Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Veckans Fokus

Kungen av Norrland

Norrlands rikaste och Umeås starke man, Krister Olsson, startade som rörmokare. Nu har han gett bort nästan allt – och han är inte klar än.

En solig vårmorgon parkerar Krister Olsson sin Porsche Macan utanför flygplatsen i Umeå. Norrlands rikaste hämtar själv sina besökare.

Parallellen är oundviklig – den som besöker världens tredje rikaste människa, Warren Buffett i Omaha i mellersta USA, blir upphämtad på flygplatsen av Buffett själv. Det är den gamla skolans företagare; inga assistenter eller chaufförer så långt ögat kan nå.

Umeås starke man, Krister Olsson, har i fem decennier haft ojämförbar påverkan på sin stad. Medan det i kommunhuset skett förändringar – nya kommunalråd, nya tjänstemän – har han alltjämt behållit sin framskjutna position. Familjeföretagen Balticgruppen och Fort knox är välkända, men bortom Norrland är kännedomen låg. Det hänger ihop med att affärerna i huvudsak har samlats här.

Avtrycken i stadsbilden är påtagliga, särskilt med projektet »Staden mellan broarna« som innefattar kulturhuset Väven med bibliotek, konferenslokaler, hotell och restaurang och som till lika delar ägs av Balticgruppen och Umeå kommun.

Under lång tid har Krister Olssons devis varit att »det som är bra för Umeå är bra för Baltic«. Genom att föra samman universitet, kommun och det lokala näringslivet har staden utvecklats framåt. Entreprenören har också varit en stor filantrop. Häromåret donerades 100 miljoner till Umeå universitet. Plötsligt tog folk även i huvudstaden notis: Vem är den okände miljardären i Norrland?

Krister Olsson parkerar sin Porsche utanför Umeås gamla varmbadhus, på den inhägnade gården som ligger knappt ett stenkast från det välkända Rådhustorget.

Varmbadhuset är numera totalrenoverat och vid dörren hänger logotypen för Fort knox. Krister Olsson och hustruns bostad ligger bokstavligen vägg i vägg.

I detta hus har han sin arbetsplats, liksom två av hans tre barn, samt ytterligare tre anställda. Lokalerna är spatiösa och inredda med lyxiga materialval, dyra möbler och skulpturer av olika slag.

Klockan har passerat halv tio och det är kafferast i kök- och matutrymmet på nedervåningen. Olsson ställer fram en papppåse med bullar.

Krister Olsson har en vit kalufs, moderiktiga glasögon och trendiga sneakers. Han ger ett yngre intryck än sina 75 år – samtidigt hänger han lite med huvudet. Senare framgår det att han är sorgsen. En ledsen miljardär, finns det?

Andra skulle nedslås av att behöva skil­jas från 100 miljoner kronor, som han gav till universitetet.

– Nä, säger han när vi satt oss ner och de andra återgått till arbetet. Jag är inte beroende av mer pengar. Jag är mer beroende av att göra något meningsfullt – att jobba och sköta familjen.

Den molokna sinnesstämningen hänger ihop med att han håller på att avveckla sig själv. För två år sedan tog hans tre barn över och att skiljas från sitt företagsbygge har medfört en emotionell kostnad.

– Efter att i 50 år ha bestämt, och så över en natt har jag inte den möjligheten längre. Det har mina barn – Jonas, Markus och Johanna. En oerhört svår process, säger Krister Olsson.

Vid skiftet samlades familjens företag och delades sedan ut i tre lika stora delar: Jonas, som ville arbeta med fastigheter i egen regi, tog över koncernen Balticgruppen. De andra två fick lika stora delar i Fort knox, som rymmer allt annat; namnet härrör från oförverkligade planer på 90-talet om att starta förvaringsverksamhet.

Efter generationsväxlingen har Krister Olsson varit på kontoret, bistått med råd, synpunkter och tankar, men i huvudsak låta barnen arbeta vidare med den grund han överlämnat.

– Jag tror jag är lika kreativ i dag som jag var för 20–30 år sedan. Största problemet är att jag inte får vara med och se vad som händer sen. Det är största bekymret – jag får inte veta vad som händer, säger han.

– Det blir bättre dag för dag genom bearbetning, genom att se det positiva. Det är så jag har tänkt det. För det är så det ska vara en dag när jag inte längre är i deras liv. Sammanhållningen i familjen är det viktigaste. När Karin och jag försvinner så ska det inte finnas något att bråka om.

När tyglarna överlämnades uppgick värdet till cirka 6 miljarder kronor. Hur kunde en sådan mångmiljardförmögenhet byggas med basen i ett samhälle med drygt 100 000 invånare?

»De kallar den för bajskorven.« Krister Olsson berättar om eleverna från den närbelägna skolan som ibland besöker Umedalens skulpturpark och hans eget favoritverk där. Skulpturen heter egentligen »Still running« och är skapad av Antony Gormley. Balticgruppen har köpt 43 permanenta skulpturer till parken.

Krister Olsson föddes 1943 i en företagarfamilj i Storuman. Dit hade morfar med fru och fyra barn flyttat på jakt efter en bättre tillvaro. Kristers pappa var värmlänning, som flyttat dit från Sunne, också han för arbete.

Hans föräldrar bodde på en gård i Storuman där varje familj bedrev en egen verksamhet: slakteri, livsmedelsbutik, mjölkaffär, tillverkning av specerier och chark.

– Jag hade bara entreprenörer runt mig: pappa, morfar, morbror och morsan. Morfar var mitt dagis – så det var en oerhört bra start i livet, säger Krister Olsson.

Hans far hade tre företag men bara en passion: flygplan. Ett av företagen var också ett flygbolag. Passionen kanaliserades till sonen.

– Du ska bli flygare Krister, det är inget snack om det, sa han till mig. Min pappa var helt galen i flyg och det blev jag också.

Som 17-åring tog Krister Olsson privatflygcertifikat i Göteborg och gjorde något senare värnplikt på F4 i Östersund.

En dag i februari 1963, under en övning stod Krister Olsson på en flygplansvinge när han såg kaptenen med militärprästen komma allt närmare planet.

– Jag förstod på en gång att nu har det hänt pappa någonting. Han hade omkommit på en fjällsjö mellan Sverige och Norge. Kraschat vid start, enligt den haverikommission som senare tillsattes.

– Jag fick en rejäl chock när min pappa dog, säger Krister Olsson och ögonen tåras, 56 år senare.

– Efter pappas död var det jobbigt. Men efter man kommit över den smällen har det varit lite jobbigt men mycket positivt.

Han hade nyss fyllt 19 år och som enda son blev det han som fick ta över familjens tre företag.

– Det var ett tungt ansvar att bli familjeförsörjare, minns han.

Planerna att läsa till pilot i Florida i USA samma höst skrotades.

– Jag kunde inte åka till Tampa för mamma behövde min hjälp. Till slut bestämde jag mig för att sälja flygbolaget och gräv- och schaktverksamheten, men att behålla Olssons värme.

Krister Olsson kunde inte tillräckligt för att driva bolaget på egen hand, utan tillsatte en chef och påbörjade en utbildning i Katrineholm för att bli VVS-ingenjör.

Två år senare hade chefen sagt upp sig och Krister Olsson avbröt studierna för att återvända hem till bolaget. Den unge företagaren blev själv varse sina svagheter.

– Jag insåg att jag måste lära mig bokföring med kredit och debet. Via rörfirmornas riksförbund gick jag en grundkurs – hela tre gånger, för jag gav mig tusan på att kunna det. Där fick jag också lära mig om kassaflöden – en oerhört viktig kunskap.

1971 flyttade han till Umeå, där den blivande hustrun Karin studerade. Bolaget hade då vuxit till 30 anställda och lade anbud på VVS-installationer i projekt med hundratals lägenheter. Men Umeå överraskade.

– Jag hade ingen aning om att marknaden var korrupt. Allt gjordes upp med kartellbildning och entreprenörerna försökte också få med mig för att dela upp marknaden. Men jag var inte alls intresserad.

Uppstickaren vann allt fler uppdrag, bolaget växte och gick allt bättre.

– Det blev mycket framgångsrikt på 1980-talet. Vi märkte att de andra var lata och tog bra betalt. Vi kom in och tog väldigt många jobb med bra lönsamhet.

Vid samma tid fick han upp ögonen för skogsindustrin. Tack vare att VVS-affärerna gick bra kunde han förvärva ett flertal sågverk i Umeåområdet, däribland Överboda såg. Namnet dög inte så det ändrades till Balticgruppen, som numera är synonymt med familjen.

Senare, med köpet av Sofiehem Pulp följde en dörr- och fönsterfabrik i England med 800 anställda. Plötsligt skulle han försöka vända ett knaggligt bolag i England och även om han inte kunde branschen följde han principen om att fokusera på kassaflödet. Bolaget vändes till lönsamhet och såldes vidare, vilket inbringade stora förvärvssummor som lade grunden till nästa, riktigt stora affär.

På 80-talet hade en partner till Krister Olsson satt aktier i pant för att finansiera sina fastighetsköp. Olsson hade själv undvikit bubblan.

– Jag var van att räkna och såg att om man lånar 110 procent av förvärvspriset, och har en ränta på 12–13 procent men avkastningen bara är 4 procent. Då går det inte ihop, säger han.

När partnern blev pressad av banken vände han sig till Olsson, som köpte hans aktier i frontlastartillverkaren Ålö.

– Han fick 30 miljoner cash och 20 miljoner i Balticgruppenaktier. Han hade inte så mycket val och gick med på det.

Under åren som följde blev Ålö Maskiner en allt bättre affär. Även den ekonomiska krisen på 1990-talet, som kulminerade med att Riksbanken inte längre försvarade kronkursen, gynnade bolaget.

– Vi hade sådan sagolik tur. Några månader efter förvärvet släpptes kronan fri. Kronan devalverades med 33 procent. Vi gick in på bred front i England, Frankrike och Tyskland och sänkte priserna med 16 procent och 16 procent behöll vi själva. Orderingången blev exceptionell.

Ålö gick på tio år från en omsättning på 150 miljoner kronor till 1,3 miljarder kronor.

– Ålö är en riktig framgångssaga för mig, säger han.

Framgångarna noterades även av andra investerare och den brittiska private equity­fonden 3i ville gärna köpa Ålö.

2002 sålde man majoriteten av bolaget till 3i.

– Det var den stora affären jag gjorde. För 75 procent av aktierna fick jag över 800 miljoner kronor.

Affärerna fortsatte att utveckla sig väl, men 3i ville sedan på riskkapitalisters vis sälja vidare, och även Olsson sålde sin sista andel.

– Hela Ålöhistorien gav strax under en miljard kronor och det skapade fantastiska förutsättningar för mig, säger han.

Den nya köparen, Altor, erbjöd Krister Olsson att investera i bolaget. Denna gång blev det inte lika lyckat.

– Kanske den enda riktiga besvikelsen i mitt yrkesverksamma liv, säger Krister Olsson. Jag blev övertygad att det var en bra affär att gå in igen, och gick in med 100 miljoner och ytterligare en emission på 60 miljoner kronor senare.

– Om vi tyckte att 3i skötte det här bra, så var det motsatta med Altor.

Ålö är än i dag pressat och Olsson har påpekat problemen för huvudägarna, som sett lönsamheten dyka.

– Vi har inte samma syn på hur bolaget ska drivas. För mig är det viktigt att överleva framför allt i lågkonjunktur. Att man har kostnader som kan kläs av och på, beroende på konjunktur.

Via Fort knox äger man drygt 10 procent av Ålö, och familjen är osäker på vad man ska göra med engagemanget.

– Tittar man på sista raden så är det en katastrof, säger Olsson.

Ångrar du investeringen med Altor i Ålö?

– Ja, det kan man säga. Men jag ångrar det inte bittert. Detta kan vara kontroversiellt men jag anser att Altor har misskött bolaget.

Men under de goda åren, på 2000-talet när Ålö växte sig allt starkare, gjordes familjen samtidigt stora fastighetsinvesteringar i Umeå. När ett objekt dök upp till försäljning på marknaden var köparen oftast Olsson.

Personer som jobbat nära Krister Olsson menar att detta har varit hans affärsmässiga starka sidor. Långsiktigheten, det strategiska tänket och ambitionen att stadigt gå fram och utveckla kvarter för kvarter.

– Om jag köper en fastighet i kvarteret, då föreställer jag mig att jag en dag äger hela kvarteret, säger Krister Olsson.

– Men ofta har det börjat med en tillfällighet, som väcker tankar: hur ska man utveckla det här? Ofta är det så med fastigheter att man ser en möjlighet redan innan man köpt, där man kan göra en förändring som kan öka lönsamheten rejält.

Motstånd har inte saknats – till exempel pågick en strid om livsmedelsförsäljning skulle tillåtas i lokaler som Olsson köpt i stadsdelen Ersboda, vilket skulle innebära konkurrens för den lokala Coop.

Varje år inkom han med en ny ansökan, och i åratal avslogs den. Till slut, efter tio år, när staden förstod att han inte skulle ge sig, fick han igenom sin vilja.

– Detta är ett uttryck för vad jag kallar den politiska korruptionen. De hindrade oss att ändra detaljplanen till att sälja livsmedel, bara för att vi inte skulle konkurrera med Coop. Denna politiska korruption märker man på små orter med föreningar, kooperationen, sammanslutningar. Inga pengar inblandade, men förtroenden och kontakter – det går inte att ta på, men någon tjänar på det. Det är som en amöba i samhället, säger han.

Vid Rådhustorget ligger Stora hotellet och U&me-hotellet, i samma komplex som kulturhuset Väven. På innergården finns hotellrestaurangen som skapades när man sammanförde kulturhuset Väven med fastigheten som inrymmer Stora hotellet. Ytan delas med kulturhusets kafé och en gourmetbutik.

Klockan är sju på kvällen när Krister Olsson vinkar mot sonen Jonas, som tar sig runt bland restaurangborden. Från ett annat långbord ropar någon:

– Jonas!

Han ändrar riktning och går fram för att hälsa på Hans Lindberg, Umeås kommunalråd (S) och ordförande i kommunstyrelsen.

Han hälsar även på dennes middagsgäst, kommunalrådet från Mo i Rana; systerstad till Umeå på norska sidan och cirka 47 mil nordöst längst med E12-motorvägen.

Vid middagsbordet med sin far konstateras att norrmännen blir allt viktigare här.

– Genom åren har det varit stort fokus på E4, men varför ska allt gå mellan norr och söder? Rörelsen framöver kommer gå sidledes längs med E12, menar Jonas Olsson.

Mo i Rana bygger en ny internationell flygplats, vilket väntas driva turism till Laisaliden, där brodern Markus har köpt ett hotell. Planerna är att skapa en exklusiv turistdestination.

Jonas Olsson är vältränad och ger ett ungt intryck trots sina 46 år. Han har varit aktiv i familjeföretaget sedan början på 90-talet, då han var färdig byggnadsingenjör.

Krister Olsson bläddrar i menyn, som servitrisen överlämnat.

– Jag tänkte ta löjrom, så nu ska vi se med vilket vin, säger han vänd mot sonen.

Servitrisen fyller snabbt i.

– Ett glas champagne är alltid gott till.

Saken är avgjord.

Inför huvudrätten – lamm respektive entrecote – synar Krister Olsson vinlistan igen. Han är svag för röda bourgogne-viner, berättar han.

– Amaroneviner är för tunga, för spritiga för min smak, säger han och sonen nickar.

Sedan beställs en årgångsflaska Grevery-Chambertin Aux Combottes Premier Cru för närmare femtonhundra.

Det är veckan efter påsk och Jonas Olsson har varit på franska Rivieran med familjen, där han bland annat träffade sin faster.

– Kristina hälsar så gott, säger han.

Lite senare gör han som en minnesanteckning:

– Jag får inte glömma att kontakta kommunalrådet, säger han högt.

Öppet landskap. På Fort Knox kontor jobbar sex personer som alla sitter i samma rum. Krister tror att det är bra att alla hör vad alla pratar om, då går det inte att hålla något hemligt för varandra.

Balticgruppens affärsidé är att äga, producera och förvalta fastigheter i Umeå. Kontakten med lokalpolitiker handlar om att lägga fram idéer inom stadsutveckling och lyssna på vad de har för ambitioner.

– Ledtiderna är alltid långa. Detaljplaner kan ta tre, fem år. Staden har inte riktigt resurser för att hantera alla planer, säger Jonas Olsson.

Särskilt efter val fästs vikt vid att träffa de nyblivna makthavarna i kommun, region och universitet, samt de viktigaste tjänstemännen inom bygglov, markexploatering och stadsplanering.

– Det kan gå snabbt vid byte av styre. Det kan vara vallöften som politiker vill leverera på.

Far och son pratar sedan om staden, om hur länge Krister Olsson bott här och bakgrunden till att han kom hit.

1971 när hustrun inte fick jobb i Stor­uman, trots att hon var den enda av de fyra sökandena som var kvalificerad, ringde Krister Olsson upp den som varit involverad i beslutet.

– Du måste förstå, det räcker med en lön per familj, sa denne och syftade på att maken i familjen redan hade försörjningen ordnad, säger Krister Olsson, som dagen efter flyttade till Umeå.

Senare har Krister Olsson träffat på personen som nekade hustrun jobb.

– Jag tackade honom. Att flytta till Umeå var det bästa som hänt mig, säger han och dricker av champagnen.

Ett av Balticgruppens uppmärksammade projekt är de lyxprofilerade bostadsrätter som uppförs i de nya våningarna ovanpå köpgallerian Utopia.

Jonas Olsson påpekar att det inte är helt lätt att få betalt vad man begär – utan det har visat sig ta lite längre tid på grund av inbromsningen på marknaden. Men han är ändå lugn.

– Så länge staden växer är det inget problem, säger han.

På senare år har Balticgruppen också kapitaliserat sig genom att i en del innehav ta in en partner, där bägge parter blivit hälftenägare.

– Det inger också ett förtroende att man går in i ett 50–50-samarbete. Många uppskattar det, säger Jonas Olsson.

Ett sådant upplägg har man gjort med bland annat stiftelsen som äger Västerbotten-Kuriren, vilket inbringat kapital till gruppen, men också utdelningar till partnern.

Utdelningar från fastighetsprojekten har bidragit till att stärka finanserna hos lokaltidningens ägare, som därmed klarat sig bättre på den tuffa mediemarknaden.

– Fastighetsaffärerna har räddat VK, eftersom de har kunnat få en utdelning på 30–35 miljoner om året, säger Krister Olsson, som konstaterar att samma stiftelse också gått in i mediehuset Stampen i Göteborg.

– Jag hoppas nu inte att våra pengar ska gå till att driva tidningar i Göteborgsregionen. Att gå in i Stampen tillför nog inte VK något.

Krister Olsson undrar när sonen senast var i fjällen, i Hemavan, där varje familj har var sitt hus på samma tomt.

– Hur många skotrar har du nu igen?, undrar pappan.

– Fråga mig inte!

– Du ska nog inte köpa några fler, säger Krister och påpekar att hans 25 år gamla ännu går som en klocka.

– Nä då, jag lovar, jag ska inte köpa fler.

Under Jonas Olsson har Balticgruppen justerat sin affärsmodell en aning.

– Vi har blivit mer projektinriktade och mindre förvaltande, säger han.

Marknaden har också förändrats på senare tid. Förr var familjen Olsson tämligen ensamma herrar i Umeå, numera finns många andra, såsom Diös och Rikshem.

– Umeå är som ett Klondyke, säger Jonas Olsson. För några år sedan var vi ensam privat aktör som gjorde detta. Men marknaden har upptäckts av andra. Det är inte negativt eftersom det har höjt värdena på våra fastigheter.

Jonas Olsson kastar en blick över axeln, där de bägge kommunalråden nu tar gemensamma foton innan de skiljs åt.

– En fördel här är att kommunalrådet är tjenis med en. De tar sig tid att träffa oss. Det finns mer tid för det helt enkelt. Hade vi varit verksamma i Stockholm hade vi inte haft en chans att träffa kommunalrådet, vilket är förståeligt.

Efter att middagen är avklarad samtalar far och son vid entrén utanför Stora hotellet. Sonen blir upphämtad av sin skjuts. Krister Olsson går med aningen böjt huvud över torget och går hem till sig.

Denna morgon kom Markus Olsson från Jukkasjärvi med det tidiga morgonflyget. Han tvingades upp redan vid 4, säger han och kväver en gäspning.

Fort knox är delägare i ishotellet och styrelsemötet i det bolaget var anledningen till resan.

På Fort knox är ansvaret delat mellan de två syskonen. Johanna är utbildad arkitekt och innan hon engagerades på familjens företag jobbade hon på olika arkitektfirmor. Hon ansvarar nu för Fort knox fastighetsdel med den förvaltning, planering och nyproduktion som följer på det. Markus ansvarar för de andra portföljbolagen – som egentligen inte har någon röd tråd.

– Investeringarna dyker upp, vi söker inte efter dem, säger han själv.

Markus Olsson är inte främmande att man på sikt ska skala upp verksamheten, och anställa flera till kontoret.

– Förhoppningsvis ska vi avyttra något bolag för att fylla på något annat.

Markus Olsson har inte gått den raka vägen in i familjeföretaget, utan läste en pol mag och började engagera sig i familjeföretagen först 2005.

I Fort knox är det främst två bolag som är prioriterade: fiberföretaget Vnext och Arevo, som utvecklar en särskild gödselform.

Han summerar investeringarna: 26 olika bolag, i vilka man satsat 1,1 miljarder kronor plus ytterligare ett par hundra miljoner har lånats ut till företagen.

– Inget privatägt bolag har investerat i samma klass, menar han.

Är det något av bolagen du känner extra starkt för?

– Spridningen är rolig, säger han.

Rent ekonomiskt är de två viktigaste bolagen CampusX och Väven, som genererar ett kassaflöde. CampusX delägs med Wallenbergstiftelserna.

– Vi har en bra relation med Marcus och Poker Wallenberg, säger Krister Olsson om sina affärspartners.

Om några år när CampusX är färdigbyggt, då kommer man inte att utveckla nya fastighetsprojekt; det överlåts till Balticgruppen.

Det råder en familjär stämning på kontoret, och till skillnad från portföljbolagen CampusX och Väven, där en professionell styrelse är tillsatt, finns inte någon sådan i familjeföretaget.

– Vi har styrelsemöte varje dag, både klockan 9.30 och 14.30, säger Markus Olsson.

Men varför har syskontrion delat på sig – två av barnen jobbar ju ihop medan den äldste sonen ensam driver Balticgruppen?

Enligt Krister Olsson handlar det inte om några bakomliggande motsättningar.

– Från början var tanken att hålla ihop det. Jonas ville vara ensam och ha sin egen nisch på fastighetssidan. Detta accepterades av de andra två, och Markus och Johanna ville i alla fall hålla ihop. Efter det är det ingen som haft någon synpunkt. De umgås ungefär som de alltid har gjort.

Är du orolig för att de ska fördärva ditt bygge?

– Jag är inte orolig. Det kommer säkert att gå upp och ner, som det också gjort för mig. Men att riskerna är på en nivå man kan hantera. Det har både Jonas, Markus och Johanna gjort de senaste tre åren –kassaflödet är det viktigaste att ha koll på.

Senare samma dag äter Krister Olsson lunch med sin son Markus på Stora hotellets restaurang. Johanna är inte på plats denna dag.

De aktiva syskonen är alla miljardärer med de möjligheter som följer; att röra sig ut i världen.

– Jag har inte haft suget att flytta, konstaterar Markus Olsson.

Han menar att syskonen inte utgick från att de skulle ärva några pengar.

– Vi har inte tagit arvet för givet. Sedan är det inte mina pengar, utan bolagets.

Han har själv två barn, nio och femton år, men huruvida de i framtiden ska engageras är upp till dem, menar han.

– Jag tänker inte trycka in mina barn, säger han.

Men i en stad med 125 000 invånare, har en mångmiljardförmögenheten inte bara haft fördelar.

– En och annan människa har genom åren ifrågasatt vad vi gör, säger Krister Olsson.

– Ja, en del har tyckt att vi har en gräddfil, säger Markus Olsson. Vissa har till och med kallat Umeå för Baltic City.

Krister:

– Men vi har en hederlighet som få andra företag har. Under mina 50 år har jag bara varit involverad i en enda rättsprocess, kring en betalning i ett italienskt bolag vi köpte. Och den processen vann vi.

Krister har ett stort intresse för tredimensionell konst, och det märks på kontoret hos Fort Knox. Verket på väggen, liksom all annan konst i lokalerna, är valda av honom.

Senare på kontoret nämner jag det faktum att många har påpekat att Balticgruppen varit väldigt dominerande i staden. Krister Olsson menar att det har funnits vattentäta skott.

– Jag har aldrig bjudit ett kommunalråd på en enda lunch, säger han. Om vi hade haft de här volymerna i Stockholm, då skulle man inte ens veta om oss. I en liten stad, och ger sig in i det ena och andra projektet – då blir man också exponerad. Visst, vi har blivit påhoppade – men det gör inget för vi har rent samvete och det har aldrig funnits fog för några påståenden.

De politiska aspekterna går inte att bortse från i fastighets- och byggbranschen. Utvecklingsprojekt är beroende av politiska beslut, sammansättningen i kommunfullmäktige har betydelse.

Krister Olsson ser sig dock som opolitisk.

– Som entreprenör kan man ha en politisk grund eller känsla, men det är bara att vända kappan efter vinden. Vissa beslut kan vara bra eller dåliga, men jag är ganska opolitisk. Blir det en socialdemokratiskt ledd kommun då är det bara anpassa sig, ju förr desto bättre. Då har jag en fördel gentemot dem som inte vill anpassa sig.

Även vid politiska beslut med åverkan handlar om att snabbt ställa om.

– Eftersom problem skapar också förutsättningar – hur gör jag detta problem till en möjlighet?

Tillägger sedan att han värderingsmässigt drar mer åt de borgerliga partierna.

– Men det är inget problem att leva med S- eller vänsterpolitik. Till slut blir det alltid något som är acceptabelt. Jag är inte intresserad av vad som händer i svensk politik, däremot vad som händer lokalt. Man måste hitta former som går i samma takt och i samma riktning. Det gäller att jobba för Umeås bästa.

När det är dags för fotografering vill Krister Olsson visa den skulpturpark som han har finansierat. Han parkerar bilen strax intill sitt favoritverk.

– Vi har investerat mycket pengar i skulpturer, vilket kommer från mitt intresse för arkitektur. Jag är också intresserad av måleri och foto, men skulpturer är en helt annan känsla, säger han.

Sedan går han runt Antony Gormleys verk »Still running«, föreställande en kropp i rörelse; en svällande, bullig svampform, nästan tre meter hög.

– Den ligger mig varmt om hjärtat, säger han och synar den, vilket han gjort många gånger.

I alla år har han varit Norrland trogen, trots att det sannolikt minskat möjligheten till ett ännu större företagsbygge.

– Jag har en kompis i Stockholm som säger att om jag hade satsat i Stockholm hade jag haft 20 miljarder. Men det var inte det jag ville, säger han och nämner hemstadens alla fördelar.

– Umeå är en fantastisk stad, som jag har växt upp med och fått växa med. Jag har lärt mig Umeå utan och innan, kan nästan vartenda gathörn. Jag känner människorna här och har lätt att ta mig fram.

Trots beslutet att stanna blev det ju ändå ett antal miljarder i förmögenhet, och han har levt gott. Kunnat odla ett intresse för mat och vin, konstaterar han själv.

– En del undrar varför jag inte köper hus i Spanien eller Frankrike, men det är inte min grej. Karin och jag ger oss ut på resor, både korta och längre. Men nä, vi blir kvar här i Umeå.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera