Det var den sommaren

I radiomonopolets Sverige hade tonåringar som ville höra ny mainstreammusik få andra val än att lyssna på programmet Tracks i Sveriges Radios P3 på lördagseftermiddagarna. Där presenterades 20 låtar som hade röstats fram av lyssnarna, med ungefär lika många låtar som fick en ny chans veckan därpå.

Den 10 juni 1989 gick Madonna rakt in på tredje plats med den tidstypiska låttiteln »Express yourself«. Tiden som väntade bakom hörnet kunde anas i Queens »I want it all« på åttonde plats:

People do you hear me, just gimme the sign.
It ain’t much I’m asking, if you want the truth.
Here’s to the future for the dreams of youth. 

Allt detta hörde jag, fast ett dygn senare. Jag hade spelat in Tracks för att lyssna i en Walkman på resan ner till Ungern.

Min far flydde från Ungern 1956. När hans gamla hemland på 80-talet sakta öppnade sig mot väst började han ordna gruppresor dit. Det gav familjen möjligheter att resa som vi annars inte skulle ha haft. Så kom det sig att denna 13-åring besökte Ungern tre gånger sommaren 1989. Och därför satt jag i en buss, med en kör från Helsingborg, på väg till Budapest.

I Polen hade rundabordssamtalen mellan regering och opposition nyligen avslutats. Halvfria val hade följt, och inneburit en jordskredsseger för oppositionen i Solidaritet. I maj hade ungrarna börjat att montera ner taggtrådsstängslet mot Österrike. Gränsövergången till Ungern hade nyligen krävt flera timmars väntande. Den här gången passerades den på några minuter.

Även huvudstaden var som förbytt. Den första McDonalds-restaurangen hade öppnat. I tunnelbane­nedgångarna frodades marknadsekonomin. Särskilt stort verkade intresset vara för två nya varor: porrtidningar samt kartor med Ungerns gränser före nederlaget i första världskriget.

Den 16 juni hölls en postum begravning för de avrättade ledarna för revolutionen 1956. Vi befann oss då en bit utanför Budapest, men tv-­apparaterna stod på vart vi än kom. Ceremonin på Hjältarnas torg verkade följas mangrant.

En 26-åring talade vid begravningen. Han representerade unga demokraters allians, Fidesz. Den varma sommarvinden lekte med hans kalufs. Det fick honom att se extra rebellisk ut, men hans budskap var än mer radikalt. För första gången i bred offentlighet krävdes fria val, enpartistatens avskaffande och att de sovjetiska soldaterna skulle lämna landet.

26-åringen var Viktor Orbán. I dag är han kontroversiell ungersk premiärminister och partiledare för det Fidesz som har omvandlats till ett konservativt statsbärande parti. Det vi trodde var en begravning framstår i dag, 30 år senare, lika mycket som födelsen för en politisk kraft. Talet gjorde Orbán känd. Under sommaren var han sedan central i de ungerska rundabordssamtalen mellan opposition och regim.

I början av juli var vi tillbaka i Budapest, den här gången med ett västgötskt folkdanslag. Staden korkades igen när den amerikanske presidenten George HW Bush kom på besök. Ungrarna trängdes för att få en glimt. Under ett av presidentens tal syntes en stor banderoll med texten »Don’t trust the Communists«.

I grunden var det ju detta sommarmånaderna handlade om. Kommunismens ekonomiska och sociala kollaps hade varit uppenbart länge. Snart skulle även dess moraliska fasad rasa ihop. Kommunismens trovärdighet som samhällsbyggande kraft var förbrukad.

Men ännu behövde en kedja av händelser spelas ut. Det är kanske lätt att tro att utvecklingen var beseglad, att Gorbatjovs bekännelse till glasnost och perestrojka förr eller senare skulle leda till Östeuropas demokratisering. Så var det inte. Många hinder behövde övervinnas. Flera lager av nomenklatura hade alldeles för mycket att förlora på förändring. Att utvecklingen snabbt kunde ta en sämre vändning hade i början av sommaren blivit tydligt i världens största kommunistiska stat. Då krossades den kinesiska ungdomens frihetslängtan under stridsvagnarna på Himmelska fridens torg.

I detta skede ställdes den ungerska regeringen inför ett avgörande dilemma. Vi kunde själva se orsaken till dilemmat när vi den första veckan i augusti gjorde sommarens tredje Ungernbesök. Pappa ville undersöka möjligheten att nästkommande sommar ordna en gruppresa till en veckolång kulturworkshop i småstaden Zalaegerszeg. På vägen dit mötte vi ovanligt många bilar med DDR-skyltar.

Östtyskarna brukade semestra i det socialistiska broderlandet, gärna vid Balatonsjön. Men den här sommaren lät många bli att åka hem när semestern var över. Campingplatserna runt huvudstaden och i västra Ungern började bli fulla. Östtyskarna hade också upptäckt Ungerns hål i järnridån.

Den 19 augusti anordnades en »Paneuropeisk picknick« vid gränsen mellan Ungern och Österrike. Det var tänkt som en mindre manifestation för ungrare och österrikare, och myndigheterna hade gått med på att öppna denna gränsövergång i tre timmar. Men ryktet spred sig även bland östtyskarna. 600 av dem utnyttjade picknicken till att vandra över till väst.

På kulturworkshoppen i Zalaegerszeg bekräftade de lokala kommunistpamparna att allmänna val snart skulle genomföras. Politikerna i Budapest brottades med mer akuta vägval. Ett beslut måste fattas om de tusentals östtyskar som var kvar. Antingen skulle de skickas tillbaka till ett okänt öde i hemlandet. Eller måste gränsen öppnas igen. Det senare skulle givetvis kraftigt uppröra inte bara den östtyska regimen, utan kanske även hökar i Kreml. Moskva hade visat förr vad de var beredda att göra för att dra i bromsen.

Kanske var det något så trivialt som picknicken som gjorde det möjligt för den ungerska regimen att löpa hela linan ut. Den 11 september öppnades gränsen för östtyskarna. Regeringen i Östberlin blev rasande och försökte att täppa igen mot Ungern. Problemet flyttade då bara till Tjeckoslovakien.

Det är hösten 1989 som är förknippad med frihetens seger i Europa, men egentligen var det under sommaren som de avgörande besluten togs. Ungrarna hade satt i gång en dominoeffekt. Under några höstmånader föll sedan diktaturerna lika hårt som muren i Berlin. Och det hade i sin tur globala verkningar. Den positiva utvecklingen i Europa var inte oväsentlig för att demokratin ungefär samtidigt gjorde stora framsteg i Sydafrika, Asien och Latinamerika.

***

Egentligen var det alltså sommaren 1989 som den liberala världsordningen segrade. En sak gäller därför entydigt för dem i Europas ledarskap som då var i de lägre tonåren eller äldre: Dessa sommarmånader programmerade för lång tid framåt deras syn på politikens roll och ledarskapets ansvar.

Det gällde även på vår sida av järnridån. För min del föddes det politiska intresset av att så direkt ha sett historien gripa om politiken. Men det var formativt nog för vilken ungdom som helst i väst att plötsligt se halva kontinenten öppnas, och med det fantastiska möjligheter och en helt ny tro på framtiden.

Rent faktiskt var sommarens förändringsvindar och de fredliga revolutioner som följde nödvändiga för EU-samarbetets fördjupning. Kanske även för globaliseringen och digitaliseringen som vi känner den. Men även själva upplevelsen hade avgörande betydelse. Det går exempelvis inte att föreställa sig vårt gemensamma klimatarbete utan att bilderna på Berlinmurens välta betongfundament fanns i bakhuvudet. Insikten att globala utmaningar bara kan lösas genom samarbete kom översköljande 1989, men har oförändrad kraft i dag.

På andra sidan järnridån satte händelserna givetvis minst lika djupa spår. I Polen och Ungern demonstrerade unga och gamla dissidenter sida vid sida. Vid rundabordssamtalen slipades de i politiskt kohandlande. De radikaliserades av regimens fulspel och splittringsförsök. Några år senare skulle ungdomar som Orbán vara kvar, medan de äldre dissidenterna – med Václav Havel och några ytterligare som undantag – snabbt sorterades bort i den tidiga demokratin.

Men vilka upplevelser tog de blivande ledarna egentligen med sig från 1989? Kanske berättade Orbáns begravningstal mer om honom och den demokratirörelse han företrädde än vad samtiden i väst förstod. Alla noterade att han talade om att införa en »europeisk medborgardemokrati« och uppmanade kommunistregimen att lämna tillbaka makten. Men om man hör talet i dag är det gripande att han också kontrasterar med den »asiatiska återvändsgränden« som Sovjetunionen sägs ha tvingat in Ungern i. Och att han faktiskt trycker mer på nationell oavhängighet än politisk frihet.

Det är kanske så vi i dag ska förstå Polen och Ungerns trilskande med EU. Modet hos Orbán och hans vänner den sommaren bidrog till att få hem makten från Moskva. Han har ingen lust att flytta denna makt från Budapest till Bryssel. EU kanske aldrig var mer än ett instrument för att nå de nationella målen.

***

Även för Sverige var 1989 en vattendelare. I Baltikum blev kraven på frihet och självständighet alltmer högljudda. Den 23 augusti skapade hundratusentals, kanske miljontals balter en mänsklig kedja mellan Vilnius, Riga och Tallinn. Den återvunna frihet som denna kamp så småningom utmynnade i kan vara det bästa som har hänt Sverige i modern tid. Där det på andra sidan Östersjön tidigare hade varit mörkt och slutet, öppnade sig plötsligt en ny värld av möjligheter.

Detta blev också en av Sveriges stoltaste stunder. Vår handfallenhet under Baltikums ockupation kompenserades av att civilsamhälle och förvaltning starkt engagerade sig i staternas uppbyggnad. Inom det så kallade suveränitetsstödet sändes under 90-talet allt från skattebyråkrater till minröjningsexperter för att träffa baltiska kolleger. Utbytet byggde nya stabila statsapparater. Det svenska näringslivet investerade och bidrog till den ekonomiska återhämtningen.

Utvecklingen fick Sverige att finna en ny roll i Europa och världen. Neutralitetspolitiken omprövades. Vi blev så småningom en lojal och konstruktiv medlem i EU, med starkt stöd hos allmänheten. EU-medlemskapet förändrade inte bara tillvaron för östeuropéer. Även svenskar har fått nya mönster att resa, arbeta och leva i vår omvärld.

***

Vilken betydelse har omvälvande samhällshändelser för att forma värderingar och ageranden längre fram i livet? Stor betydelse, om man får tro den generation som aldrig missar chansen att påminna om märkesåret 1968. Men medan 1968 var en tid av uppblossande ungdomligt engagemang, rymmer 1989 utöver detta också ett paradigmskifte.

Jag frågade några 80- och 90-talister vilken enskild händelse de tror har haft störst påverkan på världsbild och värderingar hos deras generation. De flesta förstod först inte frågan. Sedan hävdade flera att det inte finns någon sådan händelse. Dagens diversifierade medieklimat har i mycket suddat ut de referensramar som tidigare var gemensamma för varje generation. Och Berlinmurens fall är naturligt inte längre en del av det ungdomar bär med sig i sina medvetanden.

Kanske är vi här tillbaka på radiomonopolet i 80-talets Sverige. Om man inte kan identifiera sig med känslan av att sakna obegränsad tillgång till ny musik är det också svårt att förstå till exempel hur Europa kunde vara delat på hälften.

Nu har det gått 30 år sedan den där sommaren. På många sätt känns det ännu längre bort.

– Erik Zsiga är kommunikations-rådgivare hos JKL och tidigare pressekreterare till Carl Bildt då han var utrikesminister. Som andra generationens ungrare har han bland annat skildrat sitt förhållande till Ungern i boken »Hejdå Östeuropa!« (Timbro, 2007).