Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Mind the gap

Att flytta konstverk från sociala medier till tv, teater eller gallerier är en konst.

År 2009 släpper det östgötska filmkollektivet Crazy Pictures sin sketch »Nakenlekar« på Youtube. Två killar ser en actionfilm och kommenterar den kvinnliga skådespelers­kans kropp, vilken den ena killen »vill leka nakenlekar med«. Den andra svarar då att han har blivit bög av lathet. Han har tröttnat på det komplicerade raggandet och uppfattar det som lättare att få »leka nakenlekar« med de ständigt kåta männen.

Sketchen är en absurd parodi, och hade kunnat passera som bara det, om det inte vore för att filmen fick över 2 miljoner visningar på Youtube.  »Nakenlekar« blev startskottet för Crazy Pictures-medlemmarnas karriärer. Som medieproducenter har de, förutom egna kortfilmer, gjort reklam och jobbat för SVT. Deras första långfilm, »Den blomstertid nu kommer«, från förra året, nominerades till en Guldbagge bland annat i kategorierna bästa film och publikpriset.

Crazy Pictures »Nakenlekar« kan ses som startskottet för producenter som skapar material direkt för digitala plattformar. Samma år, 2009, skapade Gina Dirawi sin videoblogg »Ana Gina« och plockades därefter upp av SVT och sedermera TV4 för en framgångsrik programledarkarriär. SVT har en historia av att plocka upp nya innehållskreatörer och ge dem en experimentell plattform på SVT Play. William Spetz och systrarna Kronlöf är andra exempel på personligheter som har använt SVT Play som plantskola innan de gått vidare med scenshower och programledaruppdrag.

Crazy Pictures har fungerat på ett annat sätt, och producerat material åt andra medan de själva ägt sina egna produktioner på sina egna kanaler. Här ser vi alltså tre spår: att behålla sitt eget material på sin egen plattform, så som Crazy Pictures har gjort; att likt Dirawi flytta sitt varumärke till en helt annan plattform; eller att tillfälligt använda sig av en annan plattform som en trampolin ut i världen, för att sedan göra material för olika plattformar.

Med tiden, i takt med ett större genomslag för sociala medier, har omvägen via SVT blivit mindre nödvändig. 2015 dök Instagramkontot »Olikapersoner« upp, med korta videoporträtt av olika personer, ofta parodier på en pretentiös kulturvärld. Videorna var så korta som plattformen tillät dem att vara – en minut – och blev snabbt populära och omskrivna. Det blev startskottet för konstkollektivet Konst AB, i dag bestående av Ossian Mellin, Anton Hellström och Filip Aladdin. Kollektivet har fortsatt att testa projekt på olika plattformar, så som podd, scenföreställningar och andra Instagramkonton. På senare år har de fått ett genombrott med sin »Total«-triptyk, som spelats på Teater Brunnsgatan Fyra och Göteborgs stadsteater 2017–2019.

Pjäserna »Total trygghet«, »Total fräschhet« och »Total strukturalitet«  kan närmast beskrivas som meta-pretentiösa; det är referenser, omtag och en strukturalistisk uppbyggnad som saknar både dramatisk kurva och teaterns vanliga fyra väggar. Det är verk skapade med en tydlig konstnärlig ambition. Ossian Mellin lyckas transformera själva konstnärskapet och plattformsbytet blir en del av verket. Resultatet blir nyskapande genom att förhålla sig till plattformens förutsättningar och skapa specifikt material, i stället för att forcera in sitt konstnärskap och repetera samma form igen, med mer eller mindre lyckade resultat.

Plattformsbytare. Medsols: Crazy Pictures, "Nakenlekar", Mathias Leclér, "Villfarelser", Daniel Norberg i Melodifestivalen, Gina Dirawi, "Mumbo Jumbo" och Konst AB, "Total strukturalitet". Foto: Crazy Pictures, Placenta Förlag, TT.

 

Att det är en konst att byta plattform märker man vid de tillfällen när bytet inte lyckas. 2014 publicerade Daniel Norberg en video på sin Youtube­kanal där han parodierade artisterna som tävlade i det årets Melodifestivalfinal, genom att låna formatet av deras snabbrepris. Det blev startskottet för bröderna Daniel och Emil Norbergs succé som Youtubeparodiker, och 2017 fick de spela upp dem på plats i finalen av Melodifestivalen.

Därifrån blev de upplockade på scen. Showen »Paniken bakom parodierna!« spelades på Hotell Rival våren 2017. Greppet att flytta Youtubesketcher rakt av upp på scen fungerade dock inget vidare, och förvärrades av att stjärnan Daniel Norberg inte kunde manus eller texterna till sina egna sånger som presenterades på scen. Brodern Emil syntes skämmas inför de barnfamiljer som betalat en smärre förmögenhet.

2018 fortsatte bröderna med tv och skapade TV4-programmet »Mumbo Jumbo«. Men där föregångaren »Hey Baberiba«  hade bett och sting förblir »Mumbo Jumbo«  Youtube-sketcher i tv-format, putslustigt men också harmlöst. Daniel Norbergs styrka har alltid varit de putslustiga sketcherna; kommersiellt, på gränsen till lättköpt, parodi, inte satir. Men mycket av udden går förlorad i ett direkt möte med publiken, som inte filtrerats genom en redigerad video.

Ossian Mellin driver med samma kommers och kultursponsring inom kulturvärlden (varav namnet Konst AB) utan att ta sig själv på för stort allvar. Han har sitt perspektiv och applicerar det på olika fenomen, anpassat efter det medium han verkar i.

Sociologen Howard S Becker argumenterar för att det finns olika former av konstvärldar, som existerar parallellt, men med olika sorters spelregler och publik. En central fråga blir då om själva materialet alltid är plattformsspecifikt eller om det finns konstnärskap som fungerar transmedialt? Kan ett koncept i sig vara så starkt att det kan förändra sin plattform i stället för att förändra sig självt?

Det verkar så, åtminstone när det gäller bilder. »Villfarelser«  är en form av kollage eller mixedmedia som fått stor spridning i sociala medier med 240 000 följare på Instagram. Bilderna består av äldre svartvita kort med textrader som ser ut att komma från en Dymoapparat. Samma bilder, av upphovsmannen Mathias Leclér, har senare utan problem tryckts upp i bokform, påminnande om suggestiva coffeetable-böcker.

Den stora plattformstransformationen äger dock rum när verken presenteras i vårens utställning »Varats olidliga tröghet« på Arbetets museum i Norrköping. Verken presenteras rakt upp och ner, upphängda utifrån projekten, men utan alltför mycket text.

Om vi applicerar Beckers teorier utifrån dagens olika plattformar kan vi se att Leclér tagit sin konst från en konstvärld till en annan, men att verken också transformerats från positionen som internetfenomen till att vara en del av konsthistorien, och detta utan nämnvärd ­anpassning till plattformen. Det kan alltså räcka med ett byte av plattform, till i det här fallet ett traditionellt museum, för att utvidga hela sin konstvärld och nå en ny publik.

Vad det innebär är en förskjutning av plattformens ramar. Museet lyckas kombinera två konstvärldar med varand­ra. Genom att göra ett curativt urval av verk med konstnärlig verkshöjd, men presentera dem på samma sätt som i orginalformen ges bägge parter legitimitet. Här är den springande punkten – som avgör om ett plattformsbyte fungerar eller inte – inte plattformens funktion i sig, utan hur väl innehållet är anpassat både för att fungera för den ursprungliga plattformens fanskara och för betraktarna i den nya.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera