Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Krönika

Inte den enda vägens politik

Nedläggningen av den gamla ärt­fabriken i Bjuv väcker nygamla idéer.

Ärtor, sill och potatis. En tallriksmodell som mättat miljoner. Den enda variationen har bestått i om man tillhör typen som skopar eller spetsar de små gröna, spröda ärtorna, som alla härstammat från Skåne. I Bjuv fanns det nämligen en gång i tiden en ärtfabrik.

När den skulle läggas ner anordnades stora demonstrationer för att få ägaren till ärtproducenten Findus på andra tankar. Det hjälpte föga och ärtfabriken tystnade 2017. Numera kommer ärtorna från dalsländska Brålanda. Nedläggningar av detta slag gör något med oss, kanske är det maktlösheten som berör på ett speciellt sätt.

Skeendet följer ett mönster. I höstas var det hustillverkaren Älvsbyhus som lade ner sin fabrik i värmländska Vålberg; 44 personer förlorade sina jobb. För några veckor sedan upphörde Cementa med cementproduktion i Degerhamn; 75 personer påverkades. Och för någon vecka sedan blev det klart att kuvert- och förpackningstillverkaren Bong (som tidigare hette Ljungdahls) lägger ner verksamheten i Nybro. De kommande månaderna flyttas produktionen, som pågått i över 100 år, till fabriken i Frankrike; drygt 35 anställda berörs.

När ägandet står att finna utomlands, och ekonomiska tryck manar till stora förändringar, faller bilan påfallande ofta i Sverige. Man sätter de sina främst.

I fallet Findus var bolaget svenskägt så sent som 2006. Nåja, det var den i Sverige hemmahörande private equity-jätten EQT (närstående familjen Wallenberg) som genom en av sina utlandsregistrerade riskkapitalfonder stod som ägare. Den tidigare ägaren, Nestlé, som hade ägt Findus i nästan 40 år, sålde till EQT år 2000. En affär som satte i gång en resa där Findus kastades från en ägare till en annan. Den inslagna vägen rev inte ner beröm från Findus fackklubbsordförande Tommy Andersson.

»Att ha EQT som ägare var en katastrof. Det höll på att gå käpprätt åt helvete. När det var som värst var det osäkert om det fanns några pengar till löner«, sa han till facktidningen Mål & Medel 2007.

Efter EQT togs ägandet över av brittiska private equity-bolaget Capvest. Två år senare, 2008, var det dags igen; Lion Capital blev ny ägare. Även detta ett private equity-bolag, som finansierade affären med stora lån. 2012 tvingades bolaget att ta in nya miljarder för att minska skulderna och personal varslades. En kris följde på en annan när det under hästköttskandalen 2013 framkom att Findus lasagne upp till 100 procent innehöll hästkött.

Tålamodet var över år 2015 och en ny ägare steg in – brittiska Nomad Foods, som uppgav sig vara hemmahörande i Storbritannien, men där en mer korrekt beskrivning var skatteparadiset Brittiska Jungfru­öarna. Jadå, ett private equity-bolag (som något senare noterades på NYSE-börsen i New York).

Det var några månader efter att Nomad Foods hade tillträtt som ägare som bilan föll över ärtfabriken i Bjuv.

Somliga kan alltid hävda att svensk ekonomi och industri inte bör konkurrera med banala ärtor eller livsmedelsproduktion, utan med nationalsporten avancerad teknologi. Men även där går utvecklingen åt samma håll. I slutet på förra året sålde ABB sin kraftnätsdivision Power Grids till japanska Hitachi. Beslutets riktighet bedömdes utifrån svaret på frågan – hur mycket fick de? Motsvarande 106 miljarder kronor. Affären rev ner applåder från marknaden. Få tankar ägnades åt andra scenarier – det är som att allt följer den enda vägens politik.

Visst torde det ha funnits alternativ för ärtan i Bjuv, för ABB och för alla andra.

På senare tid talas det allt oftare om löntagarägda företag. Jag vet att det låter läskigt, som ett eko av 1980-talets fasa med löntagarfonder. Men för att tala med private equity-världens terminologi: det är samma sak som management buyout, där personalen köper loss företaget.

Dagens finansaktörer – banker och finansinstitut – är dock mycket ointresserade av att låna ut pengar till personal vars enda kunskaper är branschen, företaget och att leda organisationen. Det anses inte vara tillräckligt. Finansspelarna föredrar att låna ut pengar till private equity-bolag, trots att de redan har kassor stinna av pensionskapital.

En annan väg vore möjlig, om bara pensionsfonder skulle kunna bistå med kapital när personal vill köpa loss företag. Fonderna placerar redan sitt kapital hos tredje part, så steget torde inte vara långt till att syssla med kreditgivning.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera