Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Kluvnare än vanligt

I Stockholm trodde Liberalerna att saken var klar. Nu måste de bestämma sig för om de kan acceptera att deras parti väljer fel partiledare.

När Erik Ullenhag tog tjänstledigt från ambassadörsposten i Amman hade han antagligen fått försäkringar om att manegen var krattad för honom. Ullenhag är, om man uttrycker sig försiktigt, ingen spelare. Liberalernas gruppledare, Christer Nylander, var antagligen en av dem som försäkrade Ullenhag om att partiledarposten var hans, om han bara kom hem och skötte sina kort hyfsat väl.

Det var, ungefär, vad Ullenhag gjorde. Kanske spelade han försiktigt i överkant, men å andra sidan ville han ta över ett parti som parkerat under fyraprocentsspärren och vars toppskikt var oense, eller låg i beredskap för att bli det. Alla var överens om att nästa ledare måste ena Liberalerna.

Det såg lovande ut. Det producerades upprop till hans stöd med listor av undertecknare långa som en underarm. Ungdomsförbundet var hans och Stockholmsdistriktet likaså. Hans huvudmotståndare, Nyamko Sabuni, lät munnen gå lite för snabbt ett par gånger. Hon tvingades backa offentligt. Den tredje kandidaten, Johan Pehrson, verkade inte riktigt säker på varför han ställt upp och stal snarare röster av Sabuni än av Ullenhag. Det Liberalerna närstående etablissemanget, med Dagens Nyheters ledarsida i spetsen, var på Ullenhags sida. Uppgörelsen med Socialdemokraterna talade för honom. Han var Socialdemokraternas favoritkandidat också.

Och sen gick det ändå fel. Jävla medlemmar.

För en vecka sedan spred sig intrycket att Ullenhag hade partiledarposten i sin ficka. Jag trodde det också. Men den slutsatsen var förhastad av två skäl: den grundade sig alltför mycket på vad Liberalernas Stockholmsfalang trodde sig veta och den underskattade medlemmarnas självständighet. Båda misstagen gjorde att Nyamko Sabunis chanser underskattades.

Det är fortfarande inte säkert vem som blir ny ledare för Liberalerna. Men läget är nu ett helt annat än vad de flesta trodde att det var för en vecka sedan. Nu skulle ett val av Erik Ullenhag inte längre falla sig naturligt, utan snarare framstå som en kupp av partiets topp, särskilt den med bas i Stockholm. Det är därför det väcker så starka känslor när Christer Nylander på en sluten Facebookgrupp försöker uppmuntra partiets ombud att strunta i medlemmarna och rösta på Ullenhag under alla omständigheter, vilket är vad han sysslar med, om man skalar bort rökridåer och bortförklaringar.

På andra kanten har nu kampanjen inletts för att få Ullenhag att dra tillbaka sin kandidatur. Resonemanget går ut på att en strid till målsnöret mellan Sabuni och Ullenhag skulle splittra partiet. Misstanken är att Ullenhags anhängare, särskilt i Stockholmsdistriktet, inte skulle acceptera en förlust. För att undvika en öppen konflikt och splittring krävs förebyggande åtgärder och den enda som duger är att Ullenhag själv leder vägen.

Hur stora chanserna är för något sådant får vi väl se, men även om det skulle ske är problemet långt ifrån över. Om Sabuni vinner den här striden blir det hennes uppgift att läka partiet. Det är inte en roll som hon övat särskilt mycket på. Hon verkar ha en rätt bra bild av vilka som är med henne och mot henne inom partiet. Hon verkar däremot inte särskilt böjd att sträcka ut försonande händer åt de håll som ställt till med besvär för henne.

Det finns en paradox här. De flesta verkar ha en klar uppfattning om vad Sabuni står för: mer höger, mer borgerlig, mer kravliberalism, mindre SD-fobi, mindre sosseromantik. Men hennes partiledarkampanj har inte varit särskilt tydlig, trots att hon själv beskrivs som just tydlig. Hon säger sig stå bakom uppgörelsen med regeringen. Hon har inte upprepad de öppningar för att tala med SD som hon gjort tidigare. Hon har backat från tuffare formuleringar, när hon gjort bedömningen att de inte varit till hennes fördel.

Resultatet är att Sabuni har en betydande del av partietablissemanget mot sig, plus viktiga yttre allierade som till exempel Dagens Nyheter, utan att för den skull ha fördelen av att bli vald på en glasklar plattform.

Visst är det sannolikt att Liberalerna kommer att ta en annan väg under Sabuni än under Ullenhag, men det är inte en skillnad hon sålt in under kampanjen. Snarare tvärtom.

Sabunis grundinställning är att ett liberalt parti måste kunna klara av att ta ordentliga och tuffa debatter i sakfrågor, utan att vara rädd för splittring. Det är, i teorin, en bra inställning. Men i praktiken är även liberaler människor. Just nu särskilt mycket så. Och nästan alla de ämnen som Sabuni kommer att tvingas debattera internt är känsloladdade och såriga. Till det kommer att delar av partiets topp, återigen med centrum i Stockholmsdistriktet, grävt ned sig så djupt att de får svårt att klättra upp igen, om Sabuni vinner.

Liberalerna ligger risigt till. Medlemmarna kan, genom att backa upp Nyamko Sabuni, försätta partitoppen i en situation som den inte klarar av att hantera. Och det som gjort Sabuni populär bland medlemmarna är inte egenskaper som är till hjälp för att desarmera en sådan situation.

Håll i halmhattarna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera