Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag är så jävla adhd«

Det går undan under en dag med David Lagercrantz. På axeln sitter ständigt Olof. Snäll. Krävande. Kvävande?

– I dag har jag verkligen yrt runt.

– Jag kom från Jönköping. En onödig grej som jag gjorde …  Sedan satt jag på tåget och skrev på Zlatanfilmen, sen var det en översättning av korret, en dna-term som jag använt som den engelska översättaren ville diskutera  … Sedan har jag lämnat en son i Kärrtorp  …

Är du trött?

– Nej, bara manisk. Efter en lång period av lugn börjar det nu hetta upp.

Om två dagar ska han till Tallinn och delta på en internationell estnisk bokfestival. Hans svenska litterära agent har sagt att hans estniska förläggare har bett på sina bara knän att han ska komma. Hans svenska litterära agent har också sagt att Tallinn blir en bra uppvärmning inför höstens stora lansering. David Lagercrantz tredje och sista Milleniumbok har varit färdigskriven ett tag. I augusti kommer den ut. Med det är Milleniumsagan all för Lagercrantz del. En ny fas väntar. Nya kliv. Åt vilket håll vet han. Men sådant går inte att börja tänka på nu, när hjärnan är uppe i varv.

– Julian Barnes kommer till Tallinn, och träffar jag honom, som jag hoppas, kommer jag att få komplex.

Varför det?

– Det är ju alldeles uppenbart. Han är liksom highbrow.

– Jag har bara läst »Tidens larm«.

– … den om Sjostakovitj  … ja, men den bästa är hans »Levels of life«, en bok om hur han förlorar sin fru, den är fantastisk.

Vi befinner oss på Den Gyldene Freden. Vid ett dukat bord intill en öppen spis i källaren. Lagercrantz vänder sig om.

– Det slog mig plötsligt att det är torsdag. Åsa på Norstedts, som sköter presskontakterna, blev konspiratorisk när hon hörde att vi skulle träffas här, och kanske stöta ihop med akademiledamöterna. Jag känner dem ju både i första och andra generationen. Jag är ju uppvuxen här. Horace var ju någon slags arvtagare då. Till Olof. Jag har ju en relation på något sätt med alla. Det är också en intressant förflyttning.

Han kommer att tänka på att hans pappa, Olof Lagercrantz, ofta var i strid med Svenska Akademien.

– Han kallade dem en unken institution, som född för korruption. Där fick han rätt. Får se om de reser sig.

Skulle du vilja byta din plats som Sveriges mest sålda författare mot en stol i deras high-brow-högkulturella gemenskap?

– Verkligen inte.

David Lagercrantz grimaserar roat åt den befängda tanken.

Det regnade i Tallinn. Gatorna utanför Hotel Palaces stora fönsterrutor blänkte höstmörka i eftermiddagsdunklet trots att det var i slutet av maj. Spårvagn 4 bromsade in vid Vabaduse väljak, Frihetstorget, och släppte av sina passagerare, som hastade över spåren och in mot husväggarna för att undvika att bli sjöblöta. Vid sitt fönsterbord i hotellrestaurangen placerade David Lagercrantz sin servett intill tallriken. Inga spår av lunchen, ravioli med svampsås, gick att skönja på den. Lagercrantz reste sig, sköt in stolen och sa till sin litterära agent Jessica Bab Bonde att han behövde vila en kort stund innan nästa hållpunkt. Inte för att det hade blivit speciellt sent i går, bara oavbrutet hektiskt. Precis som hela förmiddagen, en ändlös rad av intervjuer, handskakningar, hälsningsfraser, komplimanger, stora leenden, förväntansfulla ögon och öron. Mötet med Julian Barnes kvällen innan hade visserligen blivit lika flyktigt. Snopet, men så kunde det bli på bokfestivaler.

Den svenske succéförfattaren och hans litterära agent tog hissen upp. Hotell­obbyn blev folktom, så när som på en rödbrusig engelsman som just hade fått ett wifi-lösenord av receptionisten, och nu satt framåtlutad i en soffa och med ivrigt darrande fingrar lyfte sin telefon och slog ett nummer. »Hello buddy«, hördes han brista ut när han fick svar. Tonfallet lät felkalibrerat, överdrivet hjärtligt.  Han verkade inse det. »Yes  … yes  …«, sa han, »I’ve had a massive sleep. I slept until now actually. So, I’m much better today.«

Engelsmannen rätade upp sig i soffan, lutade sig bakåt: »Look  … you’re my mate and I love you«, ärendet tycktes kräva dessa ömhetsbetygelser, »… and that´s why I ask you, cause I can’t afford to stay here any longer. So if you could right now send me the money  …«

Längre kom han inte. Den korta stunden av beslutskraft och hopp rann av honom lika snabbt som det avvisande beskedet nådde hans öra. Han sjönk ihop i soffan, fick ur sig ett tappert »no problems« och stirrade tomt framåt.

Han noterade inte den gråa bil som i hög fart svängde upp på trottoaren utanför och såg ut att fortsätta in genom fönsterrutorna. Men den stannade med ett ryck och en man i ljus kavaj, gröna byxor och mörka skuggor på kinderna klev ur, grans­kade parkeringen och vankade sakta in i foajén. Kvinnan i receptionen iakttog honom men han mötte inte hennes blick, tog ett broschyrblad från receptionsdisken och ställde sig en bit ifrån engelsmannens soffa och ögnade broschyren.

Efter en stund kom Jessica Bab Bonde ut ur hissen, och kort därpå David Lagercrantz.

– Jag glömde mitt paraply däruppe, sa Lagercrantz.

– Jag också, sa Bonde.

– Hinner jag gå upp?

– Jag tror inte det. Man kan låna av receptionisten.

– Men jag har ju redan lånat ett.

– Man kan låna hur många som helst.

De fick var sitt nytt, vände sig mot entrén. I samma ögonblick klev den allvarlige mannen i ljus kavaj ut ur skuggan vid soffan och approcherade Lagercrantz.

– I’m Igor, sa han, I will follow you to the event.

Under en sekundkort förvirring vände sig författaren mot sin agent som såg lika överraskad ut, men nickade.  Lagercrantz log, hälsade vänligt med en diskret huvudbugning. Konstellationen gick ut. David Lagercrantz fällde upp paraplyet. En ung man i kort regnjacka och med krusade mustascher uppenbarade sig, studsande fram från ingenstans. Han presenterade sig som »fotografen«, sa att han skulle plåta den svenska stjärnförfattaren hela vägen till eventet. Lagercrantz nickade, sa »of course, no problems« och log.  Fotografen började knäppa. Det utökade sällskapet började gå. En storögd Fokusreporter kastade en blick åt sidan, beredd att i detta läge också få se britten från lobbyn återinträda på scenen i den nyss parkerade bilen, veva ner sidorutan och meddela att han ämnade ledsaga Lagercrantz till ett djuplodande författarsamtal med Julian Barnes. I stället kastade sig fotografen ut i trafiken, upp på en refug och knäppte Lagercrantz som tog sig över gatan med paraplyet som blixtdämpare.

Promenaden genom regnet i Tallinns gamla stadsdelar fortsatte i samma hysteriska stil.  Fotografen bad David Lagercrantz att gå in under några träd.  Från de vårgröna löven forsade regnvattnet ner över hans kostym.

Är det jobbigt att bli plåtad?

– Nej, det brukar gå fort, jag är nog lätt att fotografera.  Jag kan alla miner, jag har lärt mig dem. Man går ner med huvudet så här, och sedan för man det uppåt.

David Lagercrantz sänkte huvudet, vek ner hakan mot bröstet och lyfte den långsamt. Kameran smattrade. David Lagercrantz skrattade. Åt sig själv, åt cirkusen.

»Du tar aldrig något på allvar David.« Orden var Olof Lagercrantz till sin son David. Förmedlade strax före Olofs död 2002. David berättade om det i sitt sommarprogram 2017. Om sin uppväxt i skuggan av pappan, den intellektuelle giganten, nationalklenoden.  Olof Lagercrantz var Dagens Nyheters kulturchef under 25 år och en av tidningens tre chefredaktörer från början av 60-talet till pensionen 1975. David berättade om hur det han beskrev som Olofs vördnad för allvaret och det hårda arbetet etsade sig fast som en fasa i sonen, en skräck för att tänka banalt, formulera sig mediokert. Och – det allra värsta brottet – att skriva obegåvat. David knöt i sommarprogrammet också an till den släktplåga som Olof Lagercrantz skrivit om i sin självbiografi »Min första krets«. En syster och en halvbror tog livet av sig.  Melankoli, schizofreni, manodepressivitet, depressioner och självmord var släktens arv. David berättade i sitt sommarprogram om sina egna depressioner.

Hur länge jobbade du med manuset till sommarprogrammet?

– Det gick förbluffande lätt av någon anledning. Jag satt tajt med Milleniumboken och var tvungen att få det ur mig. Jag hade idén att det var det jag ville göra.  Det var en historia jag hade och då hade börjat se. Du måste bli förlöst på något sätt för att våga se dig så. Jag hade inte vågat eller kunnat berätta det om det inte gått bra för mig. Jag vet inte om jag nu bryter mot en av de livsregler Olof lärde oss: Han skrev i »Min första krets« att man inte skryter. Det var en dödssynd. Hellre om när man gjort bort sig. Det var så typiskt när han skrev om sin första krets. Han var inte så road av att berätta om sina framgångar  …. Han skrev i och för sig »Ett år på sextiotalet«.

När började du läsa hans böcker?

– Otroligt tidigt. I någon slags idealiserad ambition.  Först läste jag i och för sig inget. Jag var en idrottspojke, tidigt, men när jag började aspirera och fick läsa hans manus, då var han väldigt generös, då gick jag kanske i högstadiet, eller gymnasiet. Då lärde han mig att tricket när man skriver är att ta bort så mycket som möjligt utan att något väsentligt försvinner ur innehållet. Jag minns att jag satt och provade: Vad händer om jag tar bort det ordet  … och om jag tog bort det  …? Han satt bredvid och sa »Jaa, bra  …«, det minns jag som en liten övning.

Som gjorde att du ville börja skriva?

– Jag tror att det har att väldigt mycket göra med att jag tyvärr idealiserade den värld min far tillhörde. Jag ville vara en del av den. I vårt hem fick vi lära oss att ingen tolkar eller ser världen som författaren. Författaren var den verkligt konungsliga personen. Konungen själv var ju en tönt, obegåvad och hopplös, men författaren  … och de intellektuella, de stod på sidan, de såg allt, genomskådade allt.

– Jag ville verkligen vara författare.

Hellre än journalist?

– Ja, så var det. Olof var en sån stoiker. Han gav mig ju inget av författarlivets dåliga sidor, förutom en del utbrott över någon recension. Man kan ju tänka sig att en mer transparent författarperson hade avskräckt sina barn från att bli författare. Men Olof blottade aldrig något av det. Han klagade aldrig. Han intresserade sig mycket för andras lidande, och var engagerad och hjälpsam i det, men klagade aldrig själv. Jag förstod först efteråt hur illa han mådde emellanåt. Men han hade under alla mina år en sådan upphöjd attityd. Han bedömde människor utifrån deras intellektuella kapacitet.  Han dömde statsministrar och kungar. Mamma är Ruin, i hennes släkt är de är professorer, akademiker. Där märkte jag skillnaden, där var titlarna viktiga och bländande, »han är ambassadör  …«. För Olof var det där bara tjafs.

– Det kan jag snobba med, jag hade verkligen ingen nytta av mitt namn när jag började söka journalistjobb. Det var en annan arbetsmarknad, med stora kolosser, jag levde rullan ett tag, och fick inte ett jävla jobb.

Han säger att det där, att namnet snarare var en belastning, också drabbade honom när han flyttade till Göteborg och började på journalisthögskolan.

– Vi hade tre r:are i klassen. Du kan fatta hur det präglade hela gruppen. Det kändes som om hela klassen var det. Och att heta Lagercrantz och vilja skriva kulturjournalist, och komma med mina jävla depressjjooner  …  det gick ju inte.

Han säger att han redan där drevs mot ett annat håll.

– Jag var så illa tvungen att visa något. Bort från flanörerna var ju vad som gällde.  Nu skulle det vara socialreportage och avslöjanden. Journalistiken som ett redskap för folket, man var liten och skör i den där tiden.

– Det var en oerhört militant anda. Som satte sina spår. Man tvingades in på en väg som sedan visade sig vara rätt. Men hela den här tiden gör jag våld på mig själv, jag är inte den som jag velat vara hemifrån, jag lärde mig att pressa undan, välja bort ord, huka.

– När det var som allra jävligast, när jag var full mitt på dan en dag, stötte jag ihop med min gamla stilistiklärare på Järntorget. Han hade ett gott öga till mig, eller också hade han ett gott öga till Olof, det vet man ju inte. Han sa: Så här kan du inte hålla på. Nästa dag blev jag uppkallad till en redaktör på Volvo. För ett jobb på en tidning som hette Volvokontakt. Det var en liten tidning, inte ens en personaltidning, utan en tidning för Torslandaverken. Där fick jag jobb, det var ju ett katastrofalt fiasko  … jag sitter och skriver Volvonyheter  …

David Lagercrantz ler åt minnet. Det här var 1985. Han var 23 år.

– Det var en bra skola som journalist. Man fick känna vad som var journalistik och inte. För man hade sin stolthet. Och när man kände husbondens röst blev man rasande.

Han leker med tonfallet när han uttalar ordet rasande, som om minnet av händelsen fortfarande kräver en självironisk markering mot det journalistideal han skolades in i.

– Det här var på PG Gyllenhammars tid. Jag satt varenda dag där och på fredagarna läste jag platsannonserna i Journalisten, och såg en dag att Sundsvalls Tidning sökte kriminalreporter. Jag tror inte jag hade någon aning om vad en kriminalreporter var ens. Jag hade läst Raymond Chandler  … jag hade inget hum, men jag sökte tjänsten i Sundsvall precis som jag sökte alla andra jobb. Kanske var det ont om sökande, för någonting gjorde att jag fick jobbet. Men jag hade ju sökt hur många jävla tjänster som helst, och nu blev jag uppkallad på intervju och fick jobbet och fattade ingenting.

– Länge var det så, och jag blev hånad när jag kom dit, och sprang omkring och var dessutom urusel, och de undrade: Vad fan, har man anställt den där  … skiten, vad är det för en idiot?

– Det var så sorgligt. När jag kände mig mindervärdig hann jag tänka för mycket innan det kom ut. Det var en del av ungdomens smärta, man hann tänka så mycket. Livet tog form i efterhand. I återsken blir det en rolig historia. Till och med min tid på Volvokontakt. Då var det en ilska, min stora skam, att jobba på en liten personaltidning i ett år.

– Som kriminalreporter satt man och ringde polisen, men fick inte reda på någonting, fick inte en nyhet. Men långsamt lärde man sig att man skulle ringa de olika rotlarna, kolla diarierna och tingsrätten, gå på åklagaren, kolla när det utsågs en offentlig försvarare, det är ofta tidigt. Det var så det började. Det var en enorm resa från den värld jag är uppvuxen i.

– Kriminaljournalistik är som sportjournalistik. Den definieras av folk som har lärt sig yrket från grunden. Jag kunde erövra det där. Jag ville ju inte vara den snobbige skiten som inte kunde något. Det var där jag började slita. Försöka hitta stories. Det blev sedan en ledstjärna, det följde mig under mitt liv.

– Alla de där perioderna är sårbara. Man vill så mycket, vill bevisa så mycket. För mig var den här perioden ett brott mot den lilla krets jag hade av intellektuella, av fina litt-vetare. Jag började känna en utsatthet i den. Min egen krets började se mig påbörja en lustig karriär. Volvo. Sundsvalls Tidning  … Det var ju också smärtsamt, men jag ville bevisa att jag kunde slita  … Sedan kom jag till Kvällsposten, en skandaliserad tidning. Harry Schein sa att det var den sämsta tidningen i landet.

Han skrattar till.

– Jag skickade hem mina artiklar i ett slutet kuvert till Olof.

Han skrattar igen. David Lagercrantz skrattar ofta, nästan alltid åt sig själv, och åt ödets absurda nycker.

– Han var ju så välvillig. Det är ju bakgrunden till sommarpratet. Många har frågat: Är han elak? Men som pappa var han ju otroligt snäll, såg alltid det goda. Det är därför när det väl kommer ett ont ord så bara  … hack  … Hade man varit van att få sådana pikar hade det varit lättare.

Vad sa Olof om dina artiklar?

– Om han tyckte de var bra sa han alltid »utmärkt min gosse«.

I trapphuset ringlade en kö uppifrån. David Lagercrantz böcker låg i travar på ett bord. Han leddes in i ett rum, sminkades, leddes ut, uppför trapporna, förbi den ringlande hopen av bokköpare in en smäckfylld sal. Människor satt vid bord, gröna lövruskor stod i vaser på vita dukar. Folk stod uppträngda mot väggar, satt i fönsternischer, på huk mellan borden. Strålkastarljus riktades in mot en scen. Tv-folk riggade mikrofoner. En kvinna på scenen sa några meningar på estniska. Man kunde ana att hon redogjorde för Lagercrantz författarliv, det bästsäljande  författarlivet, som startade med »Jag är Zlatan Ibrahimovic«, och fortsatte med »Det som inte dödar oss«, den fristående fortsättningen på Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Det gick att urskilja hennes omnämnande av debuten, boken om Göran Kropp, och av den kritikerrosade romanen »Syndafall i Wilmslow , om den brittiska matematikern och underbarnet Alan Turing. Man hörde något som lät som en uppräkning av dessa häpnadsväckande försäljnings- och översättningssiffror.  Lagercrantz smög in bakom scenen, kallades upp och fick applåder.

– Welcome! I just told the audience that we are happy to have you here.

– Yes, I understood it, almost.

Publiken skrattade.

– Du har just avslutat din tredje och sista bok i Milleniumserien. Hur känns det?

– Such a release. Det har varit en fantastisk resa. Men det är dags att lämna dem nu. Det har på ett sätt varit the thrill of my life. Så roligt. Men det är verkligen dags att lämna dem nu.

– Kommer Millenniumstoryn att fortsätta?

– Det vet jag inte. Så det här är Le Grande Finale.

Han vände sig mot publiken.

– Jag vet inte om ni har läst böckerna. Men ni känner Lisbeth Salander, hackern  … Och ni känner till att hon har en ondskefull tvillingsyster. Jag kan avslöja så mycket som att i den sista boken drabbar de två systrarna samman. Men jag kan tyvärr inte avslöja vem som vinner.

David log, publiken skrattade.

– Du har sagt att det här är den bästa bok du skrivit.

– Först måste jag säga att det är sådant som författare alltid säger. Det är väldigt ledsamt med författare som säger att deras första bok var den bästa. Men jag tror det. Jag tror att jag lärt mig något under den här resan, lärt mig att skriva kriminalromaner, och jag tror att jag har varit modig nog att ta bort allt onödigt. Jag hade ju alla sorters komplex när jag började med det här. Kvalitetskomplexet var det första, att skriva lika bra som Stieg Larsson, men jag hade också kvantitetskomplexet. Han skrev ju så tjocka böcker. Nu var jag modig nog att inte försöka göra det. Jag tror att det är en bra historia. Kanske skryter jag nu, men jag tycker att historien är så bra.

– Den kommer den 22 september.

– Nej, den 22 augusti.

– Dina personer finns ju på film också. Följer du dem där?

– Inte särskilt. Det är något annat. Jag är glad att de lever i alla olika former, men jag koncentrerar mig på böckerna.

– Din pappa var ganska känd. Hur påverkade det dig?

– Han skrev böcker om Proust och James Joyce. Han var känd och högintellektuell och jag ville vara som honom, och kände kanske att jag var en besvikelse för honom när jag var kriminalreporter. Det är en demon i mitt liv. Han har varit död sedan länge men jag vill fortfarande göra honom nöjd.

David vände sig mot taket.

– Do you think I write good now, Papa?

Publiken skrattade.

– Det måste han väl göra, sa konferenciern.

– Ja, det vet jag inte.

I källaren på Gyldene Freden syns ännu inga akademiledamöter. En servitör ställer fram två toast Skagen. David tackar honom.

– Ibland flyr man undan och vill inte prata om Olof, säger han. I England spred sig en översättning av mitt sommarprogram, och det togs upp lite, men det där narrativet, att jag är en besvikelse som gått min egen väg, finns där också.

Om det har David talat mycket sedan dess. Man undrar om det går att se David inte bara som sin fars son, utan också sin tids barn, och om Olofs »Du tar aldrig något på allvar« då kanske träffar barnet mindre hårt. I stället flyttas sökljuset till den samtid i vilken frasen uttalades. En tid när allvaret på allvar börjat förlora sin position i offentligheten. Olof Lagercrantz sista år i livet sammanföll med nya vindar i det medielandskap han själv varit huvudperson i så länge. Vad var kultur? Det lätta började ta över. På DN blev genomgångarna av stora författarskap, signerade tunga litteraturkritiker som Madeleine Gustafsson och Bengt Holmqvist, allt färre. Listor, trendspaningar, debatter, krönikor och schlagerrapportering fick mer utrymme. Populärkulturen erövrade det finkulturella reservatet. Bildningsidealets klang förändrades. Från att ha setts som vägen till självförverkligande och demokrati kom det att förknippas med elitism, snobbism och manlig överordning. Kan Olof Lagercrantz ord till sin son ha varit en sorg över det, lika mycket som över Davids vägval? David Lagercrantz nickar. Kanske det.

I tv-programmet »Min sanning« i vintras ombads han titta på och kommentera ett klipp från 1971.  Olof Lagercrantz var med, i egenskap av landets mäktigaste skribent, och framförde åsikten att tidningar var viktigare än tv.

– Jag hade aldrig sett det klippet förr. Jag minns honom inte så självsäker. Han kanske var provocerad då. Men jag hade lärt mig: se aldrig ner på någon. Jag har aldrig sett något så osympatiskt. »Flicka lilla«, sa Olof till programledaren vid ett tillfälle. De ville veta vad jag tyckte om det.  Jag såg förstås arrogans, dumhet och högmod.

– Sådant tar till viss del död på idealbilden. När man kommer upp i samma ålder som far kan man se det provinsiella i hans värld. Min far förminskas, man förflyttar perspektivet, men jag är fortfarande hans barn, han dog innan jag blommade ut, jag var oförlöst när han gick in i sin sista tid.

– Jag håller på att tillnyktra i idealiseringen. Marika, min syster, har gett mig en feministisk blick på min barndom. Jag såg till exempel inte mammas svartsjuka. Hon sa att vi var de utvalda, och att hon växte upp för att vara de utvaldas tjänarinna, jag fattade inte att det där med att vara utvald bara gällde oss män.

– Men jag har ju aldrig demoniserat Olof. Så jag är trygg i det jag sagt. Men man ändrar förstås sin historia. För att stå ut med sin berättelse. Ett tag pratade jag bara om Martina. Min mamma. Det där är ju lite som med böcker man har läst för längesen, man slår upp dem flera år senare, hittar sina understrykningar och undrar: »Vad fan är det här? Hur kunde jag stryka under det?«

David Lagercrantz har flera gånger berättat hur journalisten gjorde honom till författare. Hur han som kriminalreporter skrev längre och längre reportage. En dag hörde ett förlag av sig och undrade om han ville skriva en bok. Det blev en berättelse om äventyraren Göran Kropp, och därefter några andra, som han numera helst inte vill minnas eller prata om.

– Övningsböcker. Jag har tagit bort dem från min lista.

Men hans bok om Alan Turing, »Syndafall i Wilmslow« (2009), fick välförtjänt beröm, världen över. Vid sidan av människoödet och kriminalgåtan är det stämningarna och miljöerna som imponerar. Hur fick  han idén till en sådan berättelse?

– Jag hade en olycklig, eller snarare felaktig, förälskelse i Wittgenstein. Som alla unga, men jag förstod honom aldrig. »Traktatus« och allt vad det var. Han var bara en demonisk gestalt. Gunnar Fredriksson skriver om konstiga jävla teorier om logik och matte, så stod det om en debatt  … , då tänkte jag: Kan den här konstiga jävla skiten leda till en datamaskin? Nej, jag tyckte att det var själva sinnebilden för esoteriskt intellektuellt skit, som bara intresserade tre personer i Cambridge. Sedan stötte jag på något som hette Turingmaskiner, kodknäckning, och läste Andrew Hodges biografi – och så har jag aldrig tänt på en historia. Jag hade mindervärdeskomplex för Turings aspergerliknande intelligens. Jag hade läst om polisen som hittade honom, och han fick bli huvudpersonen, för han är annorlunda.

David Lagercrantz var på Piratförlaget då.

– Men den här boken, kände jag, kommer inte att bli mottagen rättvist på Piratförlaget. Det hade inte gått bra för mina böcker där. Jag skickade den till Abbe Bonnier. Det dröjde jättelänge. Så ringde han och sa att vi kunde käka lunch på Sturehof. Jag var jävligt låg.  Det hade kommit åtta personer på ett föredrag jag hållit den dagen. Då ringer Kristoffer Leandoer. Jag säger att jag ska käka lunch med Abbe. »Jag kommer också«, säger han. »Och så kommer Jonas Axelson«. Det var en vändning. Bonniers säger: Välkommen till oss, vi älskar din roman!

– Det var en fin historia. Jag har glömt dem. Med Turingboken bevisade jag mig nog som intellektuell. Jag brukar ofta säga att Zlatan är vändningen, men det är Tu­ringboken. Den fick jättebra recensioner. Men det är mycket möjligt att den är överresearchad. Jag vet inte om det spelar roll, men när Abbe funderade på vem som skulle skriva om Zlatan så tänkte han på mig. Jag som just hade blivit finförfattare. Nu frågade han om jag ville spökskriva.

– Zlatan berättade bra machohistorier. Han pratade om att man ska vara man och stark. Det var då jag fick syn på att i min familj var det tvärtom. Vi såg med bävan på det manliga föraktet för svaghet. Hos oss var svaghet ett adelsmärke; poeten som känner allt, den hypersensitiva. Jag var intresserad av hans farsa. Intresserad av hur stark Zlatan skulle vara hela tiden. Vi började med Barca. Det var ett öppet sår. Det hängde ihop med hans historia av att känna sig utanför.

– När två män möts sker en inofficiell kamp om vem som ska vara fadern och sonen. Zlatan var fadersgestalten, trots att jag var 20 år äldre. Men det skedde ett skifte när jag fiskade fram en historia om hans pappa. Det förändrade balansen mellan mig och Zlatan. Jag blev fadern och han sonen.

Över en halv miljon exemplar av Zlatanboken såldes på sex dagar i Sverige. Aldrig förr har en bok sålt så mycket här. Biografin översattes till 30 språk. Lagercrantz fick Zlatan att berätta, och skapade en litterär känsla i texten. Det fanns röster som tyckte att han fiktionaliserat.

– Det blev ett jävla liv en kort stund. Från folk som inte förstår att man måste göra en konstruktion. Du kan inte göra en citatbok, du måste komma nära genom en konstruktion.

Bara några år efter Zlatansuccén ringde Norstedts. Nytt hemligt möte. Kunde David Lagercrantz skriva fortsättningen på Milleniumböckerna?

– Det gjorde ont i mig att bryta med Abbe. Det gjorde väldigt ont. Men det var ju världens grej.

På scenen i Tallinn fick han frågor om varför han tog sig an Millen­ium.

– Jag måste säga, sa intervjuaren. Du skriver underbart. Men din bok var också svår att läsa. Den ligger så nära verkligheten. Jag menar: våld mot kvinnor, invandring, nazister. Är dessa böcker ditt sätt att fortsätta ditt journalistiska arbete?

– Jag tror att det är mitt ansvar. Stieg Larsson slogs mot fascism och intolerans. Jag gillar den nordiska traditionen i kriminalromaner. Berättelsen ska handla om sociala frågor. Det ska finnas en passion. Det gör böckerna bättre. Om du ska bli en bra journalist, brukar jag säga, ska du titta på hur de stora författarna skriver. Och lära.  Men när du skrivet romaner ska du använda journalistisk research. Då får du stoff och tyngd i dina berättelse. Jag fick ju lära mig hackerbusinessen i min första Millenniebok.

Han gav Tallinnpubliken en snabbkurs. Berättade om hackervärldens »svarthattar«, som hackar för att skapa kaos och förstöra. Och om »gråhattarna«, som Lisbeth Salander, som kan göra lagliga och goda  saker av sitt hackande. Han berättade om »vithattarna«, som företagen anlitar och ber försöka att hacka deras system.

– Inför min första Milleniebok sökte jag den bästa vithatten i världen och bad honom lära mig hur man hackar, sa David Lagercrantz och skrattade nästan förläget.

– Det är ganska tricky.

En publikhand for upp i luften.

– Du pratade om hoten från nationialismen. Vi här i Estland är mycket nationalistiska.

David Lagercrantz sträckte upp två kapitulerande armar i luften.

– Jag vet. Det finns god nationalism och ond nationalism. Det ni har gjort här beundrar jag kolossalt mycket.

Intervjuaren tackade honom, åhörarna applåderade. Lagercrantz gick av scenen, genom lokalen, ut i trapphuset, förbi kön av människor som väntade på att få hans bok signerad. Han satte sig vid ett bord på våningen nedanför och började signera. Regnet smattrade mot trappfönstren.

– Tallinn har varit bra. Men han är lite ringrostig. Det ska vi få bort till höstlanseringen, sa Jessica Bab Bonde.

På Gyldene Freden tre dagar tidigare talar han om idrott.

– Min själ drogs till idrott, det var min flykt bort från intellektualiteten, där är jag som Olof som kom från stavhoppet. Jag kan ha en idrottslig inställning till skrivande. Nu känner jag: När jag är klar med Millennium ska jag slå rekordet.

Vad innebär rekordet?

Alltså vad jag menar är att vad många, mer kanske riktiga författare  …  de kanske skulle tänka: Nu måste jag uttrycka det här som är centralt för mig för att överleva. Jag har det här såret som måste läkas med ord. Men det jag tänker och triggas av är en idrottslig grej  … jag är som en fotbollsspelare inför nästa säsong, jag kan ha den inställningen till livet. Tävlingsinstinkten har blivit dubbel. Ursprungligen fanns den som en drivkraft att skriva bra som Olof, hög klass. Det finns en annan tävling nu, den kommersiella, som jag vågar erkänna för mig själv. Jag har nått en hög nivå.  Nu jävlar ska jag sälja mer än Grisham  …

Påverkar det ditt sätt att skriva?

– I någon mening är det jag skriver så bra jag kan. Nu har jag tvättat bort det där med Marcel Proust, det jag i hemlighet har velat, en kärna jag kan känna hos mig. Jag kan ändå känna att jag förenar det litterära med det kommersiella. Det jag gjorde  i Turingboken,  där jag ville visa upp intellektualitet, kanske jag släpper mer och mer. Jag vill just ha roligt och berätta.

– Fick vi nytt vin? Jag måste bara hålla reda på det. För mig är det sömnrelaterat. Dricker jag för mycket kraschar sömnen. Då är morgondagen ett helvete. Det är otroligt sorgligt. Man blir så tråkig. Och så blir jag ångestriden också förstås.

– Idrotten finns där hela tiden. De två som jag nu slits mellan, som jag brukar tala om som en god schizofreni, är ju att jag å ena sidan inte blir av med  jävla Olof; att jag på något sätt ska bli erkänd av parnassen, det är väldigt viktigt för mig, att vara och associeras och bli erkänd av parnassen. Jag skulle aldrig kunna kliva in i någon slags Läckbergroll. Det kommer jag inte undan. Samtidigt finns dragningen till topplistorna. Jag hoppas att det kan bli något bra av det. Av den dialektiken. För jag känner mig obekväm med författare som enbart är kommersiella. Samtidigt kan jag bli obekväm med folk som bara är väldigt noga med sin finlittertur, Jag vet inte längre vad jag tillhör.

Du borde ändå vara trygg i det. Du får ju erkännande.

– Jo, jag hoppas det, jag känner mig ganska trygg. Man går ju in och ut ur sina olika roller.

– Det kan vara en drivkraft.  Man kommer alltid att ha ett tomrum. En journalist sa: »Vad fan tjatar du om den där jävla gubben: Du har kommit längre än så. Släpp honom!« Men det finns ju där hela tiden. Hur man än kommer att göra, kommer man att dö med att man inte varit allvarlig nog eller intellektuell nog.

– Det där mindervärdet blir man inte av med. Men det är lustigt att när jag möter folk som jag trodde står för något annat, något högburet, så är de inte opåverkade av det här med skiftet i hierarkin mellan högkulturen och populärkulturen. Det är inte så odelat längre, högmodet hos de lärda, de intellektuella när hela samhället har förändrats. Det där upplever jag som lite sorgligt, den intellektuelle förlorade på bekostnad av den kommersiellt framgångrike. Folk som jag trodde ser ner på en, gör inte det.

Akademiledamöterna tycks inte dyka upp denna kväll. David Lagercrantz kommer tillbaka till Olofs korståg mot institutionen, särskilt kritiken mot att Svenska Akademien 1974 gav två av sina egna ledamöter – Harry Martinson och Eyvind Johnson – Nobelpriset. Martinson tog så illa vid sig att han tog livet av sig efteråt, brukar påpekas.

– Det var lite hårt att lasta Olof för Harry Martinssons självmord, säger David Lagercrantz. Det var ju en av min barndoms löpsedlar. Jag har i alla fall ett minne av att det stod »Olof Lagercrantz mördare«. Vet du att både Olof och Lars Gyllensten var tuberkulospatienter och hamnade på thorax? Då placerar läkaren, berättar min bror, av sadistiska själ, dem i samma rum. Olof försöker konversera Lars Gyllensten, som vägrar att prata. Du vet hur han är. Han tycker att Olof är ondskan själv. Sedan fick jag reda på att Kjell Espmark skrev ett drama, som ännu inte är publicerat, om vad de kunde ha sagt. Men jag läste det. Wow! Det var intressant. Det var en gripande upplevelse, jag ska inte tala för honom, men min upplevelse, mitt intryck, var att han tog Olofs sida  ….

– Oavsett vad är det lite friskt att en stor tidning kritiserar Akademien. Sverige har redan fått för många Nobelpris, ska inte ha fler. Det där var ett sätt att förstora den svenska arbetarlitteraturen  … när det finns en hel jävla värld.

Skulle du vilja vara lika stridbar som Olof?

– Jag har väl ofta velat det. Men i dag är fiendskapen, polemiken ännu värre, med hatmobbarna, lyncharna. Jag ville nog vara den där intellektuelle som debatterade, för det var ju fint, man trädde fram, tog en åsikt. Men att jag inte gjorde det, när jag tänker tillbaka, och har jag insett i efterhand, berodde nog på att jag blev skrämd av den enorma hetsen, hatet. Jag minns när jag mötte Lars Forssell och Lars Gyllensten. Deras fiendskap är ett hat bortom allt. För Olof VAR det en del av hans liv, men jag sökte mig bort från det polemiska, ville vara till lags.

– Jag anstränger mig för att inte såra någon. Jag vill inte uttala domar. Det kan man ju se som både ädelt och fegt. Jag vill inte uttala domar ...

Är du klok eller feg?

– Det är klart att det är fegt, men ibland när någon ska bedöma någon eller förakta någon så är det egentliga budskapet att framhäva sig själv. Man hånar för att visa sig, men det är en kortsiktig vinst. Ska du vara elak måste du ha ett riktigt skäl. För det här är korrupt eller fel.

– Om man får en impuls att säga något elakt till en annan, ska man ifrågasätta syftet; ser man något verkligt dåligt är eller är det avundsjuka, eller något annat jag vill manifesterar, det har jag blivit på min vakt för. Jag blev själv generösare mot folk när jag blev framgångsrik själv, det är ju ett varningstecken, egentligen. Behovet stort, då blir ens eget misslyckande lite mindre. Samtidigt kan jag känna att jag är — just lite behagsjuk, så.

– Men man kommer ju aldrig att hamna på noll,  ekvationen går aldrig ihop. Därför är det bra att dricka vin. Då vaknar man, blir högmodig, kan säga intressanta saker Men jag vaknar av en sådan jävla ångest efteråt.

Går du i terapi?

– Jag går hos en psykiatriker, som hjälper mig med lite sömnproblem.

Blir det en höglitterär grej nu, efter Millennium?

– Nej. Jag har fått sådan stor kraft av att tillhöra ett stort internationellt flöde. Att ligga etta på New York Times bestsellerlista. Jag vill inte korrumperas av det, utan förädlas. För en depressiv person ger det sådan fruktansvärd kraft att så många vill ha det jag skriver.

Har du lätt för att skriva?

– Jag har skitdålig koncentrationsförmåga men får saker gjorda ändå för att min hjärna brinner. Jag är så jävla adhd.

***

STAPLAR SUCCÉER

David Lagercrantz, journalist och författare, är född 1962.

Mest uppmärksamhet har han fått för sina senaste böcker: »Jag är Zlatan Ibrahimovic« (2011), en kritikerrosad auktoriserad biografi som översattes till 30 språk och blev en internationell bestseller; »Det som inte dödar oss« (2015) och »Mannen som sökte sin skugga« (2017), de fjärde respektive femte böckerna i Milleniumserien, som skapades av Stieg Larsson. Båda sålde i rekordupplagor världen över.
I augusti kommer Lagercrantz tredje Millennium-bok. Hans sista, enligt honom själv.

Lagercrantz debuterade 1997 med en bok om den svenske äventyraren Göran Kropp. Romanen »Syndafall i Wilmslow« (2009) om det brittiska geniet och matematikern Alan Turing, innebar ett stort internationellt kritikergenombrott. Boken översattes till 40 språk. I sitt hyllade sommarprogram i Sveriges radio 2017 pratade David om sin far Olof Lagercrantz, publicist och skribent på Dagens Nyheter under flera decennier.

David Lagercrantz är pappa till Signe, 24, Nelly, 13 och Hjalmar, 10. Han är gift med Anne Lagercrantz, nyhets- och sportchef på SVT.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera