Ingen trött proletär, direkt

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Det finns många skäl att fira första maj. Det som ligger närmast just i år är att det skulle ha varit Arthur Wellesleys 250:e födelsedag.

En aning magstarkt på arbetarrörelsens dag, kan tyckas. Wellesley, eller hertigen av Wellington som han var i 38 av sina 83 år, hålls ibland ansvarig för ”Peterloo-massakern”. Det var 1819, strax efter Napoleonkrigen och tiotusentals demonstranter hade samlats på St Peter’s Field i Manchester för att kräva politiska reformer. Det slutade med att kavalleriet gick till attack, med 19 döda och hundratals sårade som följd. En tidning döpte det hela till Peterloo-massakern, som en bitter ordlek med den nationella triumfen vid Waterloo fyra år tidigare. Kanske var det därför hertigen av Wellington, Waterloos segrare, blev indragen i den obehagliga affären. Men sanningen är att han vid tillfället inte befann sig i landet och att han inte förde befäl, ens på distans, över några av de inblandade trupperna. Hur mycket radikala Manchesterbor än vill hålla liv i myten blir den aldrig mer än en myt, även om hertigen tvivelsutan motsatte sig de politiska reformerna.

Men det var först på Indiens och Europas slagfält och sedan som torypolitiker, vid en tid då brittisk politik fortfarande gick att begripa, som hertigen gjorde sig odödlig. Amiral Nelson må ha varit den mer romantiskt lidelsefulla och självförbrännande av de två — en Jim Morrison mot hertigens Paul McCartney — men det var trots allt Wellington som besegrade Napoleon. Nelson och Wellington träffades förresten bara en gång, i krigsministerns väntrum några veckor före Nelsons död vid Trafalgar. Det började illa — Nelson kunde vara en rätt självupptagen påfågel — men slutade väl.

Wellesley var inte en särskilt hoppingivande ung man, åtminstone inte i sin mors ögon. Eton gick inget vidare och det var, ironiskt nog, först på skola i Frankrike som han blommade ut. Under de sex-sju åren i Indien, med uppdrag att utöka det brittiska Ostindiska kompaniets makt, började den drygt 30-årige Wellesley stava sitt namn just så. Dessförinnan hette han helt enkelt Wesley. Förutom denna ansamling av l lämnade han Indien med en smärre förmögenhet, som han roffat åt sig under sina fälttåg.

Tillbaka i Europa slogs han mot Napoleons styrkor främst på iberiska halvön. Han blev earl 1812, efter att ha tagit Madrid, och sedan i rask följd fältmarskalk och hertig. Goya målade honom. Porträttet visar en fältherre med något osäkert och generat, nästan vattnigt i blicken. "You wouldn't take an order from this person unless you were a waiter", sade en elak samtida. Men Goya visste vanligtvis vad han gjorde, så antagligen lyckades han fånga något. Porträttet hänger på National Gallery i London. Mellan 1961 och 1965 var det försvunnet, stulet av den pensionerade busschauffören Kempton Bunton, eller möjligen hans son. De lämnade till sist tillbaka tavlan.

Men tillbaka till födelsedagsbarnet.

Waterloo krönte Wellington som sin tids störste militärhjälte, till priset av 3 500 döda, 3 300 försvunna och 10 200 skadade, bara i hans egen armé. Han växlade in triumfen i politiska poster. Som ambassadör i Paris plockade han på sig en del dyrbarheter, som Canovas tre och en halv meter höga marmorstaty av Napoleon som guden Mars. Den placerade han i hallen på Aspley House, det snitsiga hus han köpt i London vid Hyde Park Corner. Det sägs att han brukade slänga sin mössa på den, när han passerade förbi i trappan på väg upp till övervåningen. Statyn står kvar för den som vill se den, tillträde ges onsdag till söndag mellan 11.00 och 17.00.

Han blev överbefälhavare, premiärminister, utrikesminister, inrikesminister och ledare i överhuset. Han drev igenom katolikernas frigörelse, men red spärr mot de flesta andra reformer. Naturligtvis förlorade han till sist nästan alla sina strider. Han pensionerade sig 1846, men förblev överbefälhavare och organiserade försvaret av London under revolutionsåret 1848. Då hade drottning Victoria redan suttit på tronen i elva år. Hon litade i stort och smått på den gamle mannen. När sparvar boade i taket på det nästan färdigställda Crystal Palace — platsen för Prince Alberts stora världsutställning 1851 — frågade Victoria hertigen vad som kunde göras för att jaga bort dem. ”Sparvhökar, Ma’am”, var hans korta råd. Det fungerade.

Ett år senare, 1852, dog hertigen av Wellington och fick statsbegravning. Det hade ingen utanför kungafamiljen fått sedan Nelson 1806 och, dessförinnan Isaac Newton 1727 och amiral Robert Blake 1657. Den senaste britten utanför kungahuset som fått statsbegravning är Winston Churchill 1962.

Och förresten: samma år som drottning Victoria dog, 1901, höll Churchill sitt jungfrutal i underhuset. Han var då redan känd bestseller-författare. Så drottning Victoria binder samman hertigen av Wellington med Winston Churchill och därmed, i någon mening, med vår egen tid. Längre än så är inte de historiska avstånden.

Lång är, däremot, hertigen av Wellingtons fullständiga titulatur, såsom den återgavs vid hans begravning:

Arthur,

Duke and Marquess of Wellington,

Marquess Douro, Earl of Wellington,

Viscount Wellington and Baron Douro,

Knight of the Most Noble Order of the Garter,

Knight Grand Cross of The Most Honourable Order of the Bath,

One of Her Majesty's Most Honourable Privy Council, and

Field Marshal and Commander-in-Chief of Her Majesty's Forces.

Field Marshal of the Austrian Army,

Field Marshal of the Hanoverian Army,

Field Marshal of the Army of the Netherlands,

Marshal-General of the Portuguese Army,

Field Marshal of the Prussian Army,

Field Marshal of the Russian Army,

and

Captain-General of the Spanish Army.

Prince of Waterloo, of the Kingdom of the Netherlands, Duke of Ciudad Rodrigo

and Grandee of Spain of the First Class.

Duke of Victoria, Marquess of Torres Vedras, and Count of Vimiera in Portugal.

Knight of the Most Illustrious Order of the Golden Fleece, and of the Military Orders

of St. Ferdinand and of St. Hermenigilde of Spain.

Knight Grand Cross of the Orders of the Black Eagle and of the Red Eagle of Prussia.

Knight Grand Cross of the Imperial Military Order of Maria Teresa of Austria.

Knight of the Imperial Orders of St. Andrew, St. Alexander Newski, and St. George of Russia.

Knight Grand Cross of the Royal Portuguese Military Order of the Tower and Sword.

Knight Grand Cross of the Royal and Military Order of the Sword of Sweden.

Knight of the Order of St. Esprit of France.

Knight of the Order of the Elephant of Denmark.

Knight Grand Cross of the Royal Hanoverian Guelphic Order.

Knight of the Order of St. Januarius and of the Military Order of St. Ferdinand and

of Merit of the Two Sicilies.

Knight or Collar of the Supreme Order of the Annunciation of Savoy.

Knight Grand Cross of the Royal Military Order of Maximilian Joseph of Bavaria.

Knight of the Royal Order of the Rue Crown of Saxony,

Knight Grand Cross of the Order of Military Merit of Wurtemberg.

Knight Grand Cross of the Military Order of William of the Netherlands.

Knight of the Order of the Golden Lion of Hesse Cassel,

and

Knight Grand Cross of the Orders of Fidelity and of the Lion of Baden.

 

Inte så illa för en kille som till sist gav namn till vår tids gummistövlar: wellingtons, eller wellies.

Grattis på födelsedagen, Arthur.

 

 

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT