Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Antihjälte på hemmaplan

Om att lyckas i Sverige: »Alla som strävar efter att höja sig över kollektivet och vill betraktas som förmer än andra dras ner och sätts på plats av desamma.«

När den venezuelanske talmannen Juan Guaidó utropade sig till interimspresident i januari undrade många hur en vanlig, relativt okänd politiker plötsligt kunnat hamna i den positionen. Guaidó var visserligen en av få oppositionsledare som återstod efter president Nicolás Maduro utrensningar, men han saknade en för Venezuela mycket viktig egenskap – hjälte appeal.

Heroism är en politisk gren som generationer av venezuelanska ledare bemäst-rat. Först ut var Simón Bolívar, 1800-tals aristokraten som från sin vita springare ägnade sitt liv åt att befria stora delar av Latinamerika från spansk kolonialism. Sedan dess har ledare efter ledare försökt att knyta befriarens gärning till sin egen.

Under Hugo Chávez kulminerade kulten kring El Libertador. Chávez förvandlade Bolívar från en historisk personlighet till ett karaktärsdrag som alla goda revolutionärer förväntades besitta. År 1982, på Bolívars dödsdag den 17 december, bildade Chávez den Bolivarianska revolutionära armén, (MBR). Varje kuppförsök, varje tal till nationen, skedde hädanefter i befriarens namn. Den första plats som Chávez besökte efter att ha benådats från fängelset 1994 var Bolívars grav. Och när Chávez väl kom till makten 1999, lät han skriva en ny, bolivariansk konstitution och döpte om landet till den Bolivarianska republiken Venezuela.

År 2010 lät Chávez gräva upp Bolívars skelett. Gravskändningen direktsändes i tv och utan att invänta resultatet av de vetenskapliga testerna upplyste Chávez det venezuelanska folket om att lämningarna i kistan definitivt tillhörde Bolívar:

– Detta fantastiska skelett måste vara Bolívars för man kan känna hans låga. Min Gud, Bolívar lever. Vi är hans låga!

I mars 2013 gick Chávez bort i cancer, men hans efterträdare Nicolás Maduro fortsatte i samma stil. Den magiska realism som präglar regionens litterära traditioner började alltmer spilla över på politiken. Nationalhjältarna sas leva i vinden, i regnet, och i hjärtat på varje revolutionär. Maduro berättade bland annat att Chávez ande besökt honom i formen av en liten fågel.

I maj 2013 invigde Maduro ett nytt, 54-meter högt mausoleum åt Bolívar. Men även Maduros politiska motståndare insåg behovet av att knyta an till Bolívar. Den fängslade oppositionsledaren Leopoldo López betonade allt oftare sitt avlägsna släktskap med befriaren och i januari svor Guaidó presidenteden med handen på Bolívars porträtt. Sedan dess har en rad udda fakta presenterats som tecken på att Guaidó är Bolívars ödesbestämda efterträdare: Bolívars pappa hette Juan. Det gör även Guaidós. Bolívars företrädare hette Francisco de Miranda. Guaidós dotter heter Miranda. Bolívar har studerat under poeten och lagstiftaren Andrés Bello; Guaidó har studerat vid Andrés Bellos katolska universitet. För att inte tala om de numerologiska sambanden: Bolívar var 36 år när han svors in som president. Guaidó fyller snart 36. Bolívar föddes 1783; Guaidó 1983. Bolívar svors in som president 1819; Guaidó 2019. Bolívar föddes i lejonets tecken. Det gjorde även Guaidó. Och så vidare.

Som svensk är det lätt att fnissa åt denna bevisföring. I Sverige tror ju få på predestination och Jantelagen omöjliggör heroism. Alla som strävar efter att höja sig över kollektivet och vill betraktas som förmer än andra dras ner och sätts på plats av desamma. Du ska inte tro att du är något.

Hos oss är hjälten ofta en form av anti-hjälte, med svagheter och brister. Sällan har detta blivit tydligare än i den senaste tidens debatt om SVT:s dokumentär »Mattias Karlsson – året fram till valet«. Karlsson får inkassobrev, tappar bort ciggen, backar in i mammans bil och blir dumpad av flickvännen. I andra länder skulle motståndarna ha hurrat: Titta, SD:s chefsideolog och gruppledare i riksdagen är bara en ordinär kille! Men i Sverige blir reaktionen i stället den motsatta; porträttet av hans vanlighet och sårbarhet betraktas av vissa skribenter och politiska motståndare som förrädisk propaganda ämnad att förmedla en folklighet som riskerar att öka stödet för Karlsson och hans parti.

I de flesta länder vill väljarna se politiska ledare som är starkare, självsäkrare och mer slipade än de själva. Men inte i Sverige. Här är antihjälten kung och folklighet nyckeln till framgång. I Venezuela skulle man fnissa.

Kajsa Norman är författare och journalist. Läs hennes krönikor här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera