Finns fler goda rättesnören

Sverige är numera ett mångkulturellt samhälle. Detta är den beständiga situation som vi måste förhålla oss till.

Det är inte en åsikt, utan ett faktum. Sverige består av människor med rötter i Somalia och Iran, likaväl som i Värmland och Västerbotten. Men det kräver inte villkorslös tolerans. Samexistensen mellan kulturer förutsätter tvärtom en gemensam grund. Det svenska samhället måste sätta ramarna.

Att bli myndig innebär till exempel rätt att bestämma över sitt liv. Det innebär också att barnäktenskap är olagligt. Ingen familj har därför rätt att tvinga flickor till äktenskap, före eller efter myndighetsdagen. Det var ett stort misstag att så många under så många år blundade för det hedersförtryck som drabbar unga kvinnor med invandrarbakgrund.

Men förtryck av unga kvinnor är ingen nödvändig följd av mångkultur. Vår syn på vad som är rätt och fel kan ha formats av kristen, muslimsk eller annan moraluppfattning, men vi som bor i detta land måste respektera vissa grundläggande demokratiska värderingar och lyda under samma lagar.

Det är här Ebba Busch Thor trampar snett. Hon lägger så stor vikt vid kristendomen att hon får tunnelseende. »Alla de fri- och rättigheter som vi värnar i Sverige har formats i samhällen på kristen grund«, skriver hon:  »Inte bara yttrandefriheten, föreningsfriheten, religionsfriheten, rättsstaten och demokratin. Även individualismen, jämställdheten och den sexuella frigörelsen.«

Kristendomen har präglat mycket, men den politiska kampen för demokratin kring förra sekelskiftet var inte en religiös rörelse. Det är inte kyrkan som har varit drivande i kampen för jämställdhet och jämlikhet. Här har socialdemokratin och kvinnorörelsen haft en ledande roll. Sedan det demokratiska genombrottet har politiska ideologier spelat mycket större roll för samhällsutvecklingen än den kristna tron. Allmänna värderingar om jämlikhet, jämställdhet och frihet är varken typiskt svenskt eller kristet, de eftersträvas av människor i hela världen.

Jag tänker inte misstänkliggöra Ebba Busch Thors oro för vad som händer i förorterna. Men jag är orolig för den mur hon reser mellan kristna och muslimer, när hon lyfter fram kristendomen som enda rättesnöre. Det gynnar bara islamister, som gärna vill bygga vidare på denna mur. Tyvärr måste jag dessutom tillägga att den politik som kristdemokrater under många år har drivit, med religiösa friskolor och vårdnadsbidrag, har bidragit till att förorter som Tensta kopplats bort från resten av staden.

Vårdnadsbidraget höll barnen hemma med föräldrar som inte talar svenska under språkinlärningens första kritiska fas. Isoleringen förstärks när barnen placeras i skolor där de bara träffar barn med samma religiösa bakgrund. Det skapar ett statsunderstött utanförskap. Och i botten finns ett samhälle på reträtt.

Under alla år som jag har bott i Tensta har jag kunnat se hur segregationen förstärkts. De offentliga institutionerna har dragit sig tillbaka, i stället har de tillfälliga projekten blivit fler och fler. När kommunen och landstinget inte tycker sig ha råd med den ordinarie samhällsservicen, men ändå vill framstå som handlingskraftiga i kampen mot segregationen, blir lösningen projektpengar. Det är inte bara ondsinta islamister som driver projekt, utan även olika kristna organisationer. Men det är svårt att se hur de kristna värderingarna kan ersätta stöd och krav från det svenska samhället.

Vi i förorten betraktar projektpengarna som en förberedelse till nästa valrörelse, då partier som suttit vid makten vill kunna peka på hur mycket de har satsat på Tensta. Men vad muslimska kvinnor främst behöver är inte en kurs i skönhetsvård – ett exempel på vad som erbjöds inom ramen för »Järvalyftet«. De förväntar sig samma tjänster av samhället som alla andra: bra skolor för barnen, trygghet på gatorna och fungerande vård.

Projekten drivs i förhoppning om att problemen med dåliga skolresultat, kriminalitet och begränsning av kvinnors frihet kan isoleras i förorten och behandlas där. Men problemen är nationella. De utgår från en process där välfärdssamhället eroderar och skillnaderna i levnadsvillkor ökar. Det är det problemet Ebba Busch Thor, och alla andra som med rätta oroas över bristande integration, måste hantera.