Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Simon Schama - ger Boris Derangement Syndrome ett ansikte.

Blogg

BDS – en elitsjukdom

Över Storbritannien drar en våg av "Boris Derangement Syndrome". Det bottnar i rädslan att Boris Johnson ska hålla sina löften, men skiljer också Johnson från Churchill.

Psykologen Charles Krauthammer var först, redan för drygt 15 år sedan. Den akronym han myntade, BDS, stod för ”Bush Derangement Syndrome”, ”Bushstörnings-syndrom”. Han definierade det som en paranoia kopplad till George W Bushs politik, eller egentligen presidentens själva existens.

BDS avlöstes av ett tydligt OBS, Obama Derangement Syndrome, som främst drabbade vita väljare av manligt kön. Sedan fick vi TDS, Trump Derangement Syndrome, som drabbade hela den liberala eliten, har härskat i tre år och bara tycks bli värre och värre.

Liksom allt som utspelar sig i Amerika tar Europa efter, snarare förr än senare. Nu har Storbritannien fått sitt eget BDS, Boris Derangement Syndrome.

Boris Johnson har bara styrt Storbritannien i en vecka, men än så länge finns landet kvar. Han har inte gjort några monumentala, uppenbara tabbar, även om alla fortfarande undrar hur han faktiskt tänkt sig att lösa Brexit. Men bara det faktum att han finns räcker för att driva betydande delar av Storbritannien, särskilt i storstadens elitskikt, till vanvett.

Det senaste exemplet är historikern Simon Schama. Han är labouranhängare, något av en galjonsfigur för brittiska liberaler och känd för sin påkostade BBC-serie om Storbritanniens historia. Han brukade vara fullt möjlig att ha i möblerade rum, men twitter kan bryta ned den starkaste personlighet. I kombination med BDS kan det gå riktigt illa, som i denna, bäst oöversatta, tweet från Schama i måndags:

”can someone please stand up and start shouting (it wont be the weasel Corbyn) ‘YOU ARE NOT CHURCHILL, fatso, and the EU is not the Third Reich. You do not have a war cabinet because THERE IS NO WAR. How DARE you invoke the sacrifices of those fought one!’”

Det hör inte till vanligheterna, ens i dessa tider, att etablerade och respekterade auktoriteter kallar sittande premiärminister för ”fetto”, men BDS tar ofta svårartade former.

Man kan förstås tolka angreppet som en oro för att Boris Johnson ska hålla sina löften och leverera det han lovat. Men om man ser förbi tonen och ordvalet — en aning orättvist, för det är väl egentligen just tonen och ordvalet som är huvudbudskapet i detta fall — finns även något annat värt att ta fasta på.

Det som provocerat Schama till denna grad är Boris Johnsons inte alldeles blyga jämförelser med Winston Churchill. Johnsons övertygelse om att även han, precis som Churchill, har ett kall att rädda landet är stark. Schamas tweet sätter fingret på den svagaste länken i den liknelsen.

Twitter fanns inte när Churchill tillträdde som premiärminister, men även om det hade funnits skulle Churchill knappast ha mötts av en flodvåg av invektiv. Churchill var, liksom Johnson, illa sedd inom visa kretsar. Han ansågs opålitlig och i avsaknad av verklighetskontakt av betydande delar av etablissemanget. Men det fanns ingen stark opinion i Storbritannien för något annat än att kriget skulle vinnas. Nästan inga britter höll på tyskarna. En del, men inte överväldigande många, hade föredragit en förhandlingsfred med Hitler. Så även om Churchills person var kontroversiell var hans klart uttalade mål något som förenade, snarare än splittrade.

För Boris Johnson gäller det motsatta. Han är en polariserande person som inte har annat val än att driva en splittrande politik.

Det är långt kvar innan den nye premiärministern får kontroll över spridningen av BDS.

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera