Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hur i helvete … !?

Journalistik börjar med frågor. Frågor föds ur en idé om vad som måste förklaras. Den idén är rätt snäv bland journalister.

Journalistik börjar ofta med att en journalist blir förbryllad.

”Hur kan de …?”

”Varför säger han att …?”

Eller rent av:

”Hur i helvete … !?”

Det är den sistnämnda frågan man kan ana i Dagens Nyheters rapportering — fortfarande på högvarv — om Kristdemokraterna.

Att tidningen skulle ägna sig åt en kampanj eller på något sätt vara orättvis ägnade DN:s chefredaktör hela sin söndagskrönika åt att ilsket dementera. Inte utan poänger. Lars Adaktusson har antingen inte tänkt igenom sitt röstande i EU-parlamentet, eller så har han tänkt igenom det och vill hålla tankarna för sig själv. Öppet mål.

Men är Adaktusson och Ebba Busch Thor verkligen Trumps lärjungar, när de anar något mer än kall och distanserad nyhetsjournalistik i rapporteringen om Kristdemokraterna? Är det verkligen alltid ett tecken på protofascism att ha kritiska synpunkter på ”professionella nyhetsjournalister”?

Jag tror inte det.

Alla miljöer har sina sociala och kulturella koder. Är man kristdemokrat med frikyrklig bakgrund ser mittlinje och ytterkanter annorlunda ut än om man är insocialiserad på DN:s redaktion (även om slående många reportrar, till och med på DN, kommer från frikyrklig miljö). Det är inget märkligt med det.

De frågor vi ställer växer till stor del ur vad vi tycker avviker från det normala och begripliga. En journalist väntas i idealfallet vara tränad i att frigöra sig från de egna snäva perspektiven och se världen ur olika perspektiv. Men det är, i min erfarenhet, just en idealbild. Svenska journalister är i allmänhet inte nämnvärt bättre på att frigöra sig från sin sociala grupp och sina insocialiserade perspektiv än andra.

Faktum är att mitt intryck under de senaste åren, då det talats mycket om ”polarisering” och ”populism”, är att svenska journalister på det stora hela är sämre på att pröva sina egna perspektiv än många andra. Istället verkar de känna ett behov av att förklara att världen blivit obegriplig, eller åtminstone irrationell. Det framstår både som ett försök till uppfostran av läsarna och som en signal om den egna moraliska resningen.

Det här är det som jag tror ligger bakom irritationen mellan Kristdemokraterna och Dagens Nyheter. Alldeles oavsett vad som kan anses vara en relevant och intressant granskning, ligger en fråga i botten av Dagens Nyheters intresse för Kristdemokraterna:

”Hur i helvete kan så många säga att de tänker rösta på det här partiet?”

Det är en rimlig fråga att ställa om alla partier. Men poängen är att Dagens Nyheters journalistkollektiv inte verkar drabbas av samma förundran när, till exempel, Centerpartiet växer. Då finns inget obegripligt eller märkligt med framgångarna. Då begriper den typiske DN-reportern precis hur väljarna tänker, för så tänker även den typiske DN-reportern.

Det betyder inte att DN skulle låta bli att granska Centern. Men när de gör det sker det med en annan resonansbotten. Inte med en förbluffad frustration över att väljarna väljer som de gör.

I förra veckan presenterade Göteborgs Universitet SOM-antologin ”Storm och Stiltje”. Det är en i raden av rapporter som kontinuerligt dokumenterar förtroendet för samhällsinstitutioner. Docent Ulrika Andersson konstaterar där att förtroendet för nyhetsmedier fortfarande är högt, men pekar samtidigt på att det är ett något bedrägligt resultat. Skillnaderna i förtroende för nyhetsmedier har nämligen blivit allt större, beroende på politiska sympatier. Står man till vänster är sannolikheten stor att förtroendet för public service, Dagens Nyheter och andra självutnämnda eller faktiska rikslikare, vuxit. Står man till höger är sannolikheten stor att förtroendet istället sjunkit.

Det krävs ingen avancerad analys för att ana vad det beror på: den dominanta och gängse samhällssynen inom journalistkollektivet stämmer rätt väl överens med den som vänsterinriktade personer har. Den avviker från den som högerriktade personer har. Det handlar inte om något så enkelt som att journalister skulle bedriva politisk kampanj på nyhetsplats i väl definierade ämnen. Det handlar om vilka frågor som upplevs som naturliga, om vad man ser som avvikande och konstigt, om vad man inte förstår.

Det handlar om vad som leder till att man säger ”Hur i helvete … !?”.

Den är rätt typiskt svenskt att de mediala reaktionerna på SOM-rapporten mestadels bestått i att journalister och opinionsbildare förfasat sig över och oroat sig för att folk därute inte delar deras syn på världen. Problemet, är intrycket, finns inte inom journalistiken, med sitt nästan plågsamt likriktade och städat vänsterliberala medelklassperspektiv. Problemet är läsare och tittare, som inte anpassat sig till denna norm.

Det är det här som är kärnan i fajten mellan KD och DN. Och så länge man hanterar frågan på det sätt som DN gör, utan minsta uns av självinsikt eller ens intresse för varför den här sortens klyfta uppstår, kommer fajter av det här slaget att fortsätta och förvärras.

Att ställa ett ultimatum till läsarna — bli som vi, eller stämplas som smygfascister — är en attityd som får mig att tänka ”Hur i helvete … !?”.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera