Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En fantastisk litteraturlektion.

Men varför griper inte förlaget in när författaren slirar av spåret?

»Sett har jag bita / och vålla blodig död / ord av ond kvinna; / listig tunga /rövade hans livskraft / och inte var talet sant.«

Om vi undantar den poetiska kraften i ovanstående citat, som förstås är helt anakronistiskt, så skulle det kunna vara taget från den senare vågen av reaktioner på kvinnors vittnesmål under metoo. Raderna kommer från »Havamal«. Redan i den fornisländska Eddadiktningen fanns behovet att avfärda kvinnors vittnesbörd om oförrätter begångna av män. Citatet är ett av många exempel i Ebba Witt-Brattströms nya bok, »Historiens metoo-vrål«, på hur olika män och kvinnor i litteraturen behandlar sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. 

Medan manliga författare som Nabokov, Larsson och Knausgård ur en mans perspektiv beskriver (ofta ömsinta) sexuella övergrepp på (ofta förföriska) underåriga barn så beskriver kvinnliga författare nästan uteslutande skräcken, lidandet, skammen, klyvningen av jaget hos det utsatta barnet: Japanska hovdamen Murasaki Shikibus 1000-talsroman »Berättelsen om Genji«, om övergreppen på Genjis skyddsling, den tioåriga Murasaki. Sofia Rapp Johanssons »Silverfisken« från 2007. Exemplen är många och spridda.

Det finns en särskild kraft i det torra konstaterandet. Det är inte den sortens texter Ebba Witt-Brattström skriver. Hon är känslomässigt engagerad, aktivistisk och dömande. Det är entusiasmerande och känns länge som en logisk följd av hennes specialområde, kvinnor i litteraturhistorien. När hon korsklipper dessa litterära övergreppskildringar med vittnesmål från metoo-hösten och -vintern 2017/2018 lyfter hon de senare till en allmängiltig nivå som skänker en förödande slagkraft. En rättmätig kvinnlig vrede över orättvisorna som drabbat kvinnor och barn genom årtusendena osar från bokens sidor. 

Bokidén som sådan är genialisk.

Men mitt i detta verk som hade kapaciteten att bli en klassiker, både som feministiskt referensverk och som historiskt dokument, så kommer Witt-Brattström att tänka på sin exmake Horace Engdahl och hur arg hon är på honom. Svenska Akademien får sig några slängar av bara farten. En kvinnlig Nobelpristagare som Elfriede Jelinek blir ovärdigt medberoende, liksom Akademie­ledamoten Kristina Lugn.

Starka känslor har den obehagliga egenskapen att de i stunden kan slå ut intellektet. Den sortens passion är en egenskap med uppenbara fördelar, rent mellanmänskligt, men det är en egenskap som sällan vet sitt eget bästa. Och det är där man förväntar sig att en nyktrare redaktör ska ha närvaron, orken, modet att gripa in.

Förmår Ebba Witt-Brattström alls förstå att hon inte är trovärdig som bedömare eller belackare av sin exmake eller hans institution? Att hon inte kan kosta på sig att skriva något över huvud taget om Svenska Akademien i en saklig litteraturessä som lånar sin tyngd från hennes akademiska position? Varför tog hon inte andra exempel?

Framför allt: Varför låter förlaget henne sänka trovärdigheten för en så briljant bok, genom sina personliga oförrätter?

Det är intressanta tankespår Ebba Witt-Brattström rispar upp med sina texter om hur ett patriarkalt medberoende drabbar de flesta, både kvinnor och män, i ett patriarkalt samhälle. Mammorna som tittar åt ett annat håll. Kvinnorna som försvarar och hoppas på guldstjärnor. Flickorna som är lojala och skyddar sina närmaste. 

Men samtidigt försöker hon dra in läsaren i medberoende med sin egen aldrig utagerade, bittra skilsmässa. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera