Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Konsten att ställa ut

Edvard Munch lärde Malmö Modernas chef Iris Müller-Westermann att forska i konstnärskap. Nu planerar hon att visa nya sidor av Hilma af Klint.

Längst in i det vitmålade rummet på Moderna Museet i Malmö hänger en stor målning i braskande färger, Torsten Anderssons »Pinnaskulptur« från 2005. Sedan drygt två år är Iris Müller-Westermann chef för museet och hon har hängt tavlan där för att den ska dra blickarna till sig från dörröppningen och ange en riktning. I rummets centrum har hon placerat det konstverk som ska sätta tonen, »Pelare«, en ensam skulptur i balsaträ från 1949. Hon ser det som att hon regisserar besökarnas upplevelse.

– Jag ger egentligen ett förslag, och det tycker jag man behöver. Det är liksom en dörröppnare. Sedan är det ju ingen tvångströja man får, säger Iris Müller-Westermann.

I den aktuella utställningen, »Blue is the colour of your eyes«, är det franskamerikanska Louise Bourgeois som är centrum och »värdinna« för ett antal yngre konstnärer, utvalda för att de på något vis förhåller sig till Bourgeois formspråk eller material.

Louise Bourgeois verk »Blå är färgen på dina ögon« från 2008 har gett hela utställningen på Moderna Museet Malmö dess titel, som är en lek med bilden blå ögon och blonda svenskar. Foto: Lars Jansson

– Hon var banbrytande på många sätt och har jobbat mycket med trådar och att reparera vävnader som hennes familj har tjänat pengar med, säger Müller-Westermann och visar verket »I’m afraid«.

– Här undersöker hon vad hon egentligen är rädd för, och det är liksom vävt in i silket. På slutet finner hon ut att egentligen så är det ingenting.

Tanken med filialen i Malmö när den öppnades för tio år sedan var just att oftare vädra statens samlingar och låta fler se den konst som annars samlar damm i arkivet i Stockholm. Iris Müller-Westermann är också den som sett till att delar av Hilma af Klints enorma konstproduktion under senare år luftats världen över, och fått konstbesökare att strömma till i aldrig tidigare skådade skaror.

I ett blixtrande sken avlästes anteckningsbokens sirliga anteckningarna på svenska, tyska och latin, tillsammans med färggranna illustrationer av cirklar och spiraler. När ljuset slocknat bläddrade ­Moderna Museets fotograf Albin Dahlström upp nästa uppslag och upprepade samma rutin.

Det var en manöver med symboliskt mättade övertoner. Liksom många av sina samtida inspirerades Hilma af Klint djupt av det förra sekelskiftets upptäckter inom fysiken; av de elektromagnetiska vågor, som Heinrich Hertz kunde sända från en sändare till en mottagare, av röntgenvågor. Insikten att fenomenen fanns där, osynliga för ögat, gav under en period fri lejd åt metafysiska idéer om energier omöjliga att uppfatta med människans fem sinnen.

Nu, drygt hundra år senare, fick Hilma af Klint sin konst omvandlad till just denna esoteriska form. I vår mer prosaiska värld enklast sammanfattat med ordet digitalisering. Med hjälp av Dahlström och hans tre assistenter förde Müller-Westermann in och numrerade 26 000 av af Klints kvarlämnade dokument och teckningar till en sökbar databas hos Stiftelsen Hilma af Klints Verk.

– Jag har gått till botten och vänt varenda teckning: Hur var tänket? Hur var utmaningen? För mig kom en otroligt modig och vass konstnär fram, som följde sitt hjärta och det som hon trodde på, berättar Iris Müller-Westermann.

Hon trodde helt enkelt inte på den historieskrivning som fanns om Hilma af Klint, att hon plötsligt stängt en dörr till sitt förflutna år 1906, och inlett ett nytt liv som abstrakt konstnär. Att det hon gjort innan inte hade med det som följde att göra. Under två års tid läste Müller-Westermann mödosamt in sig och skapade en utställning som visade att det abstrakta inte bara var ett plötsligt infall, utan att det funnits där hela tiden som en del av hennes mystiska grubblerier.

– Jag anser att jag kunde visa hur konsekvent hon egentligen var och att det var långt från flummigt och new age i en sådan negativ betydelse. Det var mycket vassare än så. En stark kvinna som vågade gå in i nya fält och öppna upp för det som man inte förstod då. Många konstnärer försökte jobba på ett liknande sätt, men inte med den typen av resultat, säger Müller-Westermann, som därmed slog fast att Hilma af Klint var en föregångare, flera år före konstnären Vasilij Kandinskij, som lyfts fram som pionjären inom abstrakt konst.

Mellan 1906 och 1915 målade Hilma af Klint nästan 200 verk, allt från små skisser till flera meter höga målningar, som aldrig visades under hennes livstid.

– Utställningen handlade egentligen om att alla männi­skor utvecklar röda linjer. De börjar någonstans och sedan går de vidare. Det kunde man se i Hilma af Klints systematiska sätt att undersöka verkligheten, säger Iris Müller-Westermann.

Som en följd slog Moderna Museet i Stockholm 2013 besöksrekord för en svensk konstnär. Totalt sågs utställningen, efter en turné till sex institutioner i Europa, av en miljon människor. Amerikanska Guggenheim i New York gjorde sin egen, inspirerad av Modernas. När den stängde den 23 april i år var det den mest besökta i museets 60-åriga historia, med 600 000 inträden.

– Jag var där två gånger. Alla pratade om henne. Helt otroligt, säger Iris Müller-Westermann, och berättar att curator-teamet efteråt tackade henne för att de med sin utställning »står på dina skuldror«.

– För det är klart, de kan inte svenska. De har inte forskat. De har inte tillgång till materialet.

Iris Müller-Westermann pratar svenska med en tysk brytning och inslag av norska ord och ändelser, språkliga vittnesmål om hennes bakgrundshistoria. Hon växte upp i en konstintresserad familj i Hamburg och jobbade i ungdomen extra som guide på ett museum för samtidskonst. Hon hade studerat konst och filosofi och bestämde sig tidigt för att hon skulle jobba med att göra konstutställningar. Extrajobbet såg hon som en chans att lära sig mer om människorna som går på utställningar, och hur hon kan hjälpa dem att öppna konstens värld. Det var under en sådan rundvisning som hon golvades av den norska konstnären Edvard Munchs självporträtt, i den serie som började med »Skriet«. Det sa »pong« i magen.

– Jag tänkte bara att hur kan man vara så modig, att klä sig så naken, måla sig så sårbar, en man på den tiden runt sekelskiftet.

Hon ville veta mer och sökte efter böcker om Munchs självporträtt. Det fanns inga.

– Så jag gick till min professor och sa: »Jag vill skriva den här boken för jag vill läsa den.« Han gav mig ett visitkort till Munchmuseets chef.

Hon lärde sig norska för att kunna läsa Munchs anteckningar och brev, och flyttade strax efter till Oslo, där hon blev kvar i ett och ett halvt år för sin forskning inför avhandlingen.

– I Tyskland fanns det ju Munchforskare som säkert var väldigt, väldigt bra. Men de kunde inte norska. Och det tyckte jag var viktigt för ett sådant projekt.

Under tiden hann hon förälska sig i det nordiska ljuset, i naturen. Hon hade fått smak för ett annat liv.

– Jag lärde mig att gå på långfärdsskidor, jag gick i fjällen och jag cyklade på Lofoten. Naturen blev en extra gåva. Så är det ju ofta när man gör någonting. Det blir större än det mål man egentligen siktade mot, säger hon.

1997 fick hon tjänsten för internationell konst på Moderna Museet i Stockholm. Med sig tog hon en metod för att utforska ett konstnärskap.

– Det finns en visuell intelligens och det var egentligen det min avhandling handlade om. Jag lyckades visa hur bilder uppstår ur andra bilder, ur ett tänkande inte med ord, utan med bilder och att det är väldigt stringent. Det har fascinerat mig och det har jag kanske sökt i andra konstnärskap. Den där röda tråden, som verkligen ligger i botten för ett konstnärskap.

Hennes utställningar börjar i sökandet efter den röda tråden. Hon är helt ointresserad av kronologiska utställningar eller »best of«-urval.

– Det kanske har sin publik, men jag vill komma närmare den inspiration som en konstnär har haft, säger hon.

Hon avbryts av ett samtal från en konstinstitution i Paris, som vill ha hennes hjälp att skapa en Hilma af Klint-utställning. Hon tackar nej eftersom hon redan planerar en egen i Malmö nästa år. Senare års uppmärksamhet på af Klints konstnärskap har inspirerat ny forskning, och den tar Müller-Westermann pulsen på. Med alla de rätta kontakterna lovar hon redan nu en upplevelse som aldrig kommer att upprepas.

– Till exempel kommer vi att få alla de tio största verken, 3,40 gånger 2,40 meter. Det är helt exceptionellt. Sedan blir det också verk som det inte varit så mycket fokus på tidigare.

Det är kanske inte märkligt att hennes namn dyker upp i spekulationerna om vem som ska ta över Moderna Museet i Stockholm när Daniel Birnbaum kliver av, trots att hon vid 64 närmar sig någon sorts pensionsstreck. Hennes treåriga förordnande i Malmö går dessutom ut vid årsskiftet.

Uteslutet, enligt henne själv. Hon vill inte ha den administrativa bördan av ett 155 medarbetare stort maskineri i knät. Det är inte möjligt om man samtidigt vill göra egna utställningar, tror hon.

– Jag är ju en konstnärlig person. Det är liksom det jag är väldigt bra på, säger hon, och uttrycker en förhoppning om att det ändå ska bli en överintendent i Stockholm som ser Malmömuseet som mer likvärdigt.

För även om budgeten är snålt tilltagen, med runt 2,5 miljoner kronor per år till konsten, i en budget på 16 miljoner, så är hon helt inställd på att få ett förlängt förordnande i Malmö. Tillsammans med sin man, den armeniske konstnären Azat Sargsyan – de träffades när han framförde en performance i utställningen »Efter muren« på Moderna i Stockholm 1999 – stormtrivs hon i ett ungt och vibrerande Malmö, där man »inte behöver avtala om möte med sina vänner två veckor innan man ska ses«.

***

FEM STORA

Rosemarie Trockel

Moderna Museet Stockholm, 2001.

Moderna Museet Malmö, 2018–2019.

»En av de riktigt vassa konstnärerna som aldrig tidigare visats för Öresundsborna i storformat. Jag tänkte att det vill jag göra.«

Edvard Munch

»Munch själv«, Moderna Museet Stockholm, 2005.

»När jag hade gjort min avhandling klar så drömde jag om att se alla de bilder som jag hade umgåtts med i så många år. Jag kämpade för att få göra en utställning med Munchs självporträtt i Stockholm. Det var så glädjande för mig att ha alla mina gamla vänner omkring mig.«

Visades även på Royal Academy i London och Munch­museet i Oslo.

Louise Bourgeois

»I have been to hell and back«, Moderna Museet Stockholm, 2015.

Visades även på Picassomuseet i Malaga.

»Blue is the colour of your eyes«, Moderna Museet Malmö, till 26/1  2020.

Förutom Bourgeois, som deltar med verk som »Pelare« från 1949 och titelverket från 2008, så deltar konstnärer som arbetar med hittade föremål i liknande metamorfoser, exempelvis Johanna Gustafsson Fürsts skulptur »Win-Win« från 2015 (bilden) – en del gungbräda, en del drivved – och den tyske konstnären Axel Lieber som trätt tröjor på oväntade former i »Slutet sällskap« (1990), en grupp som bildar ett kollektiv av egon.

Hilma af Klint

Moderna Museet Stockholm, 2013.

Besöksrekord i Stockholm, turné till sex institutioner i Europa. Mest sedda utställning någonsin på Guggenheim i New York.

Moderna Museet Malmö, 4 april 2020.

Hilma af Klint på återigen nytt sätt, där alla de tio största målningarna ska visas.

Lotte Laserstein

Moderna Museet Malmö, 2021.

Den tyska konstnären bodde länge i Sverige och återupptäcks med stor utställning i Berlin. Iris Müller-Westermann tackade dock nej till att visa utställningen i Malmö. I stället har hon egna idéer om hur Lasersteinutställningen ska göras, med större fokus på den svenska perioden.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera