan genomdrivas av det brittiska parlamentet utan att EU ger sitt godkännande, eller utgör någon direkt lösning på utträdesproblemet. Åtminstone ett par av idéerna är alldeles egna pandoraaskar, till exempel den om en ny folkomröstning. Så snart den asken öppnas släpps ett helt nytt elände ut.

Vad ska britterna få välja mellan? Vad händer om de röstar för utträde igen och inte för att stanna kvar, som alla de som kräver en ny omröstning räknar med?

Brexitprocessen började i en misstro mellan en knapp majoritet av britterna och EU:s kadrer. Den har sedan dess sått misstro mellan alla som dragits in i processen: mellan valda och väljare, mellan stad och land, mellan unga och gamla, mellan partiledningar och partifolk, mellan skottar och engelsmän, mellan nordirländare och engelsmän, mellan nordirländare och irländare och mellan nordirländare och nordirländare, för den delen.

De klyftor som öppnat sig är i de flesta fall inte skapade av brexit, men skilsmässan från EU har blivit en katalysator, som fått redan existerande spänningar att blomma ut i full prakt.

Det är möjligt, men kanske inte troligt, att något slags avslut i rent formell mening kommer den här veckan. Men i ärlighetens namn framstår det som allt mindre intressant hur brexit rent tekniskt kommer att gå till. Den här processen har redan havererat. Oavsett på vilket sätt den till slut får en upplösning, kommer det att vara andra saker som avgör det faktiska resultatet. Det enda vettiga för utomstående är nu att ta ett steg tillbaka och försöka urskilja dessa, mer grundläggande, linjer.

En sådan sak är helt enkelt Storbritanniens ekonomiska, kulturella och historiska betydelse. Det arbetar till britternas fördel. Landet kommer inte att försvinna. Det har varit del av den europeiska gemenskapen i dess olika former i 45 år, men var inte ett marginaliserat land i Europa dessförinnan. I nära tjugo år av den nu sittande drottningens regeringsperiod var Storbritannien inte del av det som skulle bli EU. Handeln med resten av Europa började inte 1973. Inte heller det politiska, kulturella, finansiella, vetenskapliga, sociala eller militära utbytet.

I det avseendet har brexitörerna en poäng: Bara från Bryssels horisont avgörs Storbritanniens öde av EU-medlemskapet. Bara från Bryssel kan det framstå som att Storbritannien försvinner från kartan när EU-flaggan halas. Den enorma komplexiteten av att lösa upp stora delar av 45 års integration svindlar. Konsekvenserna av ett avtalslöst utträde kommer säkert att överraska i vissa avseenden. Men det rör sig om en övergångsproblematik. Hur besvärlig den än är kommer den att lägga sig inom några år.

För EU är slutsatsen av denna insikt att ingen har något att vinna på att försöka göra livet surt för britterna, som ett slags straff för deras oförmåga att hantera sitt utträde. EU har allt intresse av att ha bästa möjliga handelsavtal och minsta möjliga krångel i relationerna till Storbritannien.

Ett allvarligare problem är den upplösning av brittisk politik som brexitprocessen delvis orsakat, eller åtminstone dragit fram i ljuset.

Storbritannien är nu ett land som är så splittrat att det är svårt att fatta kollektiva beslut. I det avseendet speglar verkligen parlamentet landet i sin helhet. Självförstärkande enklaver av liberala, mediala storstadsbor som kräver att folkomröstningsresultatet vänds i sin motsats och benhårda brexitörer, som hetsar varandra till allt radikalare skilsmässoförslag, fylls båda av förakt för parlamentets oförmåga att fatta beslut. Men de bortser från att parlamentet representerar båda grupper. Ett skäl till parlamentets oförmåga att finna en lösning, är att deras mest högljudda väljare själva ratar varje form av kompromiss.

Hur väl Storbritannien lyckas ta sig ur den här situationen och hur lång omställningsperioden blir, beror till stor del på hur de här klyftorna kan överbryggas. I det avseendet är läget i Storbritannien inte unikt. Man behöver inte gå över Atlanten för att se något liknande. Frankrike slits mellan ytterligheter. Polen är ett land i oförsonlig kamp med sig självt. Italien har slängt allt beprövat överbord. I Sverige har riksdagen i praktiken upphävt parlamentarismen, för att stänga ute de väljare som övergivit de etablerade partierna.

Mitt i det obeskrivliga och, trots allt, ojämförliga kaos som Brexit lett till i brittisk politik, är det faktiskt likheterna med resten av Europa som är mest slående. Britterna är som alla andra européer: de är unika. Ingen hanterar sina problem på riktigt samma sätt. Men de klyftor och den misstro som splittrar det brittiska samhället har sina motsvarigheter över hela kontinenten, i mer eller mindre akuta stadier.

I resten av EU har ett slags aningslöshet brett ut sig, i Brexits kölvatten. Den går ut på att resten av EU inte har något att lära av det som sker i Storbritannien. Det är helt enkelt fel. Få europeiska länder saknar helt den demokratiska förtroendekonflikt som i Storbritannien lett till Brexit. Den tar sig bara olika uttryck på olika ställen.

Det bästa sättet för EU att hantera Brexit vore att anstränga sig för att se likheterna mellan britterna och andra européer, snarare än att se skillnaderna. Det skulle vara till gagn både för britternas och EU:s framtid.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera